Arkiv

Retrical quality, willaby wallaby

24 oktober 2009

Man kan bara se fram till 2.30. På en halv minut går klippet från mästerligt till uselt.


I married a wife in the month of June,
Risselty rosselty, now now now!


I carried her off by the light of the moon
Risselty rosselty, hey bombosity, nickety nackety,
retrical quality, willaby wallaby now now now!


She combed her hair but once a year,
Risselty rosselty, now now now!


With every rake she gave a tear,


Risselty rosselty, hey bombosity, nickety nackety,
retrical quality, willaby wallaby now now now!

Cage på konsthallen

23 juli 2009

Stillness
Tacita Dean: “Stillness” (2007)

I höstas satte Lilith Performance Studio upp ett verk med Ewa Rybska och Wladyslaw Kazmierczak i ett bussgarage på Sorgenfri i Malmö. På en duk visades klassiska performance-verk som livetolkades av Rybska. Ett av dessa var ett framträdande av John Cage i amerikansk tv 1960, där han framför en komposition med diverse köksredskap och ett badkar. Tv-publiken reagerar som barn på cirkus och gapskrattar när den allvarlige mannen släpper ut ånga ur en tryckkokare och strilar med vatten, och bryr sig inte om att lyssna på vad han gör – på hur det låter. Det var häftigt att se hur Ewa Rybska liksom lät sig besättas av Cages ande och föra hans nästan 50 år gamla framträdande in i det kyliga garaget och samtiden. Det funkade.

Det gör det tyvärr inte när samma Cage-film nu visas på den annars mycket sevärda Sonic Youth-utställningen på Malmö konsthall. Den presenteras i en dålig inspelning på en liten monitor med kasst ljud – utan hörlurar. Ljudet, det vill säga det väsentliga i sammanhanget, dränks av konsthallssurr och brus. Det är som att den skrattande tv-publiken får rätt. Det blir bara cirkus.

Ett annat Cage-relaterat verk på utställningen är filmen ”Stillness” (2007) av Tacita Dean. Hon låter den legendariske dansaren Merce Cunningham, som för övrigt fyllde 90 våras, framföra en ”dans” till John Cages verk ”4.33” från 1952. Stycket består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad i tre satser, och Cunningham förhåller sig till musiken genom att sitta stilla under lika lång tid. En man med klocka håller koll på tiden och satsbytena markeras av att Cunningham byter ställning i stolen.

Idén att föra samman de båda konstnärerna så här är gripande och oemotståndlig. Cunningham och Cage samarbetade i över 40 år, fram till Cages död 1992, och de var dessutom livskamrater. Men det finns en allvarlig brist i utförandet. Visserligen är detta orimligt med tanke på att Cunningham är inblandad, men jag kan inte komma till någon annan slutsats än att Tacita Dean har fått något mycket väsentligt om bakfoten.

För om vi är överens om att ”4.33” är ett stycke musik, så ska det framföras av en musiker. Inte som i Deans film, av en man med tidtagarur. ”4.33” är inte vilken tystnad som helst, utan en tystnad som initieras och inramas av en pianist som sätter sig vid ett piano eller en dirigent som höjer taktpinnen. Eller åtminstone någon som trycker igång en inspelning. Att det sedan inte följs av något ljud, beror på att ”4.33” innehåller den för all musik så essentiella ingrediensen paus. Styckets särdrag är att det består av extra mycket av denna ingrediens. Genom att slopa musikern, underkänner man styckets musikaliska anspråk, och därmed Cages roll som kompositör. Åter ekar tv-publikens inskränkta flabbande hånfullt i konsthallen.

Vuvuzela

23 juni 2009

vuvuzela3

Den mest karaktäristiska och fascinerande detaljen med en sydafrikansk fotbollsmatch är den genomträngande, brölande ljudmattan som hörs från avspark till slutsignal. Instrumentet bakom ljudet kallas vuvuzela, en drygt 60 centimeter lång plastlur, som solo har ett trombonliknande läte. Men när tusentals supporters blåser samtidigt uppstår detta mäktiga surr, som av en svärm jättebin ackompanjerad av en fyrtornsarmé, dirigerade av Peter Brötzmann.

Det har gnällts en hel del på ljudet under den nu pågående Confederations Cup. Spelarna har svårt att kommunicera och upplever det som störande. FIFA ville länge förbjuda vuvuzelor under VM nästa sommar, men har fått ge med sig eftersom de utgör en så central del av sydafrikansk supporterkultur. Så nervklena europeiska fotbollsspelare och supporters får bita ihop, stoppa fetvadd i öronen och ägna det kommande året åt koncentrationsövningar. Nästa tillfälle att avnjuta ljudet är på onsdag i semifinalen mellan Spanien och USA, och på torsdag mellan hemmalaget Bafana Bafana och Brasilien.

1983: Brenda & The Big Dudes – “Weekend Special”

5 maj 2009

Kåk
Kåk i Langa, Kapstadens äldsta township.

Nu har det hänt tre gånger. Jag frågar någon av mina sydafrikanska vänner om de vill hänga med på invigningen av ett konstprojekt om Brenda Fassie som öppnar i Langa High School på lördag. Då är det nämligen exakt fem år sedan hon dog. De tystnar genast och får något förvirrat och förnekande i blicken, och tycks sköljas över av lika delar saknad efter en av Sydafrikas största sångerskor, och desperat, panikartad förvissning om att tiden går alldeles för fort.
- Fem år… det verkar inte… tycks inte vara fullt… så längesen…

När Brenda Fassie låg i koma på dödsbädden i maj 2004 var hennes hälsotillstånd förstasidesnyheter i landets tidningar och såväl Nelson Mandela som dåvarande presidenten Thabo Mbeki vakade vid hennes sida. Men den 9 maj dog hon, 39 år gammal, och just nu kan jag inte låta bli att köra ”Weekend Special” om och om igen på Youtube, trots att 2 GB kostar 380 spänn i det här landet.

