The Jet Set Junta

Jag minns att jag var så uppspelt att jag knappt kunde äta efteråt, och så arg på mig själv för att jag tackade nej till den där vodkadrinken Grant erbjöd mig när intervjun var över. Robert hade bett mig om tips på skivor, jag minns att jag nämnde Hidden Cameras första album som just hade släppts, och att Robert log sitt sneda leende och nonchalant sade :
- Really? My friend Ben talks about that record. You know, Ben. Ben Watt.
Och jag minns att jag blev varm inombords och älskade Robert, Grant och Ben, fantiserade om den där mjuka varma värdiga gemenskapen bara åldrande popgentlemän kan ha tillsammans. Kanske en filt över benen, en whiskey och en cigarett på verandan. Ett ögonblicks dröm om något respektfullt, genomtänkt, något varmt och tillbakalutat. Den där drömmen som fått mig att älska den här typen av musik, som jag och Stefan och Mattias en gång i tiden döpte till tråkpop. Där spänning innebär en subtil darrning på rösten, eller ett ackordbyte. Där tryggheten ligger i detaljerna.

I ”The wrong road” sjunger Grant om ljudet av regn mot taket, som ljudet av en avslutad kyss, like a lip lifted from a lip. Det är låten jag lyssnat på om och om igen sedan jag fick veta att Grant McLennan dog i helgen. Stråkarna som hemsöker låten, nästan dränker Grants röst, ljudet av tårar och läppar som skiljs åt, ljudet av drömmen om tryggheten och ljudet av ett fragilt liv. Stranded at low-tide where the river bends - wouldn’t you know it, that’s how life ends.

Ikväll i P3 Pop mellan tio och midnatt sänder jag intervjun i repris. Den är en hel timme lång, och fortfarande det jag är mest stolt över att ha gjort.

Stigen genom rabarberbladen får man inte gå, men barnen gör det ibland ändå. Den engelska landsbygden visar sig från sin bästa arkaiska sida, det stora huset som fungerar som internatskola är vackert och paviljongen en bit bort samlingsplats under slöa lektionsfria eftermiddagar. På andra sidan staketet ligger skogen, symbol för allt det mörka och otäcka, men en enkel och lätthanterlig symbol, mest något att berätta spökhistorier om.

Kazuo Ishiguros Never let me go är andlöst vacker i beskrivningarna av en sorts barndomsidyll full av vänskap och tillit och trygga vuxna. Så andlöst vacker att den bottenlösa skräcken som kryper fram mellan raderna blir så våldsam i kontrast att jag finner mig själv i ett nästan krampaktigt försök att bortse från den. Jag vill inte veta, vill bara läsa varannan mening, bara klamra mig fast vid illusionen av skönheten och mjukheten.

Skulle man skala bort Ishiguros språk skulle ramhistorien bli ganska fånig i all sin klyschiga dystopi. Kloning, mänskliga organreserver, och en kärlekshistoria. Berättarrösten, drygt trettioåriga Kathy, är pratig på gränsen till enerverande i sitt utforskande av barndomsminnen, och det går långsamt framåt, med ständiga sidospår och tankehopp. Men också hypnotisk. Uppgiven och provocerande pragmatisk ältar hon minnena av en uppväxt hon förstått är ett luftslott, skickligt byggt på lögner, men utan att kunna släppa ett spår av stolthet och kärlek till det som varit hennes hela tillvaro och hela liv. Jag kan inte släppa Ishiguros konsekventa och minutiösa skapande av en karaktär; det är bland det skickligaste och vackraste jag någonsin läst.

Jag tänker inte läsa om boken, för, quite frankly, den fick mig att må lite dåligt. Men den där flytande känslan av sval skönhet i kombination med skriande ångest är lite som en sårskorpa att riva upp. Jag kan inte riktigt låta bli. Jag har letat efter ett sorts soundtrack, en skiva eller en låt som hamnar på samma hårfina gräns mellan njutning och smärta. Har inte hittat det än. Om någon förstår ungefär vad jag menar, och vet vad jag letar efter för skiva, säg till.

Vi är ungefär halvvägs genom säsongen i amerikansk tv, och den här hösten har handlat mycket om drama-scifi för mig. Dags för lite summering och utvärdering!

Vi som har ett smått compulsive drag i vårt tv-tittande ägnar naturligtvis åtminstone en halvtimme efter varje sett avsnitt åt att surfa fansites och forum för att få färska tolkningar och spekulationer (en företeelse som antagit rent groteska proportioner sedan Losts intåg i tablån). Och låt mig börja med att konstatera att sf-fansens grupperingar och diskussionernas svallvågor har rasat på forumen. Utomjordings-tv:ns kärntrio hösten 2005, Threshold, Surface och Invasion, är alla hyfsat högkvalitativa produktioner med likartad tematik, och att välja sida är lika viktigt som att putsa sina spetsiga öron inför Star Trek-konventet.

