The Jet Set Junta

Finns inga bra städer. Malmö är också en skitstad, men en bättre skitstad än dom flesta. Alla städer, även skitstäder, är lika: dom har dåliga ställen och dom har bra ställen. Malmö, kungen av skitstäder, har mer bra ställen än alla andra.

Henrik Möller och Video Direkt tycks fullständigt besatta av att skildra avigsidan av en stad som med hjälp av modern arkitektur, högskolan och Öresundsbron ofta beskrivs som “hipp” och “up and coming”. Jag känner delvis igen mig i deras beskrivningar av Malmö, då de stämmer väl in med intrycken man fick när man var på besök på 80-talet; en grå, gigantisk och farlig arbetarklasstad, där man kunde få på käften när och var och av vem som helst om man inte passade sig. Precis som duons tidigare alster (Nobellvägen, Vi kan bättre själv, Mysigt på Möllan) är Bra ställen att hänga på, bra folk att känna i Malmö en berättelse full av människospillror med drog- och spritproblem, socialt missanpassade sociopater, homofober, långtidssjukskrivna högerextremister och antisemiter som oftast är så neddekade att de knappt ens orkar gå utanför dörren utan att sätta sig och vila på första bästa elskåp.

Berättaren, det allseende ögat, har en röst så fullkomligt sönderfrätt av surt bryggkaffe, flödder och röda Prince, att man hör hur ont det gör för honom att bara öppna munnen. Han berättar en släpig historia om mannen i Danzigmunkjackan som vi har sett i flera av de tidigare filmerna, en kille som var “så mycket Malmö att han bara kallades för ‘Malmö’”. Hans mamma bodde tidigare i förorten och brukade hänga på bingohallen, men det gav oftast ingen utdelning alls, varför han istället lyckades övertala henne att börja spela Netpoker. Som tur var hittade dom ett bra Internetcafé, Gameness, som dessutom hade ett fint rökrum (”med rejäla glas som höll luften ute och röken inne”). Kompisarna heter Danne, Hans och Frank. Deras gemensamma tillvaro går till synes ut på att bara hänga runt och göra mest ingenting på olika platser i Malmö, och då snackar vi förstås inte om bohemiska Möllan eller flashiga Västra Hamnen. Nej, deras små smultronställen består av stentrappor till frisörer med intillsittande elskåp där man kan ställa ifrån sig folkölen, övergivna parkeringsplatser, kamphundsrastgårdar, sunkiga porrbutiker och sönderslagna stolar som råkar stå vid ett stängsel. På restaurangen Öst Kina (sic) kan man om man har tur beställa det som blivit över sen dagens rätt för en billig peng: sushi med fem små rätter i ett (”dom tryckte ner sushin i kinamaten, det var bara att skyffla in… och skölja ner med folköl”). Röda bilen är en annan favoritplats; det är helt enkelt ett gammalt bilvrak som ingen vill kännas vid, som stått parkerat på Norra Grängesbergsgatan i flera år utan att någon brytt sig. Vid det här laget börjar man så smått känna något slags motvillig ömhet för huvudpersonerna; de framstår mer och mer som ett gäng övervintrade småknattar som aldrig fattat att de blivit vuxna och måste börja ta ansvar för sina liv.

Allting flyter fram i långsamt tempo till stillbilder i bleka färger, och man riktigt känner den iskalla vinden blåsa runt öronen, betongdammet krypa in under huden. Vid avslutningsscenen om “tunnelen” är mörkret så avgrundsdjupt att det nästan är för mycket. Misären är helt enkelt fullkomlig, ångesten är total, och den lakoniska typen av malmöitisk humor som var relativt frekvent i de tidigare filmerna lyser nu med sin frånvaro. Men det betyder inte att man sitter och har tråkigt. Precis som när jag tittar på filmer av misantroper som Seidl och Haneke infinner sig istället ett slags berusning; all bottenlös förtvivlan och suicidal ruelse omsätts i ett tillstånd där jag paradoxalt nog sitter och skrattar. Att se filmen är helt enkelt som att vara med om en kaotisk terapisession, eller möjligtvis en demonutdrivning.

Tro mig: Möllers och Video Direkts outtömliga Malmöprojekt lär skrida vidare. De må upprepa sig gång på gång, men de blir också bättre och bättre. Vid det här laget gör de filmer som är så bra att jag skulle vilja utnämna dem till klassiker, inte bara inom nollbudgetgenren. De får mig snarast att tänka på kompromisslösa visionärer som Roy Andersson eller Rainer Werner Fassbinder, och det är minsann inget dåligt betyg.

Filmen har officiell premiär lördag 8 nov på Singsang, Norbergsgatan 24 i Malmö. Festen börjar 19.00. Ett eller två lämpliga band kommer spela.

Förra gången jag tittade in här för att skriva någonting var när Syd Barrett hade lämnat oss, för knappt ett år sen. Nu är det Povel Ramel som är död, och då måste jag naturligtvis försöka få ur mig något igen, även om jag känner mig påtagligt nedstämd och oinspirerad. Igår var det nationaldag, och jag befann mig ute i Sibbarp med mikrofon och lånad Minidiscspelare i högsta hugg, eftersom jag har gett mig på att dokumentera ljudet segelbåtar ger ifrån sig då de ligger förtöjda vid kajen. Inte helt lätt att göra det en sådan dag; halva Limhamn hade ju gett sig ut för att äta nationaldagslunch i sina sittbrunnar, så jag kände mig tämligen uttittad och misstänkliggjord där jag smög omkring: ”vad är det där för en skummis, tänker han göra inbrott någonstans?” såg dom ut att tänka. Fast nu kom jag ifrån ämnet, det jag skulle säga var i alla fall att jag inte läste några tidningar eller tittade på TV igår. Därför fick jag inte reda på vad som hade hänt förrän i morse då jag slog på TV:n och fick se ärkenöten Wille fucking Crafoord framföra en urusel tolkning av ”Alla har vi varit små”, tätt följd av några molokna programledare som mumlade något om att ”en av våra mest folkkära underhållare har lämnat det jordiska”, eller något liknande. Povel Ramel hade inte alltid det bästa av omdömen. Jag tänker på det där förbaskade Karamelodisktstipendiet, som delats ut till obehagliga typer som han Crafoord, Uggla, Robyn m fl, eller på hans samarbete med exempelvis Carola. Eller den där gången han klädde ut sig till punkare, med tuppkam och allt. Nä, allt var inte bra med Povel. Bara nästan allt.