Om “Territorial Pissing”

18 februari 2009

Den stora examensutställningen på Konstfack i Stockholm förra våren var överlag en rätt tråkig och lam tillställning, särskilt i jämförelse med den motsvarande årsutställningen på Konsthögskolan i Malmö – som inte ens består av examensprojekt, utan presentationer och stickprov av vad studenterna haft för sig under året. Mitt enda bestående intryck är just filmen ”Territorial pissing” av signaturen NUG, som den senaste veckan har vållat mycken indignation på debattsidor och bloggar, efter att den presenterats på konstmässan Market i Stockholm. Filmen visar hur en maskerad man bombar en tunnelbanevagn – väggar, fönster och säten sprayas fulla av nonsens inför ett fåtal, skräckslagna passagerare.

Det var intressant att aggressiviteten och respektlösheten i aktionen (oavsett om den är autentisk eller fejkad) kunde skapa en så stark känsla av illamående. De insikter om havererad manlighet, patriarkala härskartekniker och meningslöst penismätande som filmen efterlämnade skiljer sig dock inte mycket från ett avsnitt av ”Jackass” eller vad som helst med Filip Hammar och Fredrik Vikingsson.

De senaste veckornas konstfacksskandaler riktar ljuset mot två intressanta saker. Den första är att det blir debatt om ”Territorial Pissing” först nu, trekvarts år efter att filmen hade premiär, ett faktum som drar ner byxorna på de lokala kulturmakthavarna. Examensutställningen på Konstfack måste trots allt betraktas vara en av årets viktigaste konsthändelser i Stockholm.

Den andra är att konstnärerna sjappar så fort det börjar hetta till. Det är obegripligt att man efter så många års utbildning inte är kapabel eller intresserad av att ta ansvar för sig själv och sin konst. (Anna Odells halvhjärtade Newsmill-kommentar i söndags om sitt fejkade självmordsförsök på Liljeholmsbron i Stockholm är mest att betrakta som en trailer inför hennes examensutställning i vår.) Är det själva debatten de vill åt? Reaktionerna? Att sitta på behörigt säkerhetsavstånd och Betrakta? Men exakt hur intressant brukar det bli av att lämna debatten till lallande relativister och kulturkonservativa försvarare av klassiska värden, och låta dem gå ytterligare en rond i sin eviga och stendöda boxningsmatch? Brukar det komma ut något intressant? Något vi inte redan visste?

En extra krydda i historien är gårdagens formidabla uppvisning i DN, där tidningen demonstrerar en desperat strävan att verka radikal. Graffitikonst gick hem hos polisens insatsstyrka, är rubriken på en artikel som bara kan tolkas som ett inlägg i debatten, ett försök att skapa en pendang till indignationen. Texten handlar om utsmyckningen av polisens insatsstyrkas garage – en väggmålning, gjord av konstnärer med en bakgrund i graffitivärlden. Som att det skulle ha det minsta med den just nu pågående diskussionen att göra.

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen…

24 januari 2009

Lena C
Lena Cronqvist: “Tomma ark”, 2001

Jag arbetade med ett radioprogram om konstnären Lena Cronqvist när jag besökte Tate Britain i höstas, och den stora Francis Bacon-utställningen som pågick fram till i början av året. Bacon förekommer ofta som referens i Cronqvist-litteraturen, men jag hade aldrig riktigt förstått varför. Det de båda framförallt har gemensamt är de ingående studierna av människokroppen och det kan knappast betraktas vara ett obskyrt i konstvärlden.

Men när jag kom in i rummet med Bacons stora triptyker som beskriver livskamraten Geroge Dyers död lyftes ett skynke framför mina ögon. Det är här de möts – i sorgemålningarna. Omsluten av Bacons enorma verk och med Cronqvists målningar aktuella i mitt inre, upplevde jag hur de båda konstnärskapen trycktes mot varandra som två köttiga brännskador med salt och ättika emellan.

De Cronqvistmålningar jag avser är sviten “Tomma ark” som hon målade efter maken Göran Tunströms död. De föreställer som så ofta henne själv bakom ett bord. I en av målningarna ligger ett antal vita ark framför henne (författarens målardukar), i en annan håller hon en Göran-docka ömt i famnen, i en tredje arbetar hon med hysteriskt förväntansfull blick över några framkallningsbad, där makens profil träder fram – som om det skulle vara ett sätt att få honom tillbaka. Det jag fastnar för i de här bilderna är hur hon lyckas framställa sitt ansikte. Det är brännande och djupt gripande. Som betraktare får man vara försiktig, man vill inte se allt, vill inte bli indragen i vad som skildras, man måste vända ryggen till.

Samma sak med Bacons triptyker, där man ser George Dyers långa och plågsamma död på en hotelltoalett i Paris 1971. De sista, spyende minutrarna efter den dödliga kombination av piller och sprit. Han krälar på toalettgolvet och bryts sönder av konvulsioner. Bacon målar inte bara Dyers död, utan också sin egen frånvaro när det skedde – det är som att han målar för att plåga och bestraffa sig själv.




