Arkiv

Unheimliches Neujahr

1 januari 2010

theprisoner-1

Position Normal “Music Knowledge (edit)”
Mort Garson “The Evil Eye”
Roj “You Are Here”
A To Austr “Thumbquake & Earthscrew”
Delia Derbyshire/Dudley Simpson/Brian Hodgson/David Vorhaus “Whirring Menace”
Position Normal “Nostril and Eyes (edit)”
Belbury Poly “Time Scale”
Broadcast & the Focus Group “What I Saw”
The Mesmerizing Eye “Exercise In Frustration”
Kreng “Na de Sex”
Position Normal “Evil (edit)”
Bruce Haack “Chant Of the Unborn”
Edward Williams “Coral Larvae”
Basil Kirchin “Head Steam”
Broadcast & the Focus Group “Oh You Chatterbox”
Position Normal “I’ve Been Alvin”
Woebot “Salami”
Delia Derbyshire with Berry Bermange “Dreams (edit)”
Edward Williams “Man - A Choice For a Future Of Life On Earth? (edit)”
Position Normal “Hop Sa Sa (edit)”

Unheimliches Neujahr (mp3, 39 min)

Jag tänker på Heingeborgen

7 augusti 2009

Anna-Stina Ehrenfeldt

De grät hjärtskärande bakom sina skärmar, 1999   Ur de sfäriska äventyren 3, 1967

Av någon anledning kom jag att tänka på Anna-Stina Ehrenfeldt, den surrealistiska målarinnan som var gift med Sture Dahlström. Under nittiotalet besökte vi Anna-Stina och Sture i Heingeborgen varje påsk. Första gången vi kom var det nog mest för Stures skull, för att få komma i närheten av “Sveriges ende beatförfattare”. Givetvis hade jag ingen aning om vad jag ville säga till honom när han faktiskt stod där livs levande och hälsade välkommen. Sedan blev det en efterlängtad tradition. Något år blev L förälskad i en tavla som gick helt i rött, men vi hade inte råd att köpa den och när vi spanade efter den året därpå, då vi kanske kunde haft råd, var den förstås borta. Men det var nog inte i första hand för Anna-Stinas målningar vi kom tillbaka till Heingeborgen år efter år. Det var för huset, för att en stund bli del av den speciella atmosfär som Anna-Stina och Sture hade skapat där.

Heingeborgen

Heingeborgen var en gammal skola och den årliga utställningen var i huvudsak hängd i en av salarna, men man kunde röra sig fritt på hela bottenvåningen och även upp i en vindlande trappa där mindre målningar och teckningar hängde. Det var ett lugnt och tryggt hus, en borg som i “mitt hem är min borg”, inte en fästning. Man var välkommen som besökare, men trots att folk strömmade in och ut genom dörren under det absurda folkrace som är konstveckan behövde man aldrig tveka om vem som var husets herre och fru. (Även om man till äventyrs inte skulle känna till Stures gråskäggiga uppenbarelse på förhand.) Anna-Stina var smärt och finlemmad som kvinnorna på hennes tavlor, oftast dräktklädd. Jag tyckte hon hade en närmast fransk elegans, ett slags chosefri förfining som ingav respekt. Sture hade alltid välputsade skor, oftast skjorta och V-ringad pullover, konstant rökande. Man hade en känsla av att de klätt upp sig för tillfället, men klätt upp sig i kläder de kände sig bekväma och avslappnade i. Deras hem var lika avspänt elegant. De delar man kom i kontakt med var sparsamt möblerade och smakfullt men inte utstuderat dekorerade. Några av möblerna var i art deco-stil, några äldre, men inget gav ett musealt intryck. Man förstod att de var väl använda och älskade för både sin skönhets och sin bekvämlighets skull. Där fanns några vackra, nötta persiska mattor, en moraklocka och ett fåtal föremål från parets många år i Spanien, utgångspunkter för minneståg och drömfärder. Man stannade upp för en stund och tittade ut på gräsmattan och de ännu bruna åkrarna och de nakna buskarna och träden och förstod att det här var en plats där det var lätt att drömma sig bort men ändå vilja vara kvar.

Salen

Salongen   Hallne   Fönstret öppnat

På 80-talet läste jag med stor behållning de flesta av Stures böcker och nu ser jag att jag köpte Tuppdagg med dedikation på Heingeborgen 1990, samma år som min son föddes. När jag bläddrar igenom mina Dahlström-böcker, inklusive ett par som jag köpte på samma plats vid senare tillfällen, undrar jag om inte just Tuppdagg var den sista av Stures böcker som jag riktigt njöt av. Kanske var det inte lika lätt som ansvarsfull familjefader? Eller så blev Stures böcker helt enkelt sämre på slutet. Nu funderar jag på om jag skulle våga läsa om någon av dem. Fast vad jag egentligen skulle vilja är ju att kunna besöka Anna-Stina och Sture på Heingeborgen igen.

Sture Dahlström vid Fallastugan i Närke, där han och Anna-Stina bodde innan de flyttade till Heingeborgen.

Fotnot: Heingeborgen såldes nyligen och bilderna är mäklarens.

En drömmare i Split

20 juni 2009

Tre scener från en bortlagd novell.

Boško Petrovic

Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag hade blivit inbjuden och jag hade nog redan från början misstänkt att det var ett misstag. Men inbjudan hade varit äkta, det hade jag kontrollerat med det kroatiska konsulatet nästan på en gång. Avsändare var The Ministry of Cultural Affairs of Republika Hrvatska och man hade äran och glädjen att välkomna mig som talare vid The 5th International Symposium of Jazz Studies som skulle hållas i Split från detta datum till det där. Jag var välkommen redan ett par dagar innan symposiet skulle börja för att diskutera innehållet i mitt anförande med herr Director Ante Simunovic, men man lät mig förstå, som om det var en överflödig självklarhet, att jag förväntades koncentrera mig på den kroatiska jazzens portalfigur, vibrafonisten Boško Petrovic och hans betydelse för den europeiska jazzens utveckling. Flygbiljetter skulle skickas och jag var inbokad på Hotel Marmont i fem nätter.

Jag kunde inte rimligen anse mig vara någon expert på Boško Petrovic och hans musik. I själva verket hade jag hört ytterst lite av den. Han hade sin storhetstid på sextio- och sjuttitalen när skivor från bakom järnridån var svåra att komma över och i alla händelser var jag för ung då för att alls bry mig om det. Idag är han en uppburen man i Kroatien men hur stor är han egentligen i övriga Europa? Men visst nog hade jag sökt inspelningar av Petrovic nyligen. I Rörsjöstaden finns en liten skivbörs med inriktning på jazz och där hade jag varit inbegripen i en diskussion med innehavaren som menade att det var de tidiga inspelningarna med Zagreb Jazz Quartet jag borde leta efter.

- Jaså du är intresserad av kroatisk jazz? hade han sagt med lätt höjda ögonbryn.

Mannnen hade varit väl insatt men menade att skivorna var svåra att få tag på, näst intill omöjliga, och att han i alla händelser inte kunde hjälpa mig. När jag frågade honom om han själv hade dem, hade han svävat på målet men medgivit att han hört dem. Jag hade en bestämd känsla av att han visste mer än han erkände. Det var för övrigt något ytterst opålitligt över hela hans uppenbarelse. Hans leende var inte välkomnande eller vänligt, men inte heller inställsamt, utan snarast sniket förväntansfullt, som om han bara väntade på att lura nästa kund. Jag hade inte köpt särskilt många skivor av honom men de gånger jag gjort det hade jag undantagslöst känt mig uppskörtad och inte alls så nöjd som man borde vara när man fått tag på en länge eftersökt raritet.