Jag är så bortskämd. Min farsa var i slutet av 70-talet gift med en tjej som hade Povel Ramel till styvfar. Detta gjorde att jag tillbringade många jul- och nyårsaftnar (eller vanliga veckohelger) i det ramelska hemmet på Lidingö. Ett fantastiskt stort hus med många små konstiga rum att gå vilse i. Hallen var gigantisk, som jag minns det. Där stod Povels golfklubbor i en stor mörkbrun bag. Gick man upp en trappa kom man till något slags vardagsrum eller allrum, med öppen spis (där vi smälte tenn och hällde i en spann med iskallt vatten på nyårsafton), en glasskål med karameller och en stor elorgel, där Povel ibland satte sig för att riva av några låtar. Förresten, ingen kallade honom för Povel. Alla sade, Po-po, jag med, fast jag egentligen var något slags utböling. I källaren fanns ett litet bibliotek (där vi barn oftast fick sova), ett stort TV-rum där vi kollade på ”Ärliga blå ögon”, ett mystiskt förråd där man kunde hitta travar av gamla Stålmannentidningar, Lotta Ramels gamla tonårsrum, en bastu och en liten swimmingpool. På tomten mittemot låg Mikael Ramels hus. En gång fick jag och hans dotter för oss att vi skulle fäktas med köksknivar, vilket resulterade i att jag skar upp handen utav helvete, och sprang gråtande in till dom vuxna. ”Ni är ju för fan helt galna”, sa Mikael då. Av Povel märkte man egentligen inte så mycket. Han gick mest omkring som en ganska snäll och timid skugga, och flinade lite försynt åt oss barn då och då. Måhända var han lite mer pratsam med dom vuxna, men därom visste vi inget. För inte så länge sen satt jag och farsan och kollade på gamla diabilder från 70-talet. Förutom att jag hade väldigt roligt åt min egen klädstil på den tiden (lång, isblond page, lila syntetpolo, utsvängda mörkbruna manchesterbrallor och träskor) så noterade jag att Povel var grå på alla bilder. Inte kläderna alltså, utan hela han var alldeles grå. ”Ja, det var han alltid på kort” sa farsan, ”alla andra var röda och rosiga i hyn, men Povel var alltid grå av någon anledning”. Det är alltså en ganska märklig motbild av den färgstarka och prat- och sångglada människa man annars har mött i media: en snäll, blyg och tyst och grå man. Men jag antar att man får ta med i beräkningarna att jag endast var fem till nio år gammal; följaktligen var jag i ärlighetens namn inte så intresserad av vad dom vuxna ägnade sig åt, jag var mest inne på sånt som barn gör mest: springa runt med andra ungar och ställa till ofog.

I slutet av 90-talet, tror jag det var, såg jag honom uppträda på Konserthuset i Malmö. Det är jag glad för idag, även om jag såklart blir lite sorgsen över att jag inte vågade gå fram och hälsa efteråt. Föreställningen var ett slags snabbresumé av gamla Knäppupprevyer, där alla nummer hade ändrats på och trixats till litegrann. Många mer eller mindre prominenta gästartister uppträdde också, men det jag framför allt minns är den fantastiska passagen där han satt ensam på scen, endast kompad av en trummis och en basist någonstans i bakgrunden, och sjöng små underliga och nykomponerade visor (bland annat en som var ”larmad”, eftersom den var anmäld till schlagerfestivalen… Povel skrek plötsligt ”ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄH!!!” efter några få takter spelade, och bad sen om ursäkt och förklarade att han i all hast glömt bort att schlagerfestivalslåtar inte får framföras offentligt i förtid). Det påminde inte så lite om den period jag tycker allra allra bäst om i hans artisteri: de skivor han gjorde med Sven Olssons trio i början av 70-talet. Hans musik gör sig bäst i det lite mer avskalade formatet tycker jag; en stor orkester och en massa andra artister tar lätt udden av det som verkligen är centralt: själva låtsnickrandet, ordvrängeriet och den aldrig sinande fantasin. En sång som exempelvis ”Bonnkomik (då sprack mina böxer)” framstår som minst lika hysteriskt påhittig och rolig idag som när den fästes på vinyl, trots att jag hört den minst 100 gånger vid det här laget. Jag spelade den senast i lördags. Och jag minns att jag tänkte att Povel kanske inte skulle leva så länge till, och att man måste börja förbereda sig på sorgliga nyheter. Det är då också själva fan att jag skulle få rätt.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Jag kan inte ens få till en ordentlig avslutning på den här texten, alla mina försök blir bara fåniga och standarddödsrunemässiga. Jag får väl helt enkelt åka hem, plocka fram alla gamla foton, spela ”Bonnkomik” för 101:a gången och höja ett glas för en av mina största hjältar och musikaliska förebilder.

Igår fick vi och hela världen reda på att “rocklegenden” Syd Barrett gått bort i en diabetesrelaterad sjukdom, endast 60 år gammal. Idag och inom den närmsta framtiden kommer tusentals bloggare, musikjournalister och proffstyckare skriva milslånga drapor om hur mycket han betytt för efterkommande musikklimat, minutiösa skildringar av exakt hur många milligram LSD hans tekopp egentligen var spetsad med hemma hos det där gamla hippieparet, exakt hur många kex han egentligen sköt in genom dörrspringan den där gången när han hade spärrat in sin flickvän i garderoben och så vidare. Noga taget så är alltså den här artikeln ganska onödig, men det skiter jag i. Jag vill inte skriva någon rockjournalistiskt korrekt hyllningstext till det “galna geniet” som försvann från musikscenen i slutet av 60-talet och aldrig återvände, jag vill inte befatta mig med det där tramset. Men jag tycker trots allt att det vore passande om jag i alla fall försöker säga någonting, om en människa som betytt så otroligt mycket för mig i ett flertal olika perioder av mitt liv.

Okej.

Slutet av 80-talet måste ha inneburit en renässans för Syd Barrett-fanatiker. Sommaren -88 sändes två timslånga program i Sveriges Radio (har glömt vilken kanal och vem som gjorde dem, och orkar inte riktigt googla fram det just nu), något som fick mig – och säkert jättemånga andra – att springa iväg till skivbörsar och inhandla allt vad man kunde hitta. Lyckligtvis var det inte så svårt på den tiden, i alla fall inte i Lund där jag bodde; jag lyckades utan problem få tag på båda soloskivorna och det han gjorde med Pink Floyd på en och samma dag. Samma år släpptes Opel, en skiva som samlade ett flertal rariteter och omtagningar av officiella låtar som endast funnits på diverse bootlegs med urkass ljudkvalité innan dess. Det publicerades också långa och extremnördiga texter i flera olika musiktidningar, inte minst i svenska Sound Affects. Jag lusläste självfallet de här artiklarna om min nye idol (som jag på sedvanligt tonårsmanér klippt ur bilder på och klistrat in i min elevkalender). Det var naturligtvis fråga om något slags snedvriden identifiering, mycket passande för en allvarstyngd 18-åring i ständig jakt på någon form av plats i tillvaron. När Syd (ja, jag vet att det är en smula töntigt att jag kallar honom vid förnamn, men there you go) var med i Pink Floyd lät musiken till största del glad och sprudlande, halsbrytande och oförutsägbar. Undantaget ”Jug Band Blues” förstås; en låt som hamnade på deras andra skiva A Saucer Full Of Secrets, och som Syd skrev när han i princip fått sparken från bandet. Här visar han sig för första gången från sin mest melankoliska och ensamma sida, och texten är ett rent uppslitande dokument om hans utanförskap och sviktande mentala hälsa:

It’s awfully considerate of you to think of me here
And I’m much obliged to you for making it clear
That I’m not here.
And I never knew we could be so thick
And I never knew we could be so blue
And I’m grateful that you threw away my old shoes
And brought me here instead dressed in red
And I’m wondering who could be writing this song. I don’t care if the sun don’t shine
And I don’t care if nothing is mine
And I don’t care if I’m nervous with you
I’ll do my loving in the winter. And the sea isn’t green
And I love the queen
And what exactly is a dream
And what exactly is a joke.

(”Jug Band Blues”)

Och det är just det här utanförskapet och ensamhetstankarna jag vill ta fasta på nu, eftersom jag gjorde det då, i slutet av 80-talet. Utanförskapet som var en perfekt känsla att gräva ner sig i när man exempelvis var intvingad på mönstring, och som enda vapenvägrare i hela gruppen satt och läste nämnda Sound Affects-artikel medan stridspittarna strök omkring och fnissade eller stirrade oförstående på en… Det är förvisso ganska töntigt med sådana här gråtmilda tonårsanekdoter, men jag känner verkligen att jag måste få det ur mig. Förlåt. Jag grät verkligen igår, när jag fick reda på att Syd gått bort, och jag gick omkring och nynnade på “Late Night” (från hans första soloskiva The Madcap Laughs) liksom otaliga gånger under och efter gymnasieåren, och jag har i ärlighetens namn svårt att hålla tårarna borta även när jag skriver det här.