En av Bacons triptyker över George Dyer (1974),
monterad vertikalt istället för horisontellt.

Bacons och Cronqvists målningar påminner inte om varandra till det yttre, omständigheterna kring respektive livskamrats död var helt olika och de skildrar inte samma saker. Men konstnärerna möts i det hänsynslösa utlämnandet av såväl sig själv, som den saknade. Känslan av outtalbar sorg och tomhet är identisk.

Programmet om Lena Cronqvist sändes den 15 och 19 januari och har rubriken “Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen…” Action Biker ställde sin fenomenala “By myself” till förfogande och barnkören under skolscenen i Hitchkocks “Fåglarna” kändes som en bra illustration till de mörka och obehagliga stråk som ofta finns i Cronqvists bilder. Den kändes också lämplig som kommentar till hennes många målningar av störiga och sadistiska småflickor. (Se gärna scenen, det är en av mina absoluta favoriter. Första delen av klippet visar hur briljant Hitchkock kunde vara, och den andra hur fantastiskt usel också var ibland. Skolbarnen är extremt dåligt regisserade. Det är sådana brister som gör att jag föredrar Gus van Sants remake av “Psycho”.) Programmet ligger på Sveriges Radios hemsida fram till den 15 februari.

Som ett fyrsken i en orkan

2 december 2008

Hur kan jag ha missat detta under alla år av intresse för ljud och ljudkonst?

Det är fredagen den 29 juni 1888. 4000 sångare och 500 musiker framför G.F. Händels oratorim Israel i Egypten i Crystal Palace inför en publik på 23722 personer. Hundra meter från scenen står överste Gouraud, agent för Thomas Edison, och spelar in konserten för att demonstrera fonografen, som uppfanns elva år tidigare. Han spelade in sju rullar vid tillfället, tre av dem finns bevarade. Ljudbilden domineras av fonografrullens massiva matta av knaster och brus, de fyratusen sångarna glimmar igenom som ett fyrsken i en orkan. Av den väldiga orkestern hörs inte ett spår.

Lite polemik om estetik, för den som orkar

31 oktober 2008


Steril konst? Francis Bacons Studie efter Velazquez’s porträtt av påve Innocentius X, 1953.

På denna plats låg några timmar ett inlägg om debatten om tidningen Axess temanummer “Skönhetens tabu”. Jag tyckte första att JSJ var ett bra forum för att en debatt om skönhet inom konsten, men kände vid vid en andra genomläsning att inlägget hade lite väl mycket av personlig partsinlaga över sig. Så jag tog bort det. Den som är intresserad kan läsa det på min konstblogg istället. Jag låter bilden av Innocentius ligga kvar. Missa inte Bacon-utställningen på Tate Britain. Fan så bra…

Med bristen och drömmen som drivmedel

2 oktober 2008

När videokonstnären Johanna Billing kom till Edinburgh 2006 trodde att hon skulle få närkontakt med havet, eftersom så mycket musik från den lokala scenen just handlar om hav och båtar. Stan ligger i mynningsviken till floden Firth, som leder ut i Nordsjön, och texterna handlar ofta om ”livet på sjön, sjömän och kaptener, skeppsvrak och fyrar – och om navigation och hur de styr i olika riktningar ute till havs”. Men när hon väl var på plats upptäckte hon hur otillgängligt havet låg. Man var tvungen att klättra upp på ett berg för att kunna se det. När hon sedan kom i kontakt med musikerna, visade det sig att ingen av dem egentligen hade någon som helst erfarenhet av havet – ofta hade de inte ens satt sin fot på en båt…

Detta inspirerade henne att göra filmen This is how we walk on the moon, som ingår i den presentation av Billings filmer som just nu visas på Malmö Konsthall (och ja, mästerverket Magical World ingår). Filmen skildrar en handfull lokala musiker och deras första möte med båtar och vatten. Först får de teoretisk undervisning av en trygg instruktör som förklarar segelsätt, sjömanskap och säkerhet. Sen klär de sig och förbereder för losskastning. Storsegelfallets rytmiska piskande mot masten vittnar om att det blåser ordentligt. Stadsbarnen rör sig valhänt i sina styva vind- och vattentäta kläder. De kör ut från bryggan, övar styrning, hissar segel, drar i skot, vänder genom vind, snurrar vinschar och kisar upp i masttoppen för att försöka lista ut varför seglet fladdrar. Instruktören förklarar, de lyssnar koncentrerat. Den lilla rynkan mellan ögonen betyder lindrig sjösjuka, men den beslutsamma blicken säger ”Visst, men jag bryr mig inte!”.

Som alltid i Johanna Billings verk spelar ljud och musik en central roll. Miljöljudet är inspelat med kärlek och respekt, och ackompanjeras av en improviserad version av Arthur Russells This is how we walk on the moon. Svävande gitarrer, bas, stötig cello och slutligen sång: Each step is moving, it’s moving me up / moving, it’s moving me up / Every step is / moving me up
One tiny, tiny,
tiny move
It’s all I need
And I jump over
Every step is moving me up

Måste jag saga att det är briljant? Musikernas romantiska föreställningar om havet möts med den verkliga upplevelsen av att vara till sjöss. Det är inte bara en fantastisk film, utan också en fantastisk film om segling, där Billing lyckas fånga vardagsseglandets drama på ett sätt som jag aldrig tidigare har skådat. Men det handlar också, som så ofta hos Billing, om interaktion. Ordlös samverkan som skapar en känsla som jag i min recension av utställningen beskrev som ”våt filt” - ”en visuell motsvarighet till lock för öronen”. En känsla som kan vara fysiskt påfrestande i längden.