Jag minns att jag hade gått hem och lyssnat på Lasse Färnlöf, hela Cachasa-sviten, och ändå känt mig missmodig och apatisk. Inte ens indisk mat kunde få mig på bättre humör och hustru och son hukade under mitt dåliga humör och talade tyst med varandra, vilket gjorde mig ännu mer nedslagen.

När jag anlänt till hotellet lyssnade jag på With Pain I Was Born. Det var ingen tvekan om att Petrovics vibrafonspel var speciellt, oftast mjukt och eftertänksamt, men med plötslig, upprymd attack i solopartierna. Jag visste alldeles säkert att det fanns mer att höra, men ju mer jag googlade och försökte tänka efter, desto mer panikslagen blev jag. Jag kunde inte påminna mig en enda komposition mer och hittade heller inget annat än ihåliga diskografier och ohyggligt dyra Jugotonskivor från obskyra nätbörsar. Jag började ifrågasätta hur jag kunde ha tackat ja till att tala på jazzsymposiet, jag hade ju inget vettigt att säga om Boško Petrovic överhuvudtaget! Kallsvettig stirrade jag på datorskärmen och såg bara ordet FIASKO! i enorma blockbokstäver framför ögonen. Efter en stund lyckades jag samla mig något och bestämde att jag skulle ägna morgondagen åt att dammsuga Splits skivaffärer efter Petrovicskivor, begagnade eller återutgivna. Jag förvissade mig om att det måste finnas en gedigen katalog av den kroatiska jazzens grand old man. Jag skulle köpa skivorna och sedan ägna dagarna och nätterna inför mitt tal på symposiet med att lyssna och analysera och förbereda mitt anförande. Det skulle nog gå bra.

zagreb_jazz_quartet

Min föresats var god, men jag hade inte mer än hunnit äta frukost och ta några steg genom Splits medeltida gränder fram till ett litet torg omgivet av uråldriga byggnader av smutsig kalksten förrän telefonen ringde. Mitt hallå avbröts av en bullrande mansstämma på engelska med kraftig slavisk brytning:

- Welcome to Split, Mr Norling! Where are you? I am at hotel. I have come to meet with you. You must come back so we can talk.

Det var Mr Director Ante Simunovic. Jag hade alldeles glömt att han ville tala med mig före symposiet. Han gjorde klart att han förväntade sig att jag med omedelbar verkan tog mig tillbaka till hotellet för att träffa honom. Moloken lommade jag tillbaka genom gränderna.

Simunovic visade sig vara en stor och bullrig man med skrynklig grå kostym och slarvigt knuten slips. En enorm valrossmustasch guppade upp och ner på överläppen när han talade. Jag fick en känsla av att han log hela tiden, men det var omöjligt att se munnen under de kraftiga borsten. Ögonen var små och pliriga och förstärkte intrycket av att han var lätt road av omständigheterna. Mannen pratade med mig, eller snarare till mig, oupphörligen samtidigt som han beställde drycker i receptionen och drog med mig upp till hotellets takterass. Han pratade om Splits skönhet, av vilken jag ännu inte hunnit uppleva något alls, den kroatiska kulturens storhet i stort och den kroatiska jazzens internationella status i synnerhet. Jag kunde inte annat än humma medhåll, inte minst för att jag inte fick tillfälle att skjuta in något mera verbalt sammanhängande. Å andra sidan passade det mig bra eftersom den enda tanke som gnagde i mig var att jag på något sätt måste måste måste skaffa mig djupare kunskaper om ämnet för mitt föredrag om två dagar.

Alltså befann jag mig i en långt gången fundering kring hur snabbt posten normalt befordras i Kroatien och om jag skulle kunna förklara att jag ville ha skivor skickade som expressbrev ifall jag skulle bli tvungen att beställa skivor från Zagreb när Simunovic, tack och lov, med en tydlighet som lyckades tränga igenom min mur av ointresse, annonserade att det var min tur att tala genom att högt och ljudligt säga:

- So, Mr Norling, this brings us to your part in the festivities.

Jag stirrade dumt på honom tills jag insåg att han med festligheterna avsåg själva symposiet, den tillställning som var själva orsaken till min vistelse i Split, men som jag redan kommit att förknippa med ett kommande lidande, snarare än emotsedd trevlighet. Jag fick ytterligare respit av att en av hotellets anställda kom med en stor flaska sljivovica och två små glas som raskt fylldes. Simunovic höjde sitt glas, spände allvarligt ögonen i mig och utbringade en skål. Jag svalde raskt den sötsliskiga spriten i förhoppningen att finna mod och inspiration i alkoholen, men den enda effekten blev att jag hostande och med svidande strupe kände ögonen fyllas med tårar.

Jag torkade bort tårarna med skjortärmen och när jag åter kunde fixera blicken på jazzsymposiets direktör var hans blick mörk. Jag tyckte mig skönja en viss otålighet och började svamlande improvisera något slags programförklaring:

- Well… ehrm, it is of course a great pleasure to be here in beautiful Split, sa jag lismande. And… I look very much forward to speaking at the symposium… eh… in front of so many distinguished guests. (Vad fan yrade jag om? Jag hade ju inte ens orkat läsa gästlistan!) And of course it is a special pleasure to have the great honour to speak about such an iconic figure as the great vibes man Boško Petrovic. (Jag insåg panikslagen att mina ord styrde mig rakt mot avgrunden.) And… eh… to be able to… ehrm… assess his role as… uhmm… one of the prime movers on the European jazz scene!

Jag blev så lycklig av att jag hade lyckats få ihop en så fulländad konstruktion av totalt intetsägande dravel att jag nästan skrek fram de sista orden i triumf och till min stora förvåning hade det nöjda plirandet återvänt till Simunovics ögon. I fortsättningen gick allt mycket lättare. Efter ytterligare ett par meningar med inställsamt nonsens skålade vi ännu en gång i sljivovica, den här gången utan att jag drabbades av några alltför pinsamma hostningar eller vätskeutsöndringar. Vi småpratade nu ivrigt om sexti- och sjuttiotalsjazz. Jag mindes tack och lov namnet på pianisten i Zagreb Jazz Quartet, Davor Kajfes, och det faktum att han flyttat till Stockholm redan 1967 ledde osökt vidare till ett ämne jag kände mig betydligt bekvämare med, nämligen svensk jazz från samma tidsperiod. Vi pratade lite om Davor Kajfes son, saxofonisten Goran, och hans höga status på den samtida scenen, men mest förstås om Jan Johansson, Lars Lystedt, Jan Allan, Georg Riedel och andra giganter från förr. Simunovic visade sig var väl insatt och i ärlighetens namn var det han som pratade mest och jag kunde tacksamt lutade mig tillbaka i fåtöljen, redan lullig och allt eftersom förmiddagen led allt djupare försjunken i berusning och dagdrömmar om glödande torn och urgamla murar av kantig kalksten med frodig växtlighet i sprickorna.

