Arkiv

Om BBC-dokumentären “Do it yourself - the Story of Rough Trade”

20 april 2009

BBC-dokumentären Do it yourself - the Story of Rough Trade bringar många gamla, fortfarande aktuella, spörsmål till ytan. Den gör det för att den speglar olika, kontroversiella aspekter av livet självt. Något som börjar i en slags naiv kommunististisk, innovativ anda övergår sedermera i girighet, växtkramp, konformitet, konkurs och slutligen en slags upprättelse.

På 80-talet var London mitt andra hem. På ett sätt var det enklare då. Jag behövde bara tre rådande källor till inspiration: NME, John Peel och skivbutiken i närheten av Portobello Road kallad Rough Trade. Det var rätt ruffigt i den delen av London. I korsningen till Talbot Road blev jag för första gången erbjuden hasch. Rastas, skinheads och anarkistsquatters trängdes tillsammans i butiken som tilläts att formas genom dem. Folk kom in, stämplade upp en affisch på väggen, småpratade med någon bekant och sprang därifrån till synes utan att någon av butiksarbetarna ens reagerade. Inledningsvis var jag lite blyg och vågade inte fråga om de kunde spela en viss skiva. Dels kunde den ju vara inplastad, dels ville man ju inte bekymra personen bakom disk med något som eventuellt kunde skära sig i öronen på övriga närvarande. Snart lärde jag mig att det aldrig var ett problem på Rough Trade. Här spelades allt obskyrt och eklektiskt man kunde tänka sig och man var inte ensam med sin personliga dissonans. Bakom lång lugg ögnade jag snabbt igenom skivbackarna och hittade precis allt jag sökte och även sådant jag aldrig trodde jag skulle hitta. Om Peel spelade det och det fanns på vinyl eller kassett, då fanns det i backarna på Rough Trade. De aningen squatterliknande killarna och tjejerna bakom disken var ovanligt vänliga och intresserade av det man frågade om. Man gick ut från butiken med en känsla av att man faktiskt var en del av det hela, inte endast en konsument.

“We say the marketplace is a false creation and has very little to do with the reality of what people want, given the option.”

En vass, nästan rörande idealistisk och klarsynt Geoff Travis uttalar sig i början av filmen. Den afrofriserade juden som startat skivaffären drev, tillsammans med den sympatiskt stammande Richard Scott, både ett skivbolag och en distributionskedja som växte och till slut omspann större delen av England.

Verktyget blev DIY och insikten att man kan tillverka skivor tillsammans med likasinnade utan inblandning av de stora multinationella bolagen. Rough Trade blev distributören och katalysatorn. Där fanns ingen allenarådande musikstil utan det var en slags kompromisslöshet och ett agerande helt utanför normerna kring musikindustri som samlade musiksnobbar från när och fjärran. Man skapade ett eget sätt att sprida idéer och musik. I dokumentären visas bilder på valda medlemmar av marxistkollektivet Scritti Politti som sitter och klistrar, stämplar och viker skivomslag vilket känns museilikt idag när man i hemmet kan skapa musik och distribuera den till hela världen genom några få knapptryckningar. Då var det revolution.
Travis själv satt där bakom disken i detta chimära kaos, hjälpt av en skara likasinnade och gjorde “The Geoff thing”, dvs personliga val av vad som skulle ges ut på Rough Trade, för det handlade om en intuitiv fingertoppskänsla.

Just Scritti Politti skulle dock visa sig vara droppen som fick bägaren att rinna över för Rough Trade. Gruppen spelade tidigt en viktig roll, inte bara musikaliskt utan även politiskt, med en ideologisk bärkraft inspirerad av bl a den socialistiske filosofen Antonio Gramsci. Musiken var en tidstypiskt quirky, dubbaserad, funkpunk med popinslag. Även om Scritti Politti var djupt politiska saknade framförandet den brutalt agitatoriska tonen hos t ex Mark Stewarts Pop Group eller the Gang of Four. Green, sångaren, kämpade med inre demoner frambringade av droger och det magra, rotlösa levernet i Camdenkollektivet. Han bröt av hälsoskäl upp med sitt forna liv, anammade en minneslös hållning och satsade helhjärtat på pop av det sötare och mer kommersiellt gångbara slaget.

Singeln “Sweetest Girl”, som släpptes 1981, skapade slitningar mellan Geoff Travis å ena sidan och Richard Scott och Mayo Thompson (Red Krayola) å andra sidan. Travis hade sett att Rough Trade börjat bli en grogrund för majorbolagen och ville inte tappa ännu en betydelsefull artist. Scott, som byggt upp hela distributionskedjan, såg hur man nu försökte jaga hits. Robert Wyatt, gästkeyboardist på singeln, berättar i dokumentären hur han inte riktigt kunde förstå dualismen mellan indie och kommersiellt. Han menade att det var skuggboxning som inte riktigt gjorde någon skillnad när det gällde orättvisorna mellan rika och fattiga. Men konceptet att sälja ut var en essentiell fråga för varje musikintresserad under den här perioden, kanske den mest väsentliga. Det var skiljelinjen mellan det goda och onda, en personlig hållning, en politik som visade sig genom mer subtila ting som skivomslag, design och artistiska, ibland tvetydiga budskap och genom en socialt medveten individualism. Denna personliga sfär kunde omöjligt frodas på den kommersiella arenan eller kunde den det? Den enkla, polära striden kanske inte var så klar som den kunde framstå. I mitt fall skapade det en ambivalens.

Från 1982 och framåt skedde en massflykt av postpunkartister som “sålde ut” till de stora bolagen. Det låg i tiden. Man skakade av sig den del av postpunken som förknippats med mörka rockar och dystra profetior. Kanske var det livsnödvändigt. Scritti Politti lämnade Rough Trade och fick bl a en stor hit med “Wood Beez”. Just den låten kom att stå för allt jag avskydde. De blev i mina öron ekvivalenta med “skivbörstypen” som likaväl kunde lyssna på Level 42 och uppskattade “fin” studioproduktion och slapbas.

Jag har på senare tid intagit en mer pragmatisk hållning till fenomenet indie vs. major, kanske för att det numera helt saknar relevans. Ändå väljer jag, nästan 25 år senare, åter sida när jag ser den här filmen.

I somliga sekvenser, som den när Travis utfrågas om varför han sparkade Richard Scott eller om konkursen, ser man en mindre attraktiv, defensiv och företagsmässig sida av honom som jag har svårt att förlika mig med. Mannen som en gång släppte skivor med This Heat och the Young Marble Giants säkrar nu sin pension med retrorebellerna the Strokes och the Libertines. Det står klart att den som väljer att arbeta i musikindustrin, förr eller senare kommer att kompromissa med sina ideal och det skär aningen i hjärtat.

Vad hände förresten med Scritti Politti? Jo, de släppte en förvånansvärt bra skiva för ett par år sedan och till allas förvåning repade bandet in den gamla anarkohitten “Skank Bloc Bologna” till sina livespelningar. De kanske också slutligen valde sida.