Det bästa av allt är att filmljudet är utgivet på vinyl. Det som från början var en film, blir plötsligt en låt. En halvtimmes, skönt collage där de enstaka rösterna kommer och går och flätas ihop med vinden, vattnet, gitarrerna, sången och den melankoliska men optimistiska texten. Jag har hittat mitt soundtrack för hösten 2008.

Den renodlade versionen av låten från filmen ligger på Johanna Billings myspace-sida, och nedan ligger Arthur Russells otroliga original. Utställningen på Malmö Konsthall pågår till den 16 november 2008.

Därför är den en av de bästa

2 oktober 2008

1. Det submarina temat.
2. Chris Lancelot.
3. Bubblorna som sipprar ur munnen.
4. Basen, blixtrarna och handen.
5. Nedräkningen. Jag älskar nedräkningar i låtar (”Thunderbirds are go”, “Twenty seconds and counting…” etc).

The Roches: “Hammond Song”

14 augusti 2008

Alltså samspelet mellan solostämman och kören. Alten. Den überdistade gitarren som låter som en Moog eller något som Eno treatat. Men vad är Hammond? Någon?

Hur Matteus blev pekoralisternas skyddshelgon

12 augusti 2008

Tre nomineringar vid filmfestivalen i Venedig 1964, inklusive guldlejonet. Belönades med två. Tre Oscarsnomineringar 1967: art direction, kostym och musik. Kostym och musik? Himmel, det är ju det som är sämst med Pier Paolo Pasolinis “Matteusevangeliet”. Fariséerna har melittafilter och papperskorgar inlindade i gasbinda som huvudbonader. Kvinnorna har morgontofflor och medaljonger av pärlplattor och ölkapsyler. Hade det funntis digitalklockor 1964 hade Pilatus alla gånger haft en sådan kring handleden.

Och musiken: mickey mousande, övertydlig och själlöst illustrerande. Glad scen: glad musik. Ledsen scen: ledsen musik. Glad, ledsen, ledsen, glad. Nu gråter Maria, då spelar vi något sorgset. Nu är lärjungarna glada, då är det bäst att vi tar en schottis så att alla förstår. Nu är det mystiskt… Och nu är det sorgligt igen…

Det är klass 8c som har gett sig ut i grustaget söder om stan med en videokamera. Medieläraren Göran har gått igenom grunderna och Fredrik K som är den enda som har begynnande skäggväxt får spela Jesus. Killarna som ska spela lärjungar tycker att det är piiiinsamt att gå omkring i lucia-linnet mitt i sommaren. Panflöjtsorkestern från gågatan får spela exotisk folkmassa. Fredrik J gör en dråplig blooper när han tar på sig stjärngossestruten mitt i en tagning. Alla får filma tio minuter var. Alla får klippa ihop vars sex minuter. Alla får välja en låt. Åsa som inte kan välja bland sina favoriter får ta två. Orättvist tycker Karin: “Då ska jag också få välja två!”

Göran hade hoppats på lite mer nakna överkroppar och att judaskyssen hade behövt mer ingående instruktioner och övningar, men får i alla fall något fräscht att fantisera om när han ligger med sin hustru resten av terminen. Sen är det dags för nästa projekt.

…ett litet leende kan spräcka ett berg

3 juli 2008

Men se, i tamburen, invid telefonen, satt ett halvt ark papper fastnubbat; och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna.
August Strindberg: Ett halvt ark papper

Sommaren 2002 kom Pär Thörns första bok Kändisar som jag delat ut post till. Han hade under sin postrunda i en stockholmsförort upptäckt flera bekanta namn på dörrarna och fick en idé. Han författade ett brev där han bad kändisarna skicka honom en text om vad som helst, som sen skulle samlas till en antologi. Bland dem som svarade finns Thomas Mera Gartz (trummisen i Träd, gräs och stenar), Gustaf Fridolin och vissångaren Bernt Staf, som då befann sig i slutet av sin levnad trots att han bara var 56 år. Han skickade in två texter. Dels en poetisk artikel om fisket och jordbruket på Österlen. Dels en gammal maskinskriven presstext om sig själv från slutet av 70-talet, som korrigerats och kompletterats med hjälp av andra skrivmaskiner och bläckpenna. En en gång hyllad musikers önskan om att bli ihågkommen för det som en gång varit. Den 30 juli samma år, när jag jobbade på Kulturnytt i Stockholm, kom telegrammet om att Bernt Staf avlidit, och då passade vi även på att sända reportaget om Thörns bok, som legat i pipelinen allt för länge.

Bernt Staf
Vacker man. Begåvad.