Jag vaknade ur min halvslummer av att Simunovic plötsligt var djupt inne i en lyrisk lovsång till sitt land, dess kultur och inte minst de expressiva och djupt manliga dalmatiska à capella-sångarna. Ögonen var vilda och valrossborsten dansade upp och ner på läppen som en rad av extatiska can can-dansöser. Plötsligt kände jag en djup tacksamhet och lycka över att få vara just här, just nu, i denna vackra stad med sin historia och sin kultur och sin fantastiska jazzvibrafonist Boško Petrovic. Återigen kände jag tårarna komma fram i ögonvrårna, men denna gång av rörelse och stolthet. Jag slet upp mitt glas från bordet så att hälften av den gulaktiga spriten flög iväg över bordet och skrek, inspirerad av min druckna mustaschvision:

- Viva Dalmatia!

Simunovic tystnade häpet och visste för ett ögonblick nog inte om jag drev med honom eller var allvarlig, men hela jag var nu uppfylld av ett slags ställföreträdande nationell stolthet och jag reste mig med brinnande ögon och utbringade en skål för Kroatien, dess folk och dess kultur. Simunovic kunde inte gärna annat än följa mitt exempel och när vi svept sljivovican föll vi i varandras armar, nu du och bror, förenade inte bara i vår kärlek till jazzen utan också i vår kroatiska nationella stolthet. I Simunovics fall säkert alldeles äkta och berättigad, i mitt fall resultatet av den enorma lättnaden över att ha klarat mig igenom mitt första möte med jazzsymposiets direktör relativt helskinnad. Det gjordes upp planer där och då att vi skulle träffas samma kväll för middag, jag, Ante, hans fru och ett par av deras vänner, han en lokal jazzmusiker, hon en högt uppsatt person inom Splits kulturförvaltning.

basilika

Den eftermiddagen tillbringade jag i lycklig berusning. Jag hade inte glömt mitt trängande behov av att förkovra mig i Boško Petrovics musik, men efter min bonding med Ante Simunovic på hotellterassen kändes det som om det kunde vänta. Jag var ju nu en stolt vän till Kroatien, dess folk och kultur, och det föreföll passande att börja med att bekanta mig med den 1700-åriga staden Split. Vid Rivan möttes jag av en varm adriatisk smekning mot min kind. Havet tinglade och vibrerade turkost som en xylofon och palmerna susade som returspåret på en lp-skiva. Jag släntrade längs hamnbassängen, liksom hundratals andra, och kände mig på ett självklart sätt del av den här kulturen, det långsamma släntrandets kultur. Jag kände en gemenskap med människorna jag mötte, grupper av unga killar med solglasögon och uppumpade egon, tjejer med höga klackar och avvisande blickar, herrar med bistra fårade ansikten som minns kriget. Jag hade ingenting gemensamt med dem och allt. Detta att släntra fram längs Rivan medan solen och havet gjorde optiska experiment på våra ögon, att vistas i den här bubblan av värme, förstulna blickar och terrorbalans, det var ju faktiskt ett allt, i detta nu.

Senare i labyrinten av gränder, med den nyktra svalkan från tusenåriga stenar. Jag rörde mig i ett oförutsägbart mönster, utan vilja att nå varken mittpunkten eller att komma ut på andra sidan. Jag tänkte på att labyrinter alltid avbildades uppifrån men det var egentligen mitt i dem, i irrandet, som labyrinten kunde upplevas som labyrint och inte bara ett intrikat grafiskt mönster, en aptitlig visuell gåta. Med jämna mellanrum mötte jag andra som jag, besökare, som diskuterade och gestikulerade och försökte förstå en karta. De hade drabbats av labyrintpaniken. De ville komma ut, de ville lösa gåtan, oförmögna att förstå att gåtan inte längre var en gåta löst, att det enda tänkbara förhållningssätt var att låta gåtan bestämma vart den ville föra sin betraktare.

Sedd uppifrån skapas illusionen av labyrinten som en figur med en horisontell utsträckning, som om upplevelsen av att vara i labyrinten är att skapa en vindlande stig längs de blankslitna stenarna som utgör labyrintens golv. Men i själva verket är det vertikalerna som är labyrintens sanna element. När blicken riktas framåt tycks labyrinten ovillig att berätta mer än det som anas fram till nästa krök eller vägskäl, men uppåt öppnar sig en strimma av den blåa himlen, där hänger tvätten på tork mellan fönster som ingen orkat stänga luckorna för, eftersom solen ändå aldrig når dit, där hänger klasar av intensivt cerisa blommor från balkonglådor, där anas buskage av vital hibiskus på plötsligt utskjutande terasser. Stenarna, antingen stora och skrovliga eller mindre och putsade, blir ledtrådar till stadens utbredning, ombyggnad, återuppfinnande.

Sake and Greens

2 april 2009

Hanami

Cal Tjader “Sake and Greens”

Om Bibio och associativt lyssnande

9 mars 2009

2009 har börjat fantastiskt bra för det slags associativa lyssnande som jag aldrig kan få nog av. Animal Collective, Belbury Poly och Testbild! har gett ut album som har flutit in och ur varandra i iPoden på ett naturligt sätt och fått dem att framstå som besläktade i grunden. Gamla saker med Robert Wyatt och Hatfield & the North har ytterligare fördjupat känslan och för någon månad sedan tipsade Petter om gamle Genesis-gitarristen Anthony Phillips Back To The Pavillion, vars mikrosymfonier och stycken för akustisk gitarr nästan kusligt snyggt flätats in i allt det andra och skapat en kontinuerlig ström av drömmusik.

Till mixen lägger jag nu Vignetting the Compost (Mush Records) med Bibio. Det var Mattias som uppmärksammade mig på att någon rekommenderade Bibio som relevant musik för hauntologiskt intresserade i Ghost Box Facebook-grupp. Det första som slog mig var den yttre likheten mellan omslaget till Vignetting the Compost och omslaget till Anthony Phillips första, också bitvis utsökta album, The Geese and the Ghost.

The Geese and the Ghost Vignetting the Compost

Båda konvoluten ger tydlig anvisning om att vi befinner oss på landet, men medan Anthony Phillips landsbygd är bukolisk och ett hem för trubadurer och älvlika uppenbarelser är Bibios gröna äng samtida och det förflutna är i stället närvarande i form av benknotorna under jorden. Liknande beröringspunkter, och skillnader, finns i musiken, som i båda fallen har akustisk gitarr som mest framträdande instrument och en tydlig relation till brittisk folkmusik, men där såväl angreppssättet som musikens stämningar är olika.

En beröringspunkt mellan Bibio och Animal Collective finns i hur låtarna sällan (aldrig i Bibios fall) följer poplåtens traditionella vers/refräng-mönster utan tycks utvecklas organiskt från den första melodin eller gitarrfiguren och ibland omärkligt, ibland genom tydliga övergångar, mynnar ut på en helt annan plats än där de började. Det är popmusik som har utveckling och förändring inbyggd i själva strukturen och den heraklitiska floden blir en lämplig metafor. Ett slags antites till den perfekt formade poppärlan.

Vignetting the Compost spelar fältinspelningar och elektronisk bearbetning en väl så viktig roll som den akustiska gitarren och Bibios egen röst (som dock bara förekommer på tre låtar), men ljudbilden är tydligt analog ända in i detaljer som det typiska skorrandet man hörde från dåligt mastrade lp-skivor förr i tiden. (Om det bara inte är mina hörlurar som spökar!) Som hos Ghost Box-artisterna handlar det om att frammana det förflutnas ande, inte som en del av den nostalgiska retrokulturen, utan som ett sätt att jävlas med vår tidsuppfattning. På så sätt anknyter Bibio också till The Caretaker, en annan stor och aktuell musikupplevelse: Vi lever i en tidsålder som inte har några som helst problem att minnas, men som verkar vara dömd att återuppleva samma minnen om och om igen, oförmögen att skapa nya. Paradoxen är att hela det här klustret av artister - Ghost Box, The Caretaker, Burial, Bibio - genom att rikta pannlampan mot den här aspekten av kulturen bidrar till att motverka den. Benknotorna får ligga kvar under jorden, men vi är hela tiden påtagligt medvetna om deras existens.