When I woke up today
and you weren’t there to play
then I wanted to be with you
when you showed me your eyes
whispered love at the skies
then I wanted to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me…

When I lay still at night seeing
stars high and light
then I wanted to be with you
when the rooftops shone dark
all alone (I) saw a spark
spark of love just to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me…

If I mention your name
turn around on a chain
then the sky opens for you
when we grew very tall
when I saw you so small
then I wanted to stay with you
inside me I feel alone and unreal
and the way you kiss will always be
a very special thing to me

(”Late Night”)

Uppriktigt sagt är inte Syds soloskivor särskilt “bra”, åtminstone inte i konventionell mening. De är ledsamma, för att inte säga rent deprimerande historier, med låtar som framstår som skärvor och fragment av tankar från en människa som inte förstår sin omgivning, vare sig texterna handlar om kossor, glättiga elefanter eller regnvåta söndagar med dominospel. Jag tror inte heller att han var någon speciellt sympatisk eller lättsam människa att umgås med från slutet av 60-talet och framåt. Det han däremot lämnat efter sig, utöver de översvallande poplåtar han spelade in med Pink Floyd, är historien om ett gripande och hjärtskärande människoöde; berättelsen om en vilsen och alienerad själ som efter många hårda och förvirrade år fann en fristad hemma hos mamma i Cambridge. Vi är tusen och åter tusen som fascinerats och inspirerats av hans märkliga historia. Det var egentligen allt jag ville säga; resten lämnar jag åt de nördiga musikjournalisterna.

Så tack så hemskt mycket för allt, Syd. Nu finns du i psykedeliahimlen.

Vila i frid.

Sedan några år tillbaka har uteliggarna i Malmö blivit allt fler och fler. Överallt ser man dem stå och hänga med trasiga kläder, sopsäckar med tomglas, sovsäckar missfärgade av sotsvarta oljefläckar och avgaser; de stirrar på en med blöta och anklagande blickar och frågar om man vill köpa Aluma (hemlösas tidning), eller om man bara har några spänn över. Som samhällsengagerad medmänniska vill man naturligtvis hjälpa till. Klart som fan att man köper senaste Aluma, klart som fan man har ett par kronor som ligger och skvalpar i byxfickan (som man ändå bara skulle köpa en kopp kaffe på jobbet för). Vissa av dem orkar man dock inte med. Jag antar att det är mänskligt. Det finns en speciell kille som brukar stå utanför Konsum på Nobelvägen; han är magrare och tunnare än de flesta anorexiaoffer, har långt stripigt hår och skägg och är oftast så påtänd att han inte ens kan stå rak eller hålla ögonen öppna. Otaliga är de gånger jag gett honom ett par kronor (naturligtvis har jag varit väl medveten om att de kommer att gå till hans nästa sil, eller…kanske ändå inte…). En gång blev han så förbannad (för att jag endast gav honom en och femtio) att han började skrika efter mig: “SKÄMS! SKÄMS! SKÄMS!”. Då bestämde jag mig för att aldrig ge honom pengar igen. Jag orkade inte bry mig längre. Jag hoppas att det är mänskligt.

Kevin Coyne hade brytt sig.

Så sent som igår fick jag reda på att Kevin Coyne gick bort den andra december förra året. Idag såg jag till min stora förvåning att Lennart Persson skrivit en artikel om honom i Sydsvenskan (Coyne är inte känd för att ha upptagit så stor plats i svenska medier precis). Okej, tänkte jag då, jag skiter väl i att skriva den där lilla dödsrunan till Jet Set Junta; jag vet ju egentligen inte så mycket om honom. Bättre att överlåta det till proffsen. Men…nej, fan heller! Kevin Coyne förtjänar mer än en halvsidesartikel i en regionalblaska.

Alltså:

Jag vill beskriva Kevin Coyne med ett ord: skavsår. En så kallat “obekväm” artist, som alltid vurmade för de svaga, ensamma, fattiga och utslagna i samhället. Före detta socialarbetare och mentalskötare. Och musiken är oftast stört omöjlig att kategorisera. Är det folkrock? Pubrock? Prog? Soul? Knixig new wavepop? Arty-farty? Det som främst utmärker honom, rent musikaliskt, är hans mycket speciella röst (tänk en skruvad Peter Gabriel, eller möjligtvis sångaren i Family), ett kännetecken som får folk att antingen älska eller hata honom. Också rösten är ett skavsår; lätt att avfärda som “jobbig”, men omöjlig att inte beröras av. Han brukar oftast jämföras med andra egensinniga britter som Robert Wyatt, Ivor Cutler, Ian Dury och Syd Barrett. Liksom dem har Coyne någonting väldigt djupt personligt i sitt uttryck, något som förstås kan härledas till hans uppväxt och tillvaro (kantad av depressioner, alkoholism och skilsmässor). Han blev aldrig mer än en fotnot i rockhistorien, trots att han spelade in över 30 skivor, och trots att han hade så betydande fans som John Peel och Johnny Rotten m fl.

När jag åkte med tåget till Kristianstad i morse, och lämnade den trista betonggrå bangården i Malmö (där uteliggarna tidigare haft sina sovplatser, mitt bland all bråte och os av stendamm och järnfilspån) sprack det deprimerande molntäcket plötsligt upp i ett klart och starkt solsken. Så skulle jag vilja beskriva låten Wonderful Wilderness från skivan Sanity Stomp; självutlämnande och stolt, trots att den klär sig i solkig och fransig uteliggarkostym. Kevin Coyne sjöng för de utsatta grupperna i samhället. Han skulle ha brytt sig om knarkaren utanför Konsum på Nobelvägen i Malmö. Men vem brydde sig om Kevin Coyne?

Petter Herbertsson

Hej Patrik! Finns Greens Restaurant fortfarande?

Ja, jag använder fortfarande Greens Restaurant som en sorts benämning
på den musik jag gör själv. När jag t.ex har bränt en cd med nya kompositioner och ska stoppa in den i arkivskåpet så skriver jag Greens Restaurant på den. Det fungerar bra som etikett och ger en viss kontinuitet, eftersom jag har använt det sedan 1984. Oj, det är ju 20 år nu, kom jag på.

Jag har alltid uttalat namnet på engelska, men sen träffade jag en
bekant som uttalade det på svenska.

Man kan uttala det som man vill, det var en av anledningarna till att jag valde det namnet. I mitt kvarter där jag växte upp, fanns en transportfirma som hette Gunnar Green och son. Jag tyckte att det var ett lite kul namn och lekte med tanken att kalla en grupp för Gunnar Greens Restaurant. Dels vore det lagom absurt att kalla en musikgrupp för “restaurant”, men ännu roligare att blanda in en Gunnar Green som
inte hade med saken att göra. En kompis i Gävle träffade på Gunnar Green i sitt jobb för några år sedan, och berättade att hans namn hade inspirerat till ett gruppnamn. Gunnar tyckte det var trevligt, han hade inget emot det.

Vilka var dina influenser när du började?