Jag har lätt att fixera mig vid grejer och när jag har gått ner mig i något tillräckligt mycket slutar det ofta med att jag gör ett radioprogram om det – som någon sorts övergångsrit för att markera att jag är mogen för nya besattheter. Så har det varit med till exempel med Våroffer, Brideshead Revisited, sjösjuka, Allen Ginsberg. Och nu Bernt Staf. Egentligen hade jag kunnat ta vad som helst när radion ringde och frågade om jag ville göra ett program på temat ”Text och musik”, men det enda som dök upp i skallen var den gamle vissångarens namn. Det var helt enkelt dags nu. Så jag satte genast igång och fick så småningom ihop en bra skara att intervjua:

Bernt Stafs livskamrat fram till mitten av 80-talet Gittan Sundin (som det visade sig att jag hade haft som vikarie på lågstadiet i Borrby för 25 år sedan. Jag kände igen henne direkt. Hon bjöd oss på kinesiskt godis som smakade tvål). Stefan Sundström, som bad sin barndomsidol att medverka på skivan Happy Hour Viser från 1991. Trubaduren Pierre Ström, som var officiant vid begravningen. Och den legendariske skivproducenten Anders Burman, som grundade Metronome Records 1949 och upptäckte Fred Åkerström, Siw Malmqvist, Jojje Wadenius, Pugh, Cornelis Vreeswijk, Bernt Staf och många fler. (Uppmaning: Gör allt i er makt för att få tag i Håkan Lahgers och Lasse Ermalms praktverk om Metronome, De legendariska åren.)

Bernt Staf slog igenom 1970 med debuten När dimman lättar som blev en stor succé och fick en Grammis. Han blev snabbt riktigt stor. Framförallt är det hans två plattor på Metronome som brukar räknas in i kanon, men det finns absolut stora kvaliteter på hans andra skivor också. 80-talets experimenterande med olika syntljud och musikstilar känns dock en smula obsolet idag, liksom 70-talets referenser till nu detroniserade ikoner som Mao, Che och Castro. Tyvärr är det bara Metronomeskivorna, YTF-skivan Vår, om du vill, och den sista, Klockor som finns på CD.

I sin mest skruvade text Valhall låter han Tor och Oden göra upp med västmakterna och storföretagen. Tor hötter med näven åt Onkel Sam: ”Försvinn härifrån, du är glupsk så det stör, du har ingenting här att göra, du kan lära av Kina, dom vet hur man gör, för att vattnet aldrig ska sina” – och hugger huvudet av honom med sin hammare. Huvudet hamnar hos Mao, som lägger sin lilla röda i ena örat och kastar det vidare till Amsterdam. ”Då nickade Mao å Tor åt varann, sen fortsatte Mao att skriva, å Tor gick till Valhall å åt å drack på vikingagudarnas skiva.”

Valhall (1973)

Men det finns också politiska sånger som fortfarande har bärighet. Hans SÄPO-kritiska texter från 80-talet är högaktuella nu under FRA-debatten, och den melankoliska låten Willy Brandt från 1981 beskriver en bitter realitet om efterkrigstidens Västtyskland: ”Det är sorgligt att säga Herr Willy Brandt, men jag tror ni benådat en kommendant, ja, jag tror ni benådat en kommendant för mycket.” Den andra refrängen fortsätter med variationen ”…men jag tror ni skjutit en demonstrant, ja, jag tror ni skjutit en demonstrant för mycket.”

Mer tidlösa är hans naturlyriska och romantiska visor. I sitt betraktande av naturen och årstiderna påminner han både om Henry David Thoreau och Tomas Tranströmer, och allra bäst blir det när han kombinerar det politiska engagemanget och poesin, som i Färg, ton och ord, som jag i en ett lyriskt ögonblick för några år sedan jämförde med Life on Mars.

Det som suger fast mig vid Bernt Stafs musik är framförallt rösten – en bitsk tenor med patosfullt vibrato och ursinnigt fräsande. ”Han har ett spräck och en sula i rösten är lite - - - vansinnig”, säger Stefan Sundström i programmet. Den skär genom ljudbilden som en nyslipad förskärare. Eller snarare en laserstråle. Trots att han bara var 25 när han slog igenom känns rösten sliten och färgad av tunga erfarenheter. Samtidigt som den är ren och klar, verkar den tillhöra en gammal man.

En annan sak är energin och den fokuserade attacken. De vindlande och mycket snygga melodierna. Och så är det förstås det analoga soundet. Låtarna på de två första plattorna är inspelade live i Metronomestudion under ledning av Anders Burman och arrangerade av Björn J:son Lindh. Man känner tydligt koncentrationen, skickligheten, musikaliteten, nerven och djupet i ljudbilden. Jag sitter och lyssnar på briljanta detaljer om och om igen – som när pianot kommer igång i En vintervisa. Eller när rösten spricker i Färg ton och ord. Jag beklagar inte en sekund att den svindyra och otympliga analoga tekniken trängts undan av den mer tillgängliga digitala, men jag förbehåller mig rätten att då och då få förhålla mig nostalgisk och trånande.

* * *

Sändningstider i P1

Fredagen den 4 juli, klockan 18.15
Söndagen den 6 juli, klockan 16.03 (i något förkortad version)
Finns i Kulturradions 30-dagarsarkiv fram till 4 augusti.

Bernt Stafs officiella hemsida.

If the bottle doesn’t get me, the thinkin’ will

20 maj 2008

Edward Hopper: Automat, 1927
I jukeboxen: Flash & The Pan: Lights in the Night (E. Hopper: Automat)

Last Riot

14 maj 2008

Jag hade tänkt stå i solen på Sergels Torg några minuter innan Malmötåget avgick igår eftermiddag, men var tvungen att fly in på Kulturhuset för att undkomma haveristerna från Larouche-rörelsen, som höll någon sorts manifestation med en gammal cittra som slagordsbärare. (Åh, vad jag saknar Folke Pudas, raëlianerna och Maria med orgeln…)

Inne på Kulturhuset fick jag dock göra ett kärt återseende. I ett av gallerierna visades konstnärsgruppen AES+F:s film Last Riot, som jag senast såg i ryska paviljongen på förra sommarens konstbiennal i Venedig. Den var hypad redan då och paviljongen var överfull av folk. Att få se den på en mer undanskymd och folktom plats på Kulturhuset i Stockholm var otroligt mycket bättre.