Vignetting the Compost är det andra viktiga albumet under 2009 som behärskas av väta. Men där Aquatint var porlande, plaskande, forsande och flödande är Vignetting the Compost fuktig som tidig vårjord, en svart och fet fukt som myllrar av bakterier och mycel. Det räcker egentligen med att läsa låttitlarna - “Flesh Rots, Pip Sown”, “Mr and Mrs Compost”, “Top Soil”, “Amongst the Bark and Fungus” - för att inse att Bibios hembygd spelar en avgörande roll för musiken han gör. Södra Staffordshire var fram till 1970-talet ett av Englands hårdast industrialiserade och mest utpräglade kolgruvedistrikt. Nu växer orterna igen och naturen tar över igen, kvar lämnas kapitalismens monument i vackert förfall. Vad området kallas? The Black Country.

bc_ruin.jpg

Men vi ska nog inte fästa oss för mycket vid svärtan. Allt tal om historiens slut och en kultur på auto-repeat är intressant och viktigt för att skapa ett slags fond som musiken kan spelas upp mot. Men det som innerst inne förenar Bibios album med Testbild!, Belbury Poly och Animal Collective undviker jag i det längsta att tala om, eftersom det är så svårgripbart och associationerna lätt blir högtflygande. Tidigare har vi talat om det rena, vita ljuset, men nyligen blev jag föreslagen att extas är ett bättre begrepp. Den extatiska känslan som den här musiken förmår framkalla är både som en religion utan förtryckande kyrkoinstitution och som en drog utan allvarliga hälsorisker. Men precis lika beroendeframkallande.

Vidare läsning:
Bibio själv om den epifaniska upplevelsen av att höra “The Hangman’s Beautiful Daughter” med Incredible String Band
En alldeles för lång recension av “Vignetting the Compost” som dock på ett intressant sätt, felaktigt utgår ifrån att Stephen Williamson är amerikan och i förbifarten säger en bra sak om skillnaderna mellan amerikansk country och brittisk folkmusik
Kongeniala videor från Vignetting the Compost
K-Punks föredrag från “Hauntology Now”

Rösten

9 mars 2009

Colin Blunstone

Man ska kanske inte förvänta sig något annat än boogierock när 60-plussarna drar ut på turné, men Zombies kom med löftet om att man skulle få höra större delarna av det magiska popögonblick som kallas Odessey & Oracle live innan upphovsmännen hämtar ut sina första pensionsutbetalningar. Ändå var det med viss förvåning mitt sällskap utbrast “Är det Foreigner, eller?” just innan den grånade gentlemannen bakom klaviaturen tillkännagav att nu skulle det bli sex låtar från mästerverket.

Ja, framförandet var mer än habilt och, ja, låtarna är fortsatt lika mästerliga, men sedan, när “Time Of The Season” klingat ut, fortsatte det där det hade börjat en dryg timme tidigare och efter en ny rundlig dos av Status Quo light framstod Odessey & Oracle än mer som ett mysterium, en närmast osannolik samverkan av goda krafter.

Behållningen av kvällen blev att höra Colin Blunstone sjunga. Till utseende och rörelsemönster påminner han om ett mellanting mellan en gnomisk mysfarbror och en parkinsonpatient, men rösten, rösten, den är fortfarande intakt. Den märkliga kollisionen mellan sensualism och vemod, de knappt antydda väsningarna och den excentriska intonation. Emellanåt fick jag intrycket att Blunstone inte är alldeles frisk, att han till och med hade ont ibland, men iklädd enkel svart kostym och med det gråa håret perfekt svallande nerför nacken framstår han som popens Bill Nighy - en man som har levt ett gott liv och utstrålar all den värdighet som en suverän yrkeskarriär kan ge. Receding hairline har sällan framstått som så attraktivt.

Drömjazz

6 mars 2009

taranaki.jpg

Nucleus “Taranaki”

Andra generationen

1 mars 2009

Automat

Vid ett par tillfällen när min iPod slumpat fram låten “Bunhill” av Woebot har jag varit tvungen att dubbelkolla i displayen så att det verkligen inte är en låt av Belbury Poly eller The Advisory Circle. Man skulle kunna tro att jag därmed redan efter en enda mening är i full gång med att avskriva Woebot som en epigon. Inledningsvis var min hållning till Woebot också snarast en icke-hållning. Jag tycker ganska bra om Woebots två egenutgivna tretums-cd Automat och East Central One, men de har inte lyckats skapa samma intensiva känsla av att vara del av en sensibilitet, en estetisk dimension i tid och rum som Ghost Box-artisterna.

Ändå finns det något djupt sympatiskt över Woebot som är värt eftertanke och en skriftlig utläggning. Musiken han gör är så uppenbart musik av ett fan för fans, men vi som följt Woebots (numera nedlagda) blogg vet att hans intressen sträcker sig från den elektroniska musikens förhistoria över en personlig version av jazzhistorien till ett engagerat förhållande till ravekulturen. Han har alltså en öppenhet som är avundsvärd och mycket av detta finns det spår av på Automat och East Central One. Vi befinner oss i ett kulturellt skede där hela musikhistorien för första gången är tillgänglig mer eller mindre samtidigt. Ett faktum som i första hand skapat ett ändlöst och oreflekterat upprepande av stilar och uttryckssätt som var framgångsrika i andra tidsperioder, fruktlösa försök att återskapa en magi och en begeistring som sedan länge bedarrat. Woebot, liksom Ghost Box och exempelvis The Caretaker, är för smart för att använda det enorma smörgåsbord av material som historien erbjuder på ett så banalt sätt. I stället för att med inbillningskraft försöka göra sig till del av det som är förflutet ser han de spöklika kvalitéerna i material som haft sitt nu och blivit ett då.

Samtidigt är det ingen tvekan om att musiken från Ghost Box utgjort en direkt och kraftfull influens på Woebot, en nyckel, om man så vill, till hur man kan förhålla sig till det förflutna. Den nämnda “Bunhill” är kanske den låt som allra tydligast ansluter till Ghost Box-estetiken, alltså i så hög grad att jag vid upprepade tillfällen förväxlat den med något från Other Channels eller From an Ancient Star. Sättet att använda en upprepad textrad från Blakes “The Tyger”, ryckt ur sitt sammanhang, är måhända allt för typiskt men också förförande effektfullt. Smaka bara på själva orden:

When the stars threw down their spears
and watered heaven with their tears

Musiken på Automat och East Central One är generellt sett kollageartad, vilket kanske innebär att The Focus Group är en mer relevant jämförelse än Belbury Poly, men här finns fler beats och även vokala citat från danskulturen och en hel del överraskande humoristiska, snudd på buskisartade inslag. (”Bunhill” slutar till exempel med att en kör utbrister “Barbershop!” och “Cheese” samplar en äldre man som säger “All our lives we have always made our own cheese”, vilket osökt får mig att tänka på Wallace & Gromit.). Ljudbilden är ibland lite väl ödslig och förmågan att skapa stämningar och spänningar inte lika väl utvecklad som i Julians Houses projekt. De bästa låtarna kommer sist på East Central One. Framför allt den långa, avslutande “Flapper” lyckas skapa en alldeles unik atmosfär med hjälp av bärande samplingar från något jag (kanske felaktigt?) identifierar som tidig brittisk elektronisk musik typ Desmond Leslie, Basil Kirchin, BBC Radiophonic. Det finns något av dubstep över låten, men med ett mycket friare och mer lekfullt förhållningssätt till samplingarna. Mot slutet stoppar Woebot på ett helt naturligt sätt in ett komplett funkintro, efter att noggrant och subtilt röjt marken med mikroskopiska försmakssnuttar.