Jag lyssnade på Mothers of Invention, Pink Floyd, Tangerine Dream, Gentle Giant, Faust, Talking Heads, Laurie Anderson, sådana saker. När det gäller litteratur så har jag av någon anledning alltid haft en förkärlek för svenska poeter som debuterade på 60-talet: Bengt Emil Johnson, Åke Hodell, Lars Norén, Göran Sonnevi. Även den amerikanska modernistiska konsten var en inspirationskälla: Robert Rauschenberg, Jackson Pollock, Jasper Johns, Robert Motherwell. Och John Cage förstås, det går inte att komma ifrån John Cage. Jag misstänker att jag även har inspirerats en hel del av Monty Pythons Flying Circus!

Hur kommer det sig att du fått så mycket uppmärksamhet från människor som
gillar synth och industrimusik, tror du? Att placera in dig i något av dom
facken vore befängt enligt min mening.

Ja, det där är lite underligt, men jag tror att det har att göra med att i mitten på 80-talet när jag började ge ut mina kassetter, så var undergroundscenen, med obskyra kassettbolag och fanzines, till stor del bestående av synth- och industrimusik. Jag annonserade ju nästan bara i sådana tidningar. Det kan också ha att göra med att jag arbetade en del ihop med Arvid Tuba, som sysslade med industrimusik på den tiden, innan han gick över till kvinnokampssånger och sjöng om
Barbro i bostadskön. Vår metod för att lära känna varandra var att träffas och spela in en kassett tillsammans (Skifta Rejält, 1988), sedan blev vi goda vänner. Han bodde i Falun och jag i Gävle på den tiden.

Fanns det några svenska band/musiker som du kände att du hade
släktskap med när du började spela?

Jag började spela ganska tidigt, fick mitt första trumset när jag var 7, jag kan inte minnas att jag lyssnade på några svenska band eller musiker, inte på många år. Jag upptäckte Samla Mammas Manna när jag var 14-15 år. När jag började släppa kassetter kom jag förstås i kontakt med en mängd underjordiska hemmapulare, som jag kände släktskap med för att de höll på precis som jag och spelade in på porta och försökte prångla ut det på olika samlingskassetter och annat. Jag fastnade speciellt för Arvid Tuba och 18:e Oktober, som gjorde en mängd intressanta saker där i andra hälften av 80-talet. Jag såg nyligen att hela Neuköln-katalogen med bl.a 18:e Oktober har återutgivits av Börft Records på kassetter, ett mycket trevligt initiativ! Jag har tänkt köpa de kassetter som jag inte köpte då, när de kom ut.

När jag hörde bob hund för första gången, -93 eller så, så tyckte jag att
det påminde ganska mycket om Greens Restaurant, både text- och musikmässigt. Det finns något ganska naivt och oskuldsfullt, men samtidigt rätt och självutlämnande drag hos er bägge.

Ja, jag har hört andra säga att det finns en likhet. Jag kan själv höra någonting som påminner, men jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Ett lite absurt och naivistiskt uttryck kring en kärna av allvar och melankoli, kanske. Eller så är det bara fraseringarna i melodierna, jag vet inte.

Få band som jag kan komma på skriver texter som även fungerar utanför den
musikaliska kontexten. Dina texter känns väldigt centrala, och jag vet att du skrivit en del poesi under eget namn också. Tycker du att texterna är lika viktiga som musiken?

Jag arbetar oftast med musik och text helt separat. Nuförtiden gör jag enbart instrumental musik, men tidigare så använde jag mina dikter som material till låttexter. När det var dags för sångpålägg så plockade jag fram en bunt skrivböcker och hämtade texter ur dem.

Jag får intrycket av att dina texter är baserade på självupplevda händelser, även om du väver in det i något slags poesi.

Det är omöjligt för mig att säga hur den processen går till, när jag skriver. Man kan kanske kalla det ordsättning i analogi med termen tonsättning? Ofta kan jag konstatera långt efteråt att det var gestaltningar av mina egna tillstånd, kanske inte helt olikt hur drömmar fungerar. Orden kommer ur, och får sin färgning av, de känslor, tankar, tillstånd, funderingar, grubblerier och stämningar som jag befinner mig i när jag skriver eller sjunger dem.

Vad lyssnar du på just nu?

För tillfället har jag ofta något från den nya vågen av progressiv musik och ”symfrock” i min cd-spelare. Det har ju skett en sorts revival på det området med massor av fantastiska band: The Flower Kings, Spocks Beard, Porcupine Tree, Transatlantic, The Tangent, Karmakanic, Mats/Morgan.

1991, vill jag minnas, kom en LP som hette ‘Sömngångarnas motell’. Vad har
du gjort sedan dess? Kommer det att släppas nytt material snart?

Efter åtta kassetter 1986-1991 gav jag ut vinylen “Sömngångarnas Motell” på Börft Records och det var det senaste jag släppte ifrån mig. Det är över tio år sedan nu. Efter det pluggade jag på musikhögskola till ljudingenjör och jobbade några år på Sveriges Radio och på Arkivet för Ljud och Bild. Jag och min dåvarande flickvän
flyttade runt en hel del, på grund av studierna och annat. Det blev så mycket annat som kom in i livet, jag kunde inte sitta nere i en källare och komponera dygnet runt längre. Men jag har gjort musik hela tiden, det har alltid varit ett personligt behov för mig. Jag samlade nyligen ihop de senaste årens musik på en cd i mp3-format, det är över tio timmar musik. Det vore kul att släppa det i det formatet, men det enda som intresserar mig nuförtiden är själva skapandeprocessen. Jag ser det som helt skilda saker, att göra musik är en process, att släppa skivor en helt annan process. Även själva lyssnandet på musik är ytterligare en helt annan process. Det har alltid varit viktigt för mig att uppleva en frihet i skapandet och det är en väldig frihet att göra musik bara för sig själv.

Petter Herbertsson

Våren 1987 gjorde jag en märlig upptäckt: det fanns en obskyr undergroundrörelse i Sverige, som ägnade sig åt att göra konstig musik på kassett! Industrimusik visste jag ju vad det var (Throbbing Gristle och Monte Cazzazza hade jag läst om i diverse fanzines som jag lånat av en tjej som brukade sitta barnvakt till mig när jag var mindre), men att det existerade en liknande rörelse i Sverige hade jag ingen aning om. För att få en närmare inblick i fenomenet beställde jag samlingskassetten “Unveiled” som jag läst om i Schlagers radannonser, och i och med detta bredde en helt ny värld ut sig (tänk, totalanarkistisk musik som inte bryr sig om några som helst regler eller förordningar, inspelad i mörka rum av konstnärligt frustrerade ungdomar!). Ett av de mest intressanta bidragen på “Unveiled” var Greens Restaurant, med den passande låttiteln “Stures Självmord” (musiken på de här kassetterna skulle ju gärna behandla subversiva ämnen, det hade jag förstått). Inte lät det “industri” precis, men märkligt och sjösjukt, som om någon stått och skruvat på hastighetsknappen på bandspelaren vid inspelningstillfället, och med en röst som (knappt hörbart) sjöng:

I en båt om natten
Sommarminnen kastar iland på min ö
De är små figurer som springer omkring
Och de biter mig i mina ben

Jag föll pladask som det brukar heta, och inledde en lång och intensiv brevväxling med upphovsmannen Patrik Markusson. Jag köpte naturligtvis alla hans kassetter (en släppte jag till och med själv på egna bolaget WSOA Tapes), intervjuade honom till mitt fanzine osv. 1989 dog tyvärr vår brevväxling ut; jag hade börjat gymnasiet och fått andra intressen antar jag, och Greens Restaurantkassetterna hamnade i en låda i källaren. Knappt 10 år senare, när jag skulle flytta till min andra lägenhet, upptäcktes dock den där lådan på nytt, och jag började lyssna som besatt igen. Ytterligare några år senare fick jag för mig att söka upp Patrik via nätet. Det visade sig att han också bodde i Malmö (han kommer från Gävle från början, det glömde jag visst nämna), och att han till och med bott på samma gata som jag under ett antal år! Vi tog alltså upp bekantskapen på nytt och började ses alltmer, varefter jag började planera den artikel ni just nu läser.