Last Riot

Det är inte helt lätt att sätta fingret på vad som är grejen med filmen, men att den fascinerade och intresserade publiken och kritikerna framgick tydligt av rapporteringen från biennalen – Last Riot var det i särklass mest omskrivna verket. Nu när jag såg filmen för andra gången tyckte jag i och för sig att den var en smula hafsigt klippt på sina ställen och inte helt genomförd (usch, kritikerklyscha, men jag vet inte riktigt vad jag ska skriva annars. Den känns liksom…improviserad ibland… typ…). Detta är dock försumliga synpunkter i sammanhanget.

Filmen växlar mellan två scener. Den ena är ett polarlandskap där halvnakna ungdomar simulerar kraftigt våld mot varandra med samurajsvärd, golfklubbor, Kalasjnikovs och baseballträn. De rör sig i en mekanisk och mycket disciplinerad koreografi, men jag associerar ändå rörelsemönstret med upplevelsen av extrem berusning, precis innan man hamnar på rygg i gräset och ser stjärnorna snurra.

Den andra delen är ett datoranimerat landskap med krigsfordon, ubåtar, karuseller, elfteseptemberflygplan, missiler, vulkaner och järnvägsbroar. De dramatiska panoreringarna över landskapet ackompanjeras av musik ur Valkyrian och Götterdämmerung. Storslagna effekter staplas ovanpå varandra.

Samtidigt som det finns något Larry Clarkskt osunt och suspekt med filmen, finns det också något Larry Clarkskt intressant med den. Känslan jag fick av hans film Ken Park från 2002 var att moralen befann sig vid någon sorts år noll. Den beskriver en värld där de unga har övergivit vuxengenerationens perverterade och hycklande normer och börjat om från scratch för att söka sig fram till något nytt och eget. Något som bara kan bli bättre. Last Riot befinner sig just vid den nollpunkten, precis innan solstrålarna når upp över horisonten i den nya världen, precis innan svärden klirrande faller till marken.

Presentationen på Kulturhuset är utmärkt, med ett enda stort fel: musiken är på löjligt feg volym. Wagner kan och skall inte fisas ut ur en ljudanläggning.

Här ligger ett Youtubeklipp med en snutt ur filmen (förmodligen från Venedig). Utställningen i Stockholm pågår till den 17 augusti.

I Independence Day-kostym

6 maj 2008

Eller rättare sagt: vice versa.

Jag lägger P1-programmet från i höstas här. Det tar lite tid för det att hamna på plats.

Wife’s song

29 april 2008

Majessic Dreams verkar ha gjort det igen… Första låten på nya plattan Beautiful Days, Wife’s Song, är helt obestämbart bra. Den tuffar på som Highwayman, är eftertänksam som The Ghost of Tom Joad och melankolisk som Old Man. Dessutom lämnar kompet en doft av Airs Sexy Boy efter sig. Och jag som trodde att Frosty Snow Winter med Action Biker skulle bli vårens låt… Jag är mycket tacksam att jag slipper välja mellan de båda. Nu ska jag lyssna på spår två.

* * *

Majessic Dreams på Myspace, Wife’s song ligger först.

Relaterade texter:

Att etsa ett rum
Nere med folk

Visuella ekon

25 april 2008

- Varför tycker jag så mycket om huset du bygger åt mig, Howard?
- Ett hus kan ha integritet, precis som en människa, sade Roark. Och har det precis lika sällan.
(Ayn Rand: Urkällan)

De bästa presenterna till andra är dem som man i hemlighet ger till sig själv. Självklart visste jag att Erik skulle bli glad för den japanska tekannan av gjutjärn som han fick i julklapp härom året, men den avgörande impulsen var förstås min egen förtjusning över den svarta, eleganta och framförallt tunga pjäsen. På samma sätt visste Erik att jag skulle älska att bo i sviten i Le Corbusiers Cité Radieuse i Marseille som avslutning på Provenceturen i julas – men eftersom det är han som är designfanatikern i familjen, råder det inget tvivel om vilken impuls som var den egentliga faktorn bakom julklappsbeslutet.

Vi kryssade omkring en bra stund i vår lillcittra innan vi kom ut på rätt boulevard – och här kommer jag inte att slänga mig med något gatunamn, eftersom jag varken minns det eller känner Marseille så väl att jag anser mig ha mandat och trovärdighet att slentriandroppa gatunamn som om det hade varit Venedig eller Simrishamn…

Huset skulle ligga på högra sidan och vi körde och körde och fruktade tillslut att vi hade kommit för långt eller på något sätt hamnat på fel sida. Men så tornade det upp sig något brungrått, brutalt och slitet, som instinktivt fick mig att associera till bilder av byggnader som härjats av krypskyttar och kulspruteeld under Balkankriget.


Cité Radieuse, Marseille. Bilder: Tor Billgren och Erik Alexandersson


Styltor.

Cité Radieuse byggdes 1947-1952 och var det första av Le Corbusiers stora Unité d’Habitation-byggnader, som senare även bland annat kom att uppföras i Nantes och Berlin. De enorma bostadskomplexen utvecklades för att på ett snabbt och effektivt sätt hantera bostadskrisen efter kriget. Stora byggnader av prefabricerad betong, välplanerade lägenheter, ultramodern och högfunktionell design, och enkelhet i perfekt kombination.