Min spådom är att Woebot kommer att fortsätta utveckla sin musik och så småningom ge oss mer av samma kvalitet och egenart som “Flapper”.

Addendum:
Woebots ep-skivor är också relevanta för diskussionen om skivan som artefakt som jag intervjuade Stefan om här. Woebot har ett helt litet manifest på sin hemsida om vikten av att anknyta till det lokala och att återupptäcka handgjord konst. Omslagen till hans skivor är hans egna linoleumsnitt tryckta med en antik handpress på St Brides Library i London. Vi som minns Radio Khartoums tidiga skivor förstår också lockelsen i att släppa sina alster i det lilla tretumsformatet. Woebots båda ep-skivor blir till artefakter man gärna vill äga, där musiken på skivorna är en viktig del, men den konstnärliga förpackningen och de hantverksmöda som investerats stärker den totala estetiska upplevelsen. För en intressant utläggning om relevansen av kyrktornen (St Brides på Fleet Street resp St Lukes i östra London) på omslagen till Automat och East Central One läs vidare här.

East Central One

Folk Ghost

22 februari 2009

GSpotsVinyl.jpg

Douglas Wood “Folk Ghost”

Friendly Waves

12 februari 2009

lighthouse.jpg

I väntan på “Aquatint”:

1. “Song of the Sea” Anne Clarke & Martyn Bates
2. “To a Sea Horse” Moondog
3. “Suffocation At Sea” Eggstone
4. “Be, Baby (the Sea)” Wechsel Garland
5. “Seaside Weekend” Antena
6. “Aquamarine” Ben Watt
7. “Fin sikt över havet” Staffan Abeleen & Lars Färnlöf
8. “O Barquinho” Karin Allyson
9. “The Coastguard” The Advisory Circle
10. “Coastal Stations” July Skies
11. “Sea Horses” Blueboy
12. “Marianna Deep” Pram
13. “Seaside Postcard 1951″ John Surman
14. “Seaport Town” Alison Statton & Spike
15. “North Sea Rig” The Occasional Keepers
16. “Sea Song” Caedmon
17. “Silent Sorrow In Empty Boats” Genesis

Friendly_Waves.zip

La Jetée

28 januari 2009

bulltofta.jpg

När jag var barn fanns det ingen plats jag hellre befann mig än på Bulltofta flygfält. Kombinationen av flygmaskiner, människor i rörelse och det komplexa maskineri som höll flygplatsen i rörelse fascinerade mig i det oändliga. När jag inte studerade den luftburna kommunikationens underverk på plats ritade jag flygplan och flygplatser hemma på min kammare och underhöll ett lätt autistiskt drag genom att göra komplexa flygtidtabeller som sedan exekverades genom detaljerade lekar med de tecknade och noggrant urklippta flygplanssiluetterna.

Även i vuxen ålder kan det här allt uppslukande barndomsintresset trigga ryggmärgsimpulser: ett onödigt inköp av samlingsalbumet “The Essential Astrud Gilberto”, eftersom bossadrottningen poserar framför den mycket speciella och kortlivande långdistansjeten Vickers VC-10, en ivägslängd beställning på två böcker om flygplatsers arkitektur och kulturella betydelse.

lajetee_sm.jpg

Jag har en liknande upplevelse när jag ser öppningsbilderna av Chris Markers novellfilm “La Jetée”: Berättaren befinner sig som liten pojke på utkiksdäcket på en av pirarna på Orly-flygplatsen i just det ögonblick när tredje världskriget bryter ut. Bilderna av en storflygplats under flygresandets romantiska fas med Boeing 707 och Caravelle på plattan väcker omedelbart mina sinnen. Det är som om Marker har valt just den här utgångspunkten för att trigga just min speciella uppsättning barndomsminnen och dagdrömmar. Patetiskt självcentrerat, jag vet, och i praktiken otänkbart eftersom filmen färdigställdes innan jag var född. Men känslan lämnar mig inte under de 29 minuter som filmen varar; det är som om Marker hittat en direktkanal till mitt undermedvetna. Brottstycken av mina egna upplevelser av sorg, skräck, längtan och barnslig iver virvlar upp och interfolierar Markers bilder.

Där finns ett tilldragande och samtidigt undflyende ungt kvinnoansikte, där finns en jovialisk man som får dig att tro att det är för ditt eget och dina medmänniskors bästa som han plågar dig, där finns en slocknande blick och ett ohörbart skrik. Men där finns också, märkligt nog, långsamma timmar med prasslet från löv och det motvilliga hostandet från gamla kolvmotorer som enda ackompanjemang till långvariga dagdrömmar, stora dagdrömsbyggen som växer och växer till en storlek vars like världen aldrig har skådat. Där finns den sömnlösa skräcken över att bli vald, utpekad, när man vill vara anonym och flyktig men stor och oövervinnlig som just den där dagdrömmen. Där finns en ekande saknad vars orsak man förträngt.

Jag kan inte, får inte, förlika mig med den ohyggliga grymheten i slutet av “La Jetée”. Det är dagdrömmens, längtans slut. Det är kravet på att bli vuxen som öppnar sina ohyggliga käftar. Jag tar det som en varning, ett förebud och en varning.

lajetee2_sm.jpg

Drömmarnas teater

21 januari 2009

Intressanta texter om musik och identitet hos The Impostume och Poptimist. Den senare är gammal, men Simon Reynolds kopplar ihop dem och jämför dem.

The Impostume ser i stort sett musik som en själens spegel, eller som ett verktyg i identitetsskapandet: “Certain stuff is just not you; it doesn’t provide the dreamspace, the theatre in which you can act out your ideal-ego.” Simon Reynolds kritik mot det här synsättet går ut på att när idealjaget är färdigformat finns det inte längre något behov av ny musik som ger det näring. Slutprodukten blir en personlighetstyp vi alltför väl känner igen - musiknörden som blivit ett med en genre, ett tilltal och som ofrånkomligen bedömer all musik som kan komma i hans väg utifrån den genrens mall.

Tom Ewing/Poptimist däremot ser jaget som en reservoar som kan fyllas med musik och tömmas när så känns lämpligt. Hans förslag är att med jämna mellanrum tömma iPoden och glömma allt den någonsin innehållit för att ge plats för nya intryck, nya möjligheter och infall.

Jag har lite svårt även för det här synsättet (som Reynolds verkar uppskatta?) som innehåller en slumpmässighet som inte är alldeles tilltalande. Jag tycker om när The Impostume talar om “dreamspace” och “theatre” ovan, men den scen jag vill se musiken utspelas på är inte så mycket egots som ett fiktivt utrymme som skapas av de idéer och föreställningar, teorier och sensibiliteter som musiken själv, skrivandet kring musik och influenser från kulturen i stort ger upphov till. Givetvis kan flera sådana “scener” existera parallellt och vilka jaget väljer att besöka och interagera med beror på behov, önskemål och förmågor, samt vilken nivå av engagemang det kan uppbåda.

Diskutera!