Nå, hur låter då Greens Restaurant? Frågan är berättigad, eftersom musiken lär vara fullständigt okänd för de flesta idag, men sannerligen inte lätt att besvara. Tänk er ett extremt invecklat och spretigt ljudkollage av poplåtfragment, underliga små “sketcher” och fingerade radioprogram, minimalistisk orgeldrone, utomjordiska barnvisor och surrealistisk poesi. Som om bob hund och Fint Tillsammans spelat in “The Faust Tapes” efter att ha blivit bortförda av ett flygande tefat. Eller ett musikaliskt möte mellan Flossie & The Unicorns, Negativland och Tangerine Dream på en dimmig åker någonstans i Mellansverige. Tonläget är avväpnande naivistiskt, men samtidigt både eftertänksamt och melankoliskt. Ungefär så låter de tidigaste kassetterna (”Embryots Psykedeliska Dröm” och “Ekofiskfält” m fl); oändligt charmiga lofi-inspelningar med en lång lista mer eller mindre traditionella instrument. Lyssnar man däremot på alster från tidigt 90-tal är musiken mer sequencerbaserad, och har därmed mist en stor del av den ursprungliga charmen. Det låter fortfarande bra, men kanske inte riktigt lika intressant som tidigare.

Tyvärr är alla kassetter med Greens Restaurant slutsålda och utgångna sen länge. Jag har kommit att se det som min plikt att försöka ragga upp något skivbolag som vill återutge hans gamla material på CD, eftersom jag anser att den här fantastiska musiken måste ut till folket. Om inget skivbolag visar sig intresserat kommer jag med största sannolikhet att ge ut skivorna själv, på CD-R. Alla som påstår sig vara intresserade av musik måste få chansen att höra Greens Restaurant!

I nästa del får ni läsa en intervju som jag gjorde med Patrik för inte så länge sen.

Petter Herbertsson

Ja, jag inser att ingen kommer att begripa det här:

Sen ungefär två veckor tillbaka har jag haft problem med andningen. Det är som om jag glömt bort hur man gör, och måste lära mig på nytt hela tiden, en konstant oro i kroppen och sömnsvårigheter. Så sent som igår fick jag höra den fantastiska låten “Saltsjöbanan”, som inleder Emma Nordenstams debutskiva “Sånger mellan 18 - 22″, och en svag gnista av hopp tändes långt inne i mitt kompakta mörker.

En etta med kokvrå utan dusch, med utsikt över ett litet torg där en gubbe blev nerslagen en gång. Där sitter Emma ensam på en stol i köket; hon har suttit så sen i eftermiddags och betraktat solnedgången från köksfönstret, och den förtätade skymningen som letat sig in mellan persiennerna som ett askgrått pulver. Det är som om flickan i Mare Kandres roman “Aliide Allide!” vuxit upp, och någon satt en gitarr i händerna på henne. Det påminner mig om när jag just flyttat hemifrån, och kom hem till den ekande tomma lägenheten (en madrass på golvet, en tom ölback sen inflyttningsfesten, ett skrivbord vid fönstret, en halvtom burk med kapris i kylen), mörka höstkvällar efter mitt första jobb som diskare på Lunds lasarett. Förtrollades och fascinerades av Turids röst i låten “Ödegårdar”, lyssnade på en kassett med den hopplöst obskyra gruppen Karparna, spelade Jojje Wadenius barnskivor för minst hundrade gången i en förtvivlad implosion av regressivt beteende.

Folk som är lata och/eller mindre begåvade (hörde ni det? Lata och/eller mindre begåvade) kommer naturligtvis att opponera sig mot den här skivan: “det låter som Lisa Ekdahl” eller “typisk neo-folk-proggig medelklassångest” kommer de att säga. De kan dra fullständigt åt helvete. De hör inte att hennes röst är som en skalad apelsin en iskall vinterdag, den söta saften som rinner ner i små sår på fingertopparna och sticker och svider. Emma har en röst som kan ge mig en miljard bilder och associationer bara genom att sjunga ordet “glad”, och jag längtar tills jag kommer hem efter jobbet idag. Då ska jag gå in i lägenheten, utan att ta av mig ytterkläderna, utan att tända lamporna, och spela “Saltsjöbanan” en gång till. Jag har fortfarande problem med andningen och den konstanta oron i kroppen. Det är någonting med luften som jag andas. Men det känns bättre nu, i Emmas sällskap. Det är någonting med Emmas röst. Det är någonting med allting som hon säger. Det är någonting med allting som hon gör.

Petter Herbertsson

2002 släppte Richard Sinclair en CD-R med namnet “What in the World”. Skivan spelades in live i en kyrka 1996, under festivalen “Canterbury Music in Harlingen” (som ligger i Holland för övrigt), och består av en i princip orepeterad jamsession med Sinclair, organisten David Rees-Williams och klarinettisten Tony Coe, där man går igenom ett gäng mer eller mindre kända låtar med Canterburyanknytning. Det kanske inte låter så lustigt, men faktum är att skivan är fruktansvärt vacker, och närmast framstår som en dödsmässa över själva scenen. För att understryka detta publicerar jag härmed en bit av texten till en av låtarna, Sinclairs “What Rattlin’?”:

One question we all dread,
‘What’s doing Mike Ratledge ?”
I’m tired of questions like
“What is he doing, Mike ?”
“What’s doing Robert Wyatt ?”
“What’s doing Kevin Ayers ?”
“What’s Rattling Mike Doodlage ?”

Detta får bli avslutningen på min artikelserie om Canterburyscenen. Tack för ert intresse.

P.S. Nej, naturligtvis lyckades inte Sinclair “ta död” på musiken med den här skivan! De flesta av musikerna är fortfarande aktiva; under de senaste åren har t ex Pip Pyle, Dave Sinclair, In Cahoots, Hugh Hopper, Robert Wyatt och Gong kommit med nya skivor, och dessutom har det släppts flera intressanta (tidigare outgivna) samlingar och liveskivor med Caravan, Soft Machine, Matching Mole, National Health och Gilgamesh.

Canterburymusiken lever vidare! Och det tackar vi för. Citaten och stora delar av informationen i denna artikelserie har jag knyckt från den ypperliga Canterburyhemsidan Calyx, väl värd ett besök för er som är intresserade.

Till sist, en lista över rekommenderad lyssning:

Daevid Allen - Good Morning
Kevin Ayers - Joy of a Toy
Kevin Ayers - Whatevershebringswesing
Caravan - If I Could do it All Over Again I’d do it All Over You
Caravan - In the Land of Grey and Pink
Egg - The Polite Force
Gilgamesh - Gilgamesh
Gong - Angels Egg
Hatfield & The North - Hatfield & The North
Hatfield & The North - Rotters Club
Matching Mole - Matching Mole
National Health - National Health
National Health - Of Queues and Cures
Richard Sinclair - Caravan of Dreams
Richard Sinclair - What in the World
Soft Machine - Volume 2
Soft Machine - Third
Robert Wyatt - Rock Bottom
Robert Wyatt - Cocooland

Petter Herbertsson

Hatfield & The North bildades hösten 1972, och var då ett slags “supergrupp” inom Canterburyscenen: Richard Sinclair (leadsång och bas) kom från Caravan, Pip Pyle (trummor) från Gong, Phil Miller (gitarr) från Matching Mole, Dave Sinclair (klaviatur) från Caravan och Matching Mole (Pyle och Miller hade dessutom spelat tillsammans i det halvobskyra bandet Delivery så tidigt som 1966). Dave Sinclair var dock bara med inledningsvis, snart ersattes han av Dave Stewart, som tidigare spelat med Egg och Khan (och nej, det är inte samma Dave Stewart som var med i Eurythmics!). Styrkan hos det här bandet ligger nog främst i att alla fyra var väldigt duktiga och personliga låtskrivare, samt att man blandade stilar ganska friskt: Sinclairs melankoliska folkpop med Stewarts invecklade jazzrockkonstruktioner och ljudexperiment, Pyles ibland rent halsbrytande blandning av fusion, pop och säregna texter med Millers melodiskt avancerade jazzlåtar.