Principen med dessa massbostäder har senare upprepats och vantolkats av smaklösa och snåla politiker och stadsplanerare under skapandet av världens minst trivsamma förorter och bostadsområden. Det var inte miljonprogrammens ghettoisering som Le Corbusier hade för ögonen när han utvecklade denna nya bostadstyp – det förstår man när man står på balkongen på åttonde våningen i Cité Radieuse och ser ut över havet samtidigt som man förstrött fingrar på det enkla men utsökta och rostiga järnhandtaget till balkongdörren.


Ljuveliga modernism.


Skorsten.


Skola. Runt taket går en löparbana.


Hisschakt.


Detalj från Markis de Sades slott i Lacoste, Provence.

Cité Radieuse satte alltså djupa spår med sina fantastiska detaljer och genomtänkta helhet, men den mest speciella känslan var mötet med betongen, och den märkliga mixen av ruin och modernitet. Ibland känns huset och detaljlösningarna så moderna att de inte har hunnit spridas till resten av världen. Samtidigt finns det tydliga visuella paralleller mellan den knappt sextioåriga betongens patina och stenen hos de tusenåriga lämningarna som ligger utströdda i hela Provence – de nedslita stentrapporna i den bisarra medeltidsborgen Les Baux, arenan i Arles, de vittrande väggarna på markis de Sades slott i Lacoste.

När jag några månader senare besökte Tate Britain i London och den stora retrospektiven över målaren Peter Doig (t o m 27 april, recension här), fick jag ett annat perspektiv på husets märkliga utstrålning. Doig är mest känd för sina enorma landskap som träder fram ur ett diffust virrvarr av färger. Ett annat vanligt förekommande motiv är Huset, och i måleriserien Concrete Cabin är det just Unité d’Habitation som står modell, i detta fallet exemplaret som står i Briey-en-forêt i Frankrike. Genom de mörka och muggiga träden skymtar man byggnaden som en ogenomtränglig vägg. Doig har sett huset som ett rymdskepp som landat i skogen, som en hälsning från en annan värld och en annan tid. Vågar man ta sig ända fram och lägga handen på betongen, kan man känna hur den vibrerar. Jag tog upp digitalkameran ur väskan och bläddrade fram bilderna från Provence i julas. Det kändes som att trycka konstnärens hand.


Peter Doig: Concrete Cabin II, 1994


Peter Doig: West Side

Extramaterial

25 februari 2008

I will not cease from mental fight,
nor shall my sword sleep in my hand,

till we have built Jerusalem
In England’s green and pleasant Land.

Bolton, Barnsley, Nelson, Colne,
Burnley, Bradford, Buxton, Crewe,
Warrington, Widnes, Wigan, Leeds,
Northwich, Nantwich, Knutsford, Hull,
Sale, Salford, Southport, Leigh,
Derby, Kearsley Keighley, Maghull,
Harrogate, Huddersfield, Oldham, Lancs,
Grimsby, Glossop, Hebden Bridge

Jag fick nyligen veta att dokumentären om The KLF ska sändas igen. Den är gjord för en annan tid, i ett annat liv, så det kommer både att bli spännande och nervöst att höra den igen. Det känns särskilt kul att tänka på programmet just nu, eftersom jag befinner mig i London, där jag och medproducenten Gustaf Görfelt samlade ihop materialet till programmet. Vi hittade även ett kranium på Themsens strand. Ordentliga som vi var ringde vi polisen och berättade om vårt fynd av “possible human remains”, och strax därefter anlände en konstapel med båt, och efter ytterligare en stund ett dussin, som spärrade av och började söka igenom strandremsan efter andra rester. Tiden var knapp eftersom tidvattnet just hade vänt och åt upp stranden decimeter efter decimeter. Därför blev vi också tvungna att stanna kvar; ingen av poliserna kunde ta våra uppgifter förrän området var avsökt. Det började skymma och på kajen ovanför började det samlas människor, till slut var det packat. Jag vet dock inte om det var för att beskåda vårt lilla drama nere på stranden, eller för att se det enorma fyrverkeri som plötsligt sköts av från en pråm precis mitt emot oss.

I helgen var jag förbi The Foundry, en trashig pub på Great Eastern Street som spelade en central roll för programmet på idéstadiet, eftersom pubägaren var den som filmade pengabränningen 1994. Stället höll precis på att stänga nu är jag tittade in. Det krasade av glasskärvor och luktade piss. The Foundry är dock inte med alls i det slutliga programmet, eftersom ägaren inte var tillgänglig när vi var där under reportageresan 2001. En tandlös poet, The Worm Lady, väste fram att hon trodde att han var i “the house of detention”.

Precis innan vi kom dit första gången råkade vi hitta William Blakes grav på en kyrkogård i närheten. Samme Blake som skrev diktverket Jerusalem, som Hubert Parry tonsatte, och Edward Elgar orkestrerade, och som avslutar Last night of the proms varje år och sjungs på fotbollsarenor och rugbyläktare i hela landet. Kung George V ville införa den som nationalsång istället för God save the King, och The KLF använder den som final i sin kanske bästa låt, It’s grim up north. Själva Jerusalem ligger i en lam version här. Jag föredrar stadiumkörer av sentimentala rugbyfans (fast inte såna här.) Programmet Build a fire sänds i P1 den 1 mars 2008, klockan 14.03. Repris den 8 mars, 20.03. Kan även avlyssnas via dokumentärredaktionens hemsida.