Long time no sea

18 januari 2009

boj_s.jpg

Aquatint, Testbild!s femte album har ett marint tema. Den kommer kanske ut den här månaden. Det beror på om tillräckligt många förhandsbeställer den från Friendly Noise. Eftersom jag är en av dem som förhandsbeställt och jag är nyfiken så att jag kan dö har jag egoistiska skäl att vilja att fler beställer den, snarast. För att eventuellt väcka intresse chattade jag med Katja om den. Petter ville inte, han är trött på sin röst.

J: Havet. Jaha. Det är som en Testbild!-skiva?

K: The sea reflecting all of your moods?
J: Är det så alltså? (Tänk på att det är jag som ställer frågorna här!)
K: Ben Watt tänkte sig det så. Hur tänker du?
J: Jag tänker att havet är stort, man kan hälla förfärligt mycket i det - för att fortsätta med de dåliga vitsarna. Jag vet ju inte mycket mer om Aquatint än att den har ett marint tema. Det är ju lite grand som att skiva har “jorden” som tema. Det är ofantligt stort.
K: Detta är en fälla som får mig att säga att Testbild!-skivor är stora. Men det är sant. De kretsar kring ganska stora interna världar. Tematiska världar. Och eftersom jag inte gör merparten av dem får jag säga att jag tycker de är fantastiskt bra.
J: Ska vi alltså se havet som en metafor här?
K: Nej, havet på Aquatint är inte metafor. Om det är några stämningar som målas upp är det havets skiftande stämningar. Havet är något lite mer lekfullt här.
J: På vilket sätt?
K: Korta privata seglingsminnen. Idéer om olika kuster. Orangea kuststräckor. Fyrar. Vatten i hamnar. Vatten som en ljudvärld.
J: Hur ser du på din roll? De teman du nämner här är väl i grund och botten Petters?
K: När vi spelade in sång och även när vi pratade om temat, för P ville ha drömmar från oss nedtecknade om det var möjligt, tänkte jag på min favoritassociation kring vatten: att simma under vatten där bottnen är vit och solen bryts och färgar allt turkost. I Sverige. Petter startar projekt. Som man vill vara med på. Ens roll i Testbild! är vad man har att bidra och vad man vill bidra med.
J: När du beskriver Aquatint låter det som en ganska ljus skiva, men det finns ju lika mycket skräck och död kring havet. Är den aspekten inte alls närvarande?
K: Det finns ett inslag som kan vara värda fruktan i novellen till skivan. Men jag har inte helt förstått vad det rör sig om. Huvudpersonen pratar om vattengravar, om att låta sina lungor fyllas. Normalt är det en skräck, förstås, men i berättelsen är det något annat.
J: Mmm. Jag tänker på Bas Jan Ader som ju Petter uppehållit sig vid tidigare.
K: Bas Jan är där någonstans. Kan tänkas. Men i novellen - fast jag översatte den - så anar man något som ska anas. En större innebörd. Men jag har inte knäckt vad det är.
J: Visst är det så att det finns med en film på skivan också?
K: Som Pontus Lundkvist har gjort. Det första jag fick höra om den var att Pontus hade antagit en främmande civilisations blick på jorden. Utomjordingar som såg på jordklotet. Därför uppfann han deras språk och skriftspråk. Det dessa varelser tittar på i filmen är våra undervattensvarelser. Som i en dokumentär. Komplett med en speaker som tillåter sig humoristiska anmärkningar. Den är väldigt rolig.
K: Jag tror, om du vill förstå Aquatint, att du ska tänka undervattenstema mer än havet.
J: Ok.
K: Så den rädslan du, som en badkruka, förknippar med havsytans brytpunkt finns inte med riktigt.
J: Ho ho, där fick jag!
J: Kommer du ihåg den där undervattensfilmen som en israelisk konstnärinna gjort, som vi såg på Magasin 3 en gång?
K: Ja!
J: Den var fin! Jag kan förstå fascinationen, det kan jag verkligen.
K: I den bröts vattnet orange, eller hur?
J: Hmm. Ja, det gjorde den kanske. Det var mycket med solstrålarnas brytning i vattenytan.
K: Har du seglat?
J: Nej, egentligen inte. Kortare dagsturer ett par gånger.
K: För en del av charmen med hav som finns på skivan har med båtar att göra.
J: Båtar gillar man ju.
K: Jag har bara sovit i morfars lilla motorbåt. Ängelholms ljusfest. Färgade lyktor.
J: Fint.
K: Jag tänkte slänga ut: Är detta Testbild!s yacht rock-album?
J: Ha ha!
K: Båtarna här är egentligen en källa till musik. Meteorografens tickande. Kluckandet. Linornas knarrande.
J: Är den väldigt smooth?
K: Den är bitvis smooth! Mycket sångarrangemang. Men det finns mörka ekon också. Viskningar i tunnlar.
J: Det brukar ju finnas det på Testbild!-skivorna, men du ville inte riktigt gå in på det tidigare.
K: Jag är inte delaktig i de bitarna. Men novellen låg i mina händer och den har en mycket speciell atmosfär.
K: Jag vill förmedla detta: det finns låtar på Aquatint som är de varmaste någonsin för Testbild! men också andra kulörer av aquatint. Aquatint har egentligen ämnesvärldar gemensamma med alla skivorna. Undervatten. Väder. Instängda hus och utrymmen. Utforskande.
J: Mmm. Som jag ser fram emot att få tränga djupare i det!

Förhandsbeställ alltså Aquatint här.

isberg-1_S.jpg

Den största skräcken

16 januari 2009

The Cartaker Persistent Repetition Of Phrases

The Caretakers “Persistent Repetition Of Phrases” skrämmer skiten ur mig. Efter att ha lyssnat på “False Memory Syndrome” och “Von Restorff Effect” och läst Wikipedia-entryn om Alzheimers var jag helt övertygad om att jag tillhör den promille eller vad det är som drabbas av sjukdomen före pensionärsåldern. Jag har alltid haft dålig minne och plötsligt tyckte jag att det ena efter det andra symptomet passade in på mig: svårt att planera, problem med abstrakt tänkande, bristande flexibilitet. Den förbannade huvudvärken har dessutom kommit tillbaka, vilket nog bidrar till att just den här diagnosen har slagit sig på hjärnan (ursäkta).

Alldeles seriöst är rädslan för att hjärnan ska degenerera nog den största skräcken, det värsta framtidsscenariot. The Caretakers musik fångar på ett obehagligt övertygande det här sönderfallet, hur minnena har brutits sönder och förvridits. De trösterika melodierna från ungdomens ballroom dances förvrängs illasinnat och låter som om de spelas av vålnader. Gnisslande ekon och oförklarliga spökljud blir ett slags akustiska motsvarigheter till plack och strejkande synapser. Det gäller nog att välja vilka tillfällen man ska lyssna på den här musiken; den är paranoians moder!

Carpet Of the Sun

7 januari 2009

Tundras torn

2 januari 2009

Tatlins torn

Den enda årsbästalista jag har sett som hade Max Tundras “Parallax Error Beheads You” på första plats var Momus. Men oftast verkar den ha bemötts med åtminstone intresse och respekt i den anglosaxiska världen. Här i Sverige har bristen på förståelse och ens vilja att förstå varit kompakt. Själv är jag tveksam till att placera “Parallax Error” på förstaplatsen, men om man ansluter sig till synen på pop som en uttrycksform som mår bäst när den befinner sig i utveckling eller åtminstone konstant omstöpning, är det ingen tvekan om att den är resultatet av en kraftansträngning som förtjänar att tas på allvar.