Kvartetten förstärktes av bakgrundssångerskorna i The Northettes (Ann Rosenthal, Amanda Parsons och Barbara Gaskin, den sistnämnda även sångerska i engelska folkrockbandet Spirogyra), flöjtisterna Geoff Leigh (från Henry Cow) och Jimmy Hastings (tidigare i Caravan), samt Robert Wyatt (som sjöng på låten “Calyx” från första skivan). De hann spela in två skivor, en självbetitlad från 1974, och “Rotters Club” från 1975. Båda två är så bra att jag har svårt för att finna ord. Låtarna, melodierna och de delikata arrangemangen tillsammans med de vackert kolorerade omslagen inger en närmast religiös känsla av harmonisk perfektion, inte helt olikt de filosofiska hägringarna i Italo Calvinos bok “De Osynliga Städerna” eller Isabelle Eberhardts beskrivningar av svala kvällar i den nordafrikanska öknen. Sinclairs vackert sorgsna stämma frammanar bilder av engelska höstlandskap och stenkyrkor i solnedgång, och när de överjordiska - ja nästan änglalika - sånginsatserna från The Northettes stundtals kommer in förstärks intrycket av metafysiska mirakel i vintertid. Det finns en inneboende trygghet i den här musiken, ungefär som när ens lågstadiefröken läste sagor för klassen på mörka Decembermorgnar, endast upplyst av ett ensamt adventsljus. Hatfields arrangemang doftar av kanel och kryddnejlikor, någonstans i fjärran lyser aftonstjärnan lika klart som i ett Laterna Magicabildspel, Millers gitarr surrar som en geting i en syltburk, och lyssnaren vaggas långsamt in i Stewarts bommullsmjuka Fender Rhodesklanger. Vilken av skivorna som är bäst är omöjligt att säga; tillsammans bildar de en odelbar enhet.

1975 bestämde sig tyvärr Sinclair för att lämna bandet, som omedelbart upplöstes. Han bodde då med fru och barn i en ockuperad lägenhet, och upplevde Hatfields ständiga repetitioner och turnerande alltför tärande på familjesituationen:

“I wasn’t actually homeless at that time. I was living at Sheen with Pip and Phil, and that meant there were two families, sometimes three, in quite a small flat. Dave Stewart lived just around the corner, and we used to play music every day, wherever we could. Then we moved out of Sheen, and I remember having to squat down at Croydon, and my wife having to go to hospital before we’d actually moved into the squat… There wasn’t a lot of money about. We were living off Social Security or assistance money. In the end I’d definitely had enough and was finding that my actual concentration had gone. The last three months of Hatfield were pretty stressful for me, travelling around with everybody where you can’t really take part…”

- Richard Sinclair

Och därmed över till National Health. Detta band kan sägas vara en fristående fortsättning på Hatfield; musiken är av samma snitt och medlemmarna är desamma (minus Sinclair då). Den största skillnaden är att de vokala inslagen är betydligt färre, och att låtarna drar ännu mer åt jazzfusionhållet än tidigare, annars är det mesta sig likt. Från början var det tänkt att bli ännu en Canterburysupergrupp; Stewart bildade bandet tillsammans med Alan Gowen från Gilgamesh (vilka släppte ett par mycket fina skivor i den mer jazzorienterade skolan i början av 70-talet), och tanken var att slå ihop medlemmarna från de tidigare banden till ett enda stort band (som då skulle innehålla två trummisar, två basister, två gitarrister osv). Denna idé övergavs dock ganska snabbt, och Gowen lämnade bandet (något som dock inte hindrade honom från att delta på vissa av inspelningarna). På den första skivan från 1978, kort och gott betitlad “National Health”, bestod bandet av Stewart, Miller, Pyle, samt basisten Neil Murray (som senare gick över till ett band som är så vedervärdigt att jag vägrar skriva ut dess namn) och f. d. Northettessångerskan Amanda Parsons. Det är ingen överdrift att påstå att hela skivan står och faller med inledningsspåret “Thenemos Roads”, en över 14 minuter lång komposition som påminner om det bästa av Hatfield. Resten av skivan är förvisso inte dålig på något sätt, men National Health lät nog aldrig så bra som på just den här låten. Då är nästa skiva, “Of Queues and Cures” - även den från -78 - betydligt jämnare. Här hade Murray ersatts av John Greaves (tidigare i Henry Cow), och bandet kompletterats med gästinhopp av Jimmy Hastings (flöjt) och Georgie Born (cello). Denna skiva låter både modernare (i positiv bemärkelse!) och mer experimentell, samt innehåller en helt fantastisk poplåt: Pyles “Binoculars”. Just här känns det som att medlemmarna börjat hitta fram till varandra rent musikaliskt; aldrig har man väl hört så röjig och obeveklig Canterburyprog. Tyvärr bestämde sig Stewart för att lämna bandet efter andra skivan. Anledningen sades vara att han var missnöjd med den nya inriktningen: för mycket improvisation och för lite vikt vid komposition. Detta innebar alltså slutet för National Health, även om alla medlemmar (plus gästinhopp av Sinclair) beslutade sig för att återförenas 1981 efter Gowens tragiska bortgång i leukemi, och spela in en skiva för att hylla dennes minne. Denna skiva, “D.S. Al Coda”, är dock ganska bedrövlig i sitt mer slickade 80-talsfusionsound, och är mest att betrakta som kuriosa.

Richard Sinclair ägnade sig sedemera åt gästinhopp i diverse Canterburyband (bl a tillbaka till Caravan och de outsägligt tråkiga symfonirockarna Camel), och har sedan dess en pågående solokarriär. Han har släppt flera fina skivor med sin karakteristiskt melodiska folk-jazz-pop, ofta på eget bolag.

Dave Stewart spelade ett tag med trummisen Bill Brufords band, och bildade sedan en duo med sin livskamrat, f. .d. Northettesmedlemmen Barbara Gaskins.

Phil Miller bildade In Cahoots 1982. De är fortfarande aktiva, och släppte en skiva så sent som 2003.

Pip Pyle har arbetat med en mängd olika band, såsom Soft Heap, In Cahoots, L’Equip’Out, Gong osv. 1998 släpptes hans efterlängtade soloplatta “Seven Year Itch”, som innehöll gästspel från alla de gamla Hatfieldmedlemmarna.

(fortsättning följer)

Petter Herbertsson

Hej det är jag igen! Jag tänkte fortsätta min enmansmission för långhåriga Canterburyhippies i sammetsrockar, om ingen har något emot det. Och den här gången tänkte jag behandla Caravan, det kanske allra mest envetna och uthålliga bandet inom den engelska progressiva rockscenen.