Likt en rök, en förbiilande vind

15 februari 2008

Tre konstnärer förenas i Lund och konsthallen är vackrare än någonsin. De svartvita filmerna och fotografierna i kombination med den dunkla belysningen gör att hela lokalen badar i grått. Bara brandsläckaren vid entrén bryter av.

De tre konstnärerna överlappar och går in i varandra på ett häpnadsväckande sätt. De använder sig alla av sina egna kroppar i verken, ofta nakna i kala rum, med speglar och fönster som viktig scenografi. Stämningen är avvaktande, som om något ska hända men aldrig bryter ut. Utställningstiteln Ellipsis anknyter till denna känsla, men det är inte ordets geometriska betydelse som avses, utan den retoriska och grammatiska. Här betecknar ellips något som utesluts eller hoppas över av till exempel estetiska eller dramaturgiska skäl. Att avsluta en mening med tre punkter är också exempel på ellips. Ett kvardröjande, en oavslutad tanke.

null
Lili Dujourie: Stillbild ur “Passion de l´été pour l´hiver”, 1981

Chantal Akerman:
Chantal Akerman: Stillbild ur “Mirror”, 1971-2007

Franceska Woodman
Francesca Woodman: “Space2″, Providence, Rhode Island, 1975-1976

Den belgiska konstnären Lili Dujouries (född 1941) filmer presenteras i ett dussin tv-monitorer som står i en rad på golvet i entréhallen. De är skapade mellan 1972 och 1978 och skildrar henne själv, liggande, stående eller sittande. Det enda som händer är att hon då och då byter ställning. Hon vänder och vrider på sig på ett sätt som för tankarna till bakfylleångestens febriga rastlöshet – när man vet att det verkligen är dags att stiga upp, men att det är omöjligt, för att man kommer att spy bara man tänker tanken tillräckligt länge. I en av filmerna poserar hon framför en spegel, i en annan står hon i ateljéns burspråk och blickar ut över havet. Utsikten över det stormande vattnet förekommer även i diabildsinstallationen Oostende (1974).

Spegeln återkommer i filmen Mirror från 1971 av Chantal Akerman (född 1950), också hon från Belgien. Hon står naken framför sin spegelbild och kommenterar olika detaljer på sin kropp. Näsan, hakan, höfterna – allt är fel, för stort eller för smått.

Av Akerman presenteras även filminstallation Je, tu, et, elle (ursprungligen gjord som långfilm 1974), som består av tre simultana projektioner där hon spelar olika roller i varje. I den första är hon ensam i ett kalt rum med en madrass och stämningen påminner mycket om väntandet och tristessen i Lili Dujouries filmer. I den mittersta är hon följeslagare till en lastbilschaufför och i den tredje är hon part i en lesbisk sexakt.

Här försöker utställningstexten inbilla betraktaren att något oerhört motsägelsefullt äger rum:

Kunde dessa tre rollfigurer rymmas i ett samlat subjekt? Visar framställningen ett mångfaldigt jag, ett jag utan centrum eller ett främmande jag på väg att fragmenteras?

Det är ungefär som att fråga sig om en och samma person kan gilla svartvinbärssorbet, ostbricka och panna cotta – trots ”de till synes oförenliga dragen” hos de tre desserterna. I stället för att fästa sig vid denna låtsasproblematik kan man till exempel lägga märke till hur ljudet från de tre filmerna går in i varandra och samverkar.

Det täta nät av teori som hänger över utställningen tar annars fasta på att konstnärerna, i sitt sätt att använda sig av sina egna kroppar i konsten, förekom såväl feministisk som postmodern konstteori med ett tiotal år. Detta är värt att notera, men annars är texterna i den grå katalogen mest intressanta om man på allvar behöver en konstvetenskaplig modell för att få ”paradoxen” med en kvinna som avbildar en kvinna att gå ihop.

Utställningens centrum är den tredje konstnären, amerikanskan Francesca Woodman (1958–1981). Bilderna föreställer henne själv i vad som liknar en rivningskåk. Ofta är de tagna med lång slutartid så att hon framträder ”likt en rök, en förbiilande vind”, som poeten Marie Lundquist skriver i sin pinfärska fotoessäsamling Drömmen om verkligheten.

Francesca Woodman: Angel
Francesca Woodman: ur serien “Angel”, Rom, 1977.

Francesca Woodman
Francesca Woodman: “Self-portrait at 13″, Boulder, Colorado, 1972-1975

Francesca Woodman
Francesca Woodman: “A Woman; A Mirror; A Woman is a Mirror for a Man”, Providence, Rhode Island, 1975-1978

Samtidigt som bilderna är utsökta och rörande vackra, finns där också en klaustrofobisk känsla. Världen utanför finns ständigt med i form av fönster eller dagsljus mot en vägg – men den är helt otillgänglig för Woodman. Hon verkar inlåst eller mentalt oförmögen att ta sig ut. Denna känsla förstärks av att hon ibland dessutom poserar i akvarium eller vitrinskåp. Och av speglarna – dessa ständiga speglar…

Spegeln blir en symbol för det destruktiva ältandet och fönstret för utvägen och längtan. Det är som att laddningen som Akerman och Dujourie byggt upp kring dessa symboler genom sina självkritiska blickar och sitt trånande mot havet utanför, just syftar till att leda fram konsthallsbesökaren till Francesca Woodman. För henne blev nämligen fönstret slutligen också en bokstavlig utväg, när hon begick självmord den 19 januari 1981, 22 år gammal.

(Även i Sydsvenskan den 15 februari 2008)