Popen befinner sig i sin gyllene medelålder och har förmodligen närmare till pensioneringen än de glada ungdomsdagarna. Det som kan uppfattas som nytt i popmusik år 2008 är oftast ett uttryck för en förmåga att sätta samman historiens pusselbitar på ett nytt sätt, eller hitta bortglömda bitar som hade sorterats bort i tron att de inte alls skulle ingå i den stora bilden. Precis det gör Max Tundra på “Parallax Error”. I ett ramverk som otvetydigt är en produkt av den digitala kulturen (och framför allt, arbetssättet) återintroducerar Ben Jacobs, som är Max Tundra, idéer från så skilda, och i många fall stigmatiserade, källor som Frank Zappa, Gentle Giant, 10cc och Crusaders och kombinerar dem med brutna beats. I “Number Our Days” lånar han Phil Millers sound och spelsätt i National Health och i “Gum Chimes” finns ett mikrosolo som skvallrar om att Jacobs är väl bekant med Mike Ratledge och tidiga Soft Machine.

I intervjuer berättar Ben Jacobs om sitt tidsödande och krävande arbetssätt, hur han visste ordningen på låtarna och tonarten på varje låt redan innan han påbörjade arbetet med skivan och hur det sedan tog sex år att arbeta igenom de tio låtarna. Jacobs sätter “av gammal vana” samman sin musik på en halvantik Amiga, vilket medför vissa risker. Med jämna mellanrum gömde han cd-skivor med det han dittills gjort på olika platser i sitt hem. För att rädda musiken om det skulle börja brinna eller om han skulle dö. Bilden av en lätt anal enstöring, en musiknörd, tonar fram. “En läskigt överambitiös gymnasieelev” som det stod i en av de allra mest oförstående recensionerna i svenska medier.

Det är sant att musiken på “Parallax Error” är något av det mest komplexa och detaljerade som gjort anspråk på att kallas pop. Att lyssna i hörlurar är att utsätta sig själv för risken att drabbas av hjärnsmälta, en både potentiellt givande och djupt uttröttande upplevelse. Samtidigt är det musik med esprit och en överraskande intimitet, både i sound och texter. Om musiken, särskilt i mitten av skivan - “Orphaned” och “Nord Lead Three”, har en tendens att kännas överlastas och cerebral, skapar texterna en motkraft. Orden och meningarna är vardagliga och tycks sakna annat syfte än att ge (det går inte att använda verbet “måla” i det här sammanhanget) tablåer från Jacobs vardagsliv. Det här är en kille som lätt blir distraherad och ger sig ut på promenader eller äter sushi och har filmkväll med sina vänner i stället för att jobba vidare med musiken. En ganska vanlig kille mitt i kompromisslösheten.

Jag har lyssnat mycket på “Parallax Error Beheads You” de senaste veckorna och jag kan visst förstå att många upplever den som jobbig och svårgenomtränglig (samtidigt som ni ju måste älska melodierna!) och rentav som ett misslyckande. Vad jag har svårt att förlika mig med är hur man kan underlåta att beundra ambitionsnivån och charmas av intimiteten. Ben Jacobs säger att han inte är så förtjust i sina tidigare skivor för att “de låter för mycket som hemmainspelningar”, men sanningen är ju att “Parallax Error” också i högsta grad låter som en hemmabygge, ett hemmabygge lika intrikat och uppåtsträvande som Tatlins torn - resultatet av en nära nog besatt killes obändiga lust att hitta pusselbitarna som ramlat ner mellan kuddarna i soffan eller, om nödvändigt, såga till några nya när inga andra tycks passa.

Jag ger den fem av fem för originalitet och ambition, en knapp fyra av fem som estetisk produkt och “Parallax Error Beheads You” ryms definitivt på min årsbästalista också.

Beluga

21 september 2008

Jag drömde om förgiftade ryska sjöar och störar stora som X2000-tåg.

Pram “Beluga”

Tidsandan

18 september 2008

Mannen på taket

Under hög- och sensommaren har jag läst hela Maj Sjöwall och Per Wahlöös dekalog om kommissarie Beck vid riksmordkommissionen. Jag kom ihåg att jag läste i Göran Häggs fantastiska Välfärdsåren att få svenska samtidsromaner, enligt docentens mening, gav en så realistisk bild av det svenska samhällets utveckling från mitten av sextiotalet och tio år framåt, så jag köpte hela serien i Pan-pocket i Rogers antikvariat på Bergsgatan i Malmö.

Och det har varit precis som Hägg utlovade. Sveriges utveckling från framgångsidyll, där mordet på en amerikansk båtturist var en anomali, till den av knark, polisvåld och terrorism anfrätta sjuttiotalsmisären spelas upp framför mina ögon i takt med att författarparets politiska åskådning radikaliseras. Ordet “tidsanda” lyser i neonskrift över textraderna från första till sista sidan.

Personligen har jag svårt för den programmatiska vänsterradikalismen i de sista böckerna. Det är som om författarna emellanåt glömmer att det är polisromaner de skriver och inte socialistiska pamfletter. Det blir sällan bra litteratur när huvudsyftet är att bevisa en politisk doktrin i stället för att skriva en trovärdig berättelse.

Bäst tycker jag mellanperioden är, när tvivlet på den sociala ingenjörskonsten börjar vakna, men författarna fortfarande ser samhället genom Becks, Kollbergs och Larssons ögon och skurkarna känns verkliga - otäcka, kanske, men också sorglustiga, och ibland bara offer för omständigheterna. I Mannen på balkongen, Den skrattande polisen och Polis, polis, potatismos är miljöerna skarpa och tydliga som gamla vykort. Man blir förbluffat påmind om att det var så annorlunda för så kort tid sedan. Jag som är tillräckligt gammal minns att början av sjuttiotalet faktiskt var orolig, gråblåsig och opålitlig som en pundande samhällshaverist. Jag var en fegis och i perioder vågade jag inte gå ut själv i höghusområdet där jag växte upp. Mina föräldrar, som var inbitna, för att inte säga troende, sossar, såg nog på samhällsutvecklingen med en blandning av förvirring och bestörtning.

Hur mycket jag än har njutit av att läsa Beck-böckerna kan jag ändå inte gömma en känsla av att Beppe Wolgers sammanfattade den inbyggda personlighetsklyvningen i det socialdemokratiskt kapitalistiska samhället oerhört mycket elegantare när han försvenskade “I’ve Got Just About Everything” till “Jag har nära nog nästan allt”. Innebörden känns närmast plågsamt relevant även i en nutidskontext, även om det inte är just glasfiberbåt just jag drömmer om. Drabbande är ett ord det gick inflation i på kultursidorna för några år sedan men här känns det plötsligt användbart igen.

Svante Thuresson ”Jag har nära nog nästan allt”

Frankofiler

15 augusti 2008

Jag hittade bilden i en flyttlåda med papper och gamla brev och vykort. Den föreställde en ung kvinna, knappast mer än en flicka, och under henne i blockbokstäver ordet ”NICE”. Flickan bar en kort sommarklänning som kanske kunde kallas pimpinett. Den var urringad och ärmlös men inte på något sätt vulgär eller ens, med dagens mått mätt, vågad. Hon hade blont hår i en kort page och hon hade ansiktet vänt snett uppåt mot bildens övre högra hörn, men ögonen var slutna och hon njöt av solen som måste finnas någonstans ovanför fotografens högra axel.