Caravan bildades 1968 av Pye Hastings (sång & gitarr), Richard Coughlan (trummor), David Sinclair (klaviatur) och dennes kusin Richard Sinclair (sång & bas). Allihop hade vid olika tillfällen varit med i The Wilde Flowers, men tillsammans kände de att de ville utveckla musiken åt andra håll (namnet valdes efter Hastings devis “a caravan of musical ideas”). Ett bra exempel på detta är den första låten de skrev tillsammans: “Where But For Caravan Would I”, en över 10 minuter lång komposition (indelad i mindre sektioner) som finns med på deras första skiva. Här kan det vara på sin plats att prata lite mer om varför bandet ofta har setts som så nyskapande: alla tycks ha haft en gemensam aversion mot traditionella rocksättningar och förhållningssätt (f.d. korgossen Richard Sinclair föredrog enligt egen utsago alltid Beatles framför Stones; komposition framför attityd), och således gjorde man orgeln till första instrument (istället för gitarren, som var brukligt). För övrigt är klaviaturens plats som mittpunkt någonting som är relativt gemensamt för flera av Canterburybanden, liknande tankar fanns hos Soft Machine och Egg med flera.

Okej, var var jag? Jo, även om första LPn, som alltså bara hette “Caravan”, till största del innehöll trevliga små psych-poplåtar, så var det mot de längre, utsträckta och invecklade låtarna bandet siktade. Detta märks inte minst på deras andra platta “If I Could Do it all Over Again I’d Do it all Over You” där kvartetten förstärkts av Jimmy Hastings (Pyes äldre bror) på saxofon och tvärflöjt. Här är den stillsamt sprittande blandningen av orgeldriven pop, folkrock, jazz och klassiskt tämligen utvecklad och självsäker: en skiva jag varmt rekommenderar till alla som är intresserade! Nästa LP, “In the Land of Grey and Pink” från 1971, räknas som deras stora klassiker, där ena sidan togs upp av tre förtjusande melodiska poplåtar signerade Richard Sinclair (plus en av Pye Hastings), och andra enbart består av den över 23 minuter långa kompositionen “Nine Feet Underground”. Den är nästan lika bra som föregångaren, men jag vill ändå höja ett varningens finger här: Caravan är i sina bästa stunder lekfullt melodiska och intrikata; i sina sämsta stunder mest tröttsamt såsiga. Efter det hoppade David Sinclair av för att gå med i Matching Mole (även om han vid ett flertal tillfällen funnits på plats igen), och ersattes av Steve Miller. Bandets fjärde skiva “Waterloo Lily” är inte så dum, men framstår också som ett avbrott mot deras tidigare ganska unika stil; här är låtarna kortare och mer traditionella. Tyvärr visade sig detta avbrott vara permanent; Richard Sinclair hoppade av och bildade Hatfield & The North (som jag tänker skriva om nästa gång) och bandet stagnerade i något slags AOR-influerad pseudosymf som är alltför dålig för att gå in på här och nu.

Caravan har splittrats och återförenats ganska många gånger; det enklaste vore nästan att säga att de aldrig lade av. De senaste åren har de turnerat flitigt, släppt ett otal liveskivor och studioplattan “The Unauthorised Breakfast Item” (2003). Medlemmarna lär fortfarande vara oense om vilken musikalisk inriktning de ska satsa på…

(fortsättning följer)

Petter Herbertsson

“The name came second hand through a book by William Burroughs called ‘The Soft Machine’ and he in turn had taken it from a lecture by a physiologist in America… Soft machine was a generic term for the whole of humanity, and we were all soft machines… I guess our basic assumption was that what we liked, everybody else was going to like as well, that we all had things in common, and therefore we all are soft machines, and we were all going to like Soft Machine music. It might have been a false assumption but I hope it’s true”.

- Mike Ratledge

1966 bildade Kevin Ayers (elbas), Robert Wyatt (trummor), Mike Ratledge (klaviatur) och australiensaren Daevid Allen (gitarr) bandet (namnet är alltså taget från en bok av W.S. Burroughs; Allen ringde helt enkelt upp författaren och frågade om de fick tillstånd!). En del av dem hade tidigare spelat med The Wilde Flowers, och allihop hade ett gemensamt intresse för jazz och musikalisk utveckling. Denna sättning spelade i princip bara in några demos för en framtida LP, samt en lysande singel som hette “Love Makes Sweet Music” (vilken, om jag har förstått det hela rätt, fortfarande inte finns återutgiven på någon CD-samling). Efter det var Allen tvungen att hoppa av efter en resa till Frankrike, eftersom han inte fick förnyat uppehållstillstånd i England. Bandet hade då redan gjort sig till en kultattraktion i England, inte minst pga. många utflippade konserter på den halvt legendariska Londonklubben UFO, och 1968 åkte de iväg på en tre månader lång Amerikaturné med Jimi Hendrix. Under fyra dagar i New York spelade de in sin första platta, som brukar räknas till en av 60-talets största stunder. Och visst är den bra - en skiva som innehåller låtar från både Ayers och Wyatt kan ju knappast vara dålig - men på det hela taget tycker jag nog att det låter en smula hafsigt (vilket förmodligen beror på den stressiga situationen).

Efter att denna skiva släppts försvann Ayers (inledningsvis till Ibiza sägs det), för att sedan återvända som soloartist. Wyatt och Ratledge började istället spela med basisten Hugh Hopper (en gammal kompis som hade bidragit med några låtar till första LPn), och satte så småningom ihop nästa skiva, “Volume Two”. Den här skivan är, enligt mig och många andra, en av de bästa Canterburyskivorna någonsin, och en mycket bra inkörsport för dem som är intresserade. Små fragment av poplåtar har vävts samman med vildsinta jazzrocksjam och underliga ljudexperiment till en ogenomträngbar helhet; det är i princip omöjligt att plocka ut enskilda spår eftersom allting sitter ihop. Bandet låter också mycket mer samspelta och överens än på debuten, vilket ju är ganska viktigt om man ska ge sig på att spela såhär komplicerade arrangemang. Första gången jag hörde den här skivan var jag 19, och det var höst i Lund (där jag bodde då). På något sätt har de minnesbilder jag har kvar från den tiden etsat sig fast; jag ser stora skolbyggnader, virvlande höstlöv, bortkomna studenter i duffel och halvdruckna automatkaffekoppar så fort jag hör introt. Nå, nästa skiva, dubbel-LPn “Third”, är minst lika stark, men här hade det smugit sig in ganska stora intressekonflikter i gruppen. Hopper och Ratledge ville utvecklas åt ett mer strikt jazzinriktat håll, medan Wyatt var inne på att behålla det spontana uttrycket. Detta resulterade i en sorts kompromiss, där varje medlem skrev varsin helsideslång låt (utom Ratledge som fick två). Wyatts “Moon in June” är tveklöst den bästa, men relationerna var vid det här laget så frostiga att de andra inte ens ville vara med vid inspelningen (förutom i det avslutande jamet), varvid Wyatt fick sköta alla instrument själv. På “4″, skivan efter det, är alla vokala inslag bortstädade, och Wyatt förpassad till trummorna. Resultatet är ändå ganska trevligt, om man kan ha överseende med den något humorlösa inriktningen på modern jazz. Efter det hoppade Wyatt av, och Soft Machine gick in för att spela supertråkig och pretentiös fusion som inte är av något som helst intresse för någon, så här väljer jag att avrunda. En viktig del återstår dock: vad ursprungsmedlemmarna hade för sig efter avhoppen.