Halva flickans ben var avklippta och bakom henne i ett disigt sudd syntes människor som flanerade på strandpromenaden och bakom dem stenstranden med sina parasoller och slutligen, nästan som en hägring, det azurblå Medelhavet.

Av det gulnade pappret, de flanerande människornas klädsel och typsnittets beskaffenhet kunde jag dra slutsatsen att bilden var från femtiotalet. En annan ledtråd utgjordes av det övriga innehållet i lådan där jag fann bilden. Allt från femtiotalet och början av sextiotalet.

Det tog mig en stund att komma på vem flickan på bilden påminde mig om, men så slog det mig att hon liknar en av de frankofiler jag känner. ”Så passande”, tänkte jag och skrattade till inombords. Tydligen måste något av skrattet ha sipprat ut för min son gav mig en förvirrad och misstrogen blick.

Jag satt där på golvet och studerade bilden och tänkte på att den där stenstranden som skymtade i bakgrunden nog var helig för frankofiler. Jag har varit där och tagit mig fram på den med nakna fötter och jag vet att den är obekväm att gå på, trots att stenarna är runda, slipade av det salta havet. Och heta blir de också, minst lika heta som de fina kornen på en mjuk sandstrand. Och när man går ner i vattnet är stenarna hala och fötterna glider mot dem och de glider mot varandra på ett försåtligt vis. Det är en strand som duger för bad endast om man är duktig på att simma, vilket jag inte är.

För frankofiler är det jag just sagt förmodligen en smärre hädelse.

Något som också rimligen är förbjudet i frankofilernas värld är att dricka pastis bart, utan att späda ut den. Jag har en flaska Ricard stående i kylskåpet och tar ofta ett par centiliter innan jag börjar laga mat på kvällen. Jag häller upp den bruna, oljiga vätskan i ett nubbeglas och dricker den i små klunkar som bränner i halsen. Jag tycker mycket om kombinationen av den där brännande känslan och den tydliga anissmaken.

Alla vet – och med alla menar jag inte bara frankofiler, men givetvis speciellt frankofiler – att pastis ska blandas ut med vatten så att den antar en mjölkig, ogenomskinlig konsistens. Egentligen ska den också drickas sittande vid ett rangligt kafébord utanför en bar i sydliga Frankrike. I alla fall ska den aldrig förtäras outspädd i ett svenskt kök. Det vet frankofilerna. Till och med jag vet det, men så lätt ger jag mig inte.

Ricard pastis

Det finns annat jag gillar med Frankrike. Jag är till exempel mycket förtjust i de rymliga entréerna till de stora lägenhetskomplexen vid kusten där fransmännen semestrar. Och jag tycker mycket om den starka doften av klorerade rengöringsmedel i de där entréerna. Det doftar rent och redigt på ett sätt som jag, kanske alldeles felaktigt, förknippar med stadiga och bestämda franska husmödrar.

I sådana entréer kan man plötsligt bli tilltalad av glada semesterfirande män eller kvinnor och trots att jag bara kan en handfull franska ord och de franska männen och kvinnorna ofelbart vägrar tala engelska lyckas man på något egendomligt sätt nå ett slags samförstånd som kanske egentligen mest är ett samförstånd kring att solen skiner, att det är härligt med semester och att det kanske egentligen inte spelar så stor roll exakt vilka regler som gäller kring lägenhetskomplexets pool.

Jag tänker att frankofilerna visst kan rynka på näsan åt min avsky för stenstranden i Nice och mitt i deras ögon felaktiga intagande av pastis, men de kan aldrig uppnå det enkla samförstånd kring oviktiga saker som bara språkklyftan kan skapa. Själva hade de hamnat i diskussioner kring på vilken sida av poolen bollspel egentligen är tillåtet, om alls, och om man verkligen får lov att bada topless. Och så hade den dagen varit förstörd.

Gitarrhjälte

11 augusti 2008

När jag var tretton år gammal tyckte jag att Steve Hacketts gitarrspel i Genesis var det fränaste som fanns. Det får man ha överseende med. Vi har alla våra lik i garderoben från ungdomsåren. Sedan dess har jag utvecklat ett betydligt mer ambivalent förhållande till el-gitarren. Det går inte att komma ifrån att el-gitarren definierade den primala manligheten i rocken. Gitarrsolot tycktes förknippad med andra utsöndringar, som svett och urin, och den “råa sexualitet” som gitarrapologeterna gärna talade om hade en underton av dominans och maktanspråk som kändes unken. Samtidigt var förstås gitarren, den intensiva, ettriga, men polerade rytmgitarren i mycket av den postpunk jag växte upp till man med, en viktig del av mycket av den musik som var bra också.

Men gitarrsolot var förstås portförbjudet i postpunken och därmed även i min privata popvokabulär. Och så förblev det under lång tid.

Därför är det än idag med ett slags varm och pirrande förvirring i kroppen jag lyssnar på och älskar musik som helt och hållet har el-gitarren, och till och med gitarrsolot, i fokus. Den musiken spelades in för omkring fyrtio år sedan av den ungerske jazzgitarristen Gabor Szabo. Szabo hade en dramatisk flykt från Ungern direkt efter Sovjets inmarsch 1956 och flera års musikstudier i Kalifornien bakom sig när han i början av sextiotalet började göra sig ett namn som gitarrist i Chico Hamiltons orkester. 1966 fick han för första gången chansen att spela in under eget namn och under de sex år som följde, och som sammanföll med den amerikanska hippieeran, gjorde han en smått överväldigande mängd inspelningar under eget namn och i samarbete med andra musiker, inte minst den geniale arrangören och vibrafonisten Gary McFarland.

Det här var under en tid då albuminspelningar genomfördes fort, oftast under två eller tre dagar, och med ett minimum av pålägg i efterhand. Ofta var nog ledtiden från idé till färdig skiva lite för kort, för inte en enda av de skivor jag har hört (vilket är lika med flertalet) håller en jämn nivå och samtliga innehåller material som verkar ha tagits med en smula obetänksamt som utfyllnad. Men ett visst mått av sållande är lönsamt i Gabor Szabos fall. Det som passerar kvalitetskontrollen är ypperligt.

Gabor_Szabo_-_Night_Flight_front_sm.jpg gabor_szabo_dreams.jpg Gabor-Szabo_Simpatico.jpg

Det finns två egenskaper som bidrar till Szabos unicitet som musiker, förutom givetvis hans mästerliga musikalitet: dels en ovanlig fördomsfrihet när det gäller genrer - han är i första hand jazzmusiker men han väver, utan att det blir tillgjort, in intryck från indisk raga, pop, flamenco, klassisk gitarrmusik och zigenarmusiken han själv växte upp med - dels en förmåga att förena känsla och intellekt i sin spelstil. De många men oftast korta solona blir varken introverta musikhögskoleövningar eller ett osorterat utspyende av solistens innersta. I stället präglas Szabos gitarrspel av en kombination av återhållsamhet och nyfikenhet. När det är som bäst låter det som ett sensuellt utforskande av den älskades kropp. Min sorts gitarrhjälte.

En analt detaljerad webbresurs om Gabor Szabo här.

Skivtips: él records nyutkomna samlingsskiva med Gary McFarland och Gabor Szabo.

Muxtape: Gabor Szabo, gitarrhjälte:
Somewhere I Belong
Flea Market
I’m All Smiles
Spring Song
Mizrab
Ferris Wheel
Magical Connection
Divided City
It Was a Very Good Year
Love Is Blue
The Hills Of Verdugo
Bacchanal