Daevid Allen stannade i Frankrike och bildade sitt famösa Gong i slutet av 60-talet. 1975 hoppade han av bandet för att satsa på en solokarriär. Han har sen dess bildat diverse nya formationer (ofta variationer på ursprungsnamnet, såsom Planet Gong, New York Gong och Gongmaison).

Kevin Ayers slutade i Soft Machine 1968 dels på grund av meningsskiljaktigheter rörande den musikaliska utvecklingen, och dels en begynnande alkoholism (lite förenklat). Istället startade han en solokarriär, och släppte en handfull plattor av vilka några idag tveklöst ska räknas som definitiva storverk. Debuten “Joy of a Toy” innehåller så många klassiska psych-poplåtar att man bara baxnar; Ayers sjunger med drucket mjuk barytonstämma om tåg, leksaker och flickor i gungor till härligt avslappnat komp. Blir man inte charmad av den här skivan är man förmodligen gjord av sten. Nästa alster, “Shooting at the Moon” kunde ha blivit minst lika bra, om inte Ayers plötsligt bestämt sig för att han ville ha med några alldeles för långa och ofokuserade experimentstycken. Synd. “Whatevershebringswesing” är också en väldigt bra LP, med den bombastiskt orkestrerade introlåten “There is Loving Among Us” och “Margaret” (Ayers kanske allra vackraste stund) som självklara höjdpunkter. Skivorna “Bananamour” och samlingen “Odd Ditties” förtjänar också att nämnas, och resten av hans karriär är stundtals inte alls oäven, men mest att betrakta som kuriosa om ni frågar mig.

Hugh Hopper slutade spela med Soft Machine 1973 eftersom han var missnöjd med att bandet nu mer eller mindre gått över till att spela kallhjärtad fusion. Istället frilansade han ett tag med diverse Canterburyrelaterade musiker, spelade in några soloskivor, grundade bandet Soft Heap 1978, och spelade med In Cahoots och Equip’Out. Då och då släpper han fortfarande skivor under eget namn.

Mike Ratledge hoppade av 1976 för att istället sätta upp en egen studio. Det sägs att han sedan dess har lagt musiken på hyllan.

Robert Wyatt bildade Matching Mole (namnet är en ordlek; uttala det på franska och översätt så får ni se!) 1972, tillsammans med Phil Miller, Dave Sinclair och Bill MacCormick. De släppte två skivor under sin livstid, varav den första och självbetitlade står som en solklar höjdpunkt. På bästa Canterburymanér kastade man sig hej vilt mellan stilarna: jazzrockaktiga arrangemang och frenetisk friformsimprovisation varvades med rena poplåtar (Wyatts “Oh Caroline” är det finaste exemplet). Efter att bandet splittrats råkade Wyatt så ut för sin tragiska olycka: ett fall från tredje våningen under en pågående fest fick honom att bli förlamad i halva kroppen och rullstolsbunden för resten av livet. Olyckan innebar - paradoxalt nog - att Wyatt fick igång en framgångsrik solokarriär med albumet “Rock Bottom” som en lysande start. Ja, jag vet att jag tjatat om det innan, men jag måste: “Rock Bottom” är alltså världens bästa skiva. Det går inte att komma ifrån. Och att slösa utrymme på att räkna upp andra soloskivor med Wyatt är egentligen ganska onödigt; alla är mer eller mindre skitbra. En sak bara: se till att ni inte missar “Cuckooland” som kom förra året.

(fortsättning följer)

Petter Herbertsson

“People say, what is the Canterbury scene ? I think you have to come to Canterbury and see it and hear it ! I think Kent has got a particular sound. We’ve sung it in our schools here, we were all at school in this sort of area. I was part of the Church of England choir : up to the age of sixteen I was singing tonalities that are very English. Over the last three or four hundred years, and even earlier than that, some of the tonalities go back. So they are here, and they are a mixture of European things too. The history is very much that. A very historical centre of activity is Canterbury for the last hundred years. So it’s quite an important stepping stone of whatever this thousand years have covered. I think it’s not to be mocked because it’s a centre of communication here and it’s a meeting point - many nations come here to visit the cathedral, so you get a very unique situation happening”.

- Richard Sinclair

OK, jag får väl börja med att be om ursäkt för den lite fåniga rubriken. Det här ska alltså inte handla om Pasolini, Chaucer, eller den utomordentligt tramsiga TV-serien med samma namn som går på kanal 1 just nu. Jag ska istället tjata mig igenom en musikstil som ligger mig väldigt varmt om hjärtat: Canterburyprogen. Och vad är då detta, kanske en del av er frågar sig? Jo, det är en typ av musik som föddes i den engelska staden Canterbury i slutet av 60-talet, och som - hör och häpna - fortfarande är aktuell. Om man ska göra det lätt för sig handlar det om en ganska så udda blandning av psykedelisk pop och jazz, ofta med starka inslag av engelsk folkton och avantgardistiska ljudexperiment. De två mest kända banden inom denna skola är utan tvivel Soft Machine och Caravan, men frågan är om inte soloartister som Robert Wyatt och Kevin Ayers har gjort ännu större avtryck i musikhistorien, åtminstone för den bredare massan. Till andra viktiga band hör Egg, Gong, Matching Mole, Hatfield & The North, National Health och Gilgamesh, och vill man gräva ännu djupare så finns Khan, Arzachel, Henry Cow och In Cahoots med flera (men de sistnämnda lämnar jag därhän den här gången). Det är kanske bäst att jag här påpekar att det krävs ett öppet sinne för att uppskatta den här musiken. Ni som känner er obekväma när ord som “prog”, “jazzrock” och “fusion” nämns, begrunda då dessa påståenden: steget är faktiskt inte så långt från Biljardakademien, Komeda och Prefab Sprouts “Swoon” till Hatfield & The North. Gillar man Syd Barrett är chansen ganska stor att man även uppskattar tidiga Soft Machine och Caravan. Och Kevin Ayers, herregud, Kevin Ayers är ju ren och oförfalskad pop, lika klassisk som vilken skiva som helst med Turtles, Love eller XTC. Sådärja.

Intressant faktum: enligt flera av de inblandade musikerna finns det över huvud taget ingenting som kan kallas Canterburyprog; det skulle endast vara fråga om ett musikjournalistiskt begrepp, konstruerat för att skapa en ny trend under hippievågen. Vi entusiaster upptäcker självklart flera likheter banden emellan (ska man vara ärlig beror nog dessa på att det i princip alltid är samma musiker som är inblandade). Och för att den här artikelserien ska bli meningsfull måste vi åtminstone låtsas att det finns ett enhälligt sound. I så fall kan man bland annat urskilja följande: en förkärlek för udda taktarter och harmonier (särskilt moll9-ackord), sällsamma sångtexter, egenartade sångare och förgrundsfigurer (såsom Wyatt, Ayers, Richard Sinclair och Daevid Allen) samt en mer eller mindre tydlig aversion mot hur popband förväntas uppträda (imagemässigt såväl som musikaliskt). Kort sagt: Canterburyscenen var (och är) egensinnigheten personifierad.

Allting kan sägas ha börjat med en grupp som hette The Wilde Flowers, vilka fanns mellan åren 1963 - 1969. Detta band hade ett skiftande antal medlemmar och spelade aldrig in någon skiva under sin livstid, men lyckades ändå göra sig ett namn i den brittiska undergroudscenen, mycket på grund av att man efter hand utvecklade den traditionella beat/R&Bmusiken till någonting mera eget och jazzinfluerat. Enkelt uttryckt splittrades bandet så småningom upp i två halvor, varav den ena bildade Soft Machine, och den andra Caravan. Båda släppte sina debutskivor 1968.

(fortsättning följer)

Petter Herbertsson