I think the melting of the polar icecaps has more action than Invasion. /Smeagolpop

Invasion is about the SUBTLETY. You, apparently, completely MISS the subtleties of Invasion. /zhaanlives

Invasion & Threshold and barely holding my interested. However, Surface has been getting better every episode. /SeerMagicX

I hate to sound wishy-washy, but I genuinely enjoyed both shows. /Dewback75

Själv följer jag bara Threshold och Invasion, än så länge. Som svältfödd svensk med ett några veckor eftersläpande Lost som inhemsk tv:s enda lockbete sväljer jag båda två med hull och hår utan att riktigt ryckas med i science fiction-scenens fragmenteringar. Men såhär mitt i säsongspauserna av serierna kan man ändå unna sig viss reflektion, och jag måste nog säga att av de två står sig Threshold sämst.

Threshold är namnet på den ”contingency plan” som Doctor Molly Caffrey för åratal sedan utarbetat för att hantera den osannolika situation som en utomjordisk invasion skulle innebära. När så ett mångdimensionellt flygande objekt som avger ett dödligt ljud dyker upp mitt på havet vid en fiskebåt, så kallas hon och det klassiska teamet av excentriska experter in att rädda världen. Hittills har varje avsnitt följt ungefär samma mall: något märkligt sker någonstans i USA, teamet misstänker att det är en av de numera utomjordiska båtarbetarna som försöker sprida det giftiga ljudet, och så reser de iväg för att fånga personen i fråga. Hyfsat spännande kan det bli, och Molly är rätt snygg och har nya kappor i varje avsnitt. Dessutom innehåller serien den förmodligen enda ganska heta dvärg jag någonsin sett. Men formeln börjar bli gammal nu, bara sju avsnitt in börjar Threshold lukta gammal trött Arkiv X. Grejen med det farliga utomjordiska ljudet håller inte riktigt heller. Hey, det finns Internet, hur svårt kan det vara att sprida en liten ljudfil.

Invasion, däremot, går från klarhet till klarhet. Till skillnad från Threshold har Invasion en fast miljö att röra sig i, och en som dessutom är mysig och snygg och funktionell samtidigt: en liten stad och ett naturreservat i träskmarken i Florida. Under en orkan syns mystiska ljus som landar i vattnet. De av stadens invånare som försvunnit under orkanen dyker upp oskadda och nakna och förvirrade. Huvudpersonerna är det skilda paret Russel och Mariel, deras två barn, samt deras nya partners och Mariels makes dotter. En stor konstig splittrad familj, men serien är faktiskt ganska skönt befriad från vanlig skilsmässoångesttematik, ungarna gillar sina styvföräldrar och alla kommer rätt bra överens. Mariel blir bortförd och hittas nekkid, hennes man sheriffen verkar skum, park rangern Russel och hans nya fru Larkin väntar barn (omg potential för alien baby yay!), och sonen och hans styvsyster kommer säkerligen att hångla innan säsongens slut. Lägg till lite mystisk militär aktivitet och hemliga möten i kyrkan där alla ”överlevande” från orkanen träffas under sektliknande former och vi har en succé. Min enda invändning just nu är att jag stör mig sjukt mycket på karaktären Larkin och hennes äckliga äppelkäcka journalist-grävande. Dessutom uppför hon sig så korkat – vem fan liftar med främmande män och varför kan hon inte åtminstone GÖMMA SIG lite när hon snokar omkring på militärbaser? Fandom verkar upprörd för att vi inte får tillräckligt mycket utomjordings-action och att vi hittills bara sett diffusa glimtar av ljusen i vattnet, men jag föredrar nog faktiskt det subtila vem-är-god-och-vem-är-ond-ältandet framför special FX som ändå är för billiga för att vara coola.

Så, vad kan vi vänta oss resten av vintern? Tyvärr finns det vissa indikationer på att Threshold kanske inte överlever så länge till. CBS har nämligen redan börjat mecka lite med sändningstiderna, vilket är ett dåligt tecken.

Invasions skapare Shaun Cassidy har hintat att det faktiskt kanske inte alls är utomjordingar vi har att göra med, vilket öppnar för intressanta vändningar. En militär operation som gått snett är väl hetaste tipset just nu. Invasion visar hyfsade tittarsiffror och det skulle förvåna mig om vi inte åtminstone fick en säsong till.

Till sist vill jag bara nämna att Veronica Mars andra säsong verkligen ryckt upp sig, och att de senaste avsnitten varit helt i klass med S01:s största stunder. Vad gäller sf av det mer klassiska rymdeposstuket har jag också gjort ett ganska seriöst försök att följa remaken av Battlestar Galactica, men faktum är att den är lite väl platt och den övergripande ramhistorien saknar tillräckliga hooks för att få mig fast. Och så ska jag snart börja se Wonderfalls på rekommendation av Lars J. Sjukt höga förvändningar på den!

Vi ses på torrentsiterna och på tv.com, hälsar

Hanna Fahl

Vår relation var en smula ansträngd från början. Du vet, under den där perioden då du hade en fäbless för banala, lite puckade och Rasmus Malmska fördomsprofiler om indiepop. Skrev att jag spelade musik för tjejer när jag dj:ade, det irriterade mig lite, som ett myggstick ungefär.

Men du vet hur det är, hur mycket inbyggt och inlärt motstånd mot mediehånglandet vi än har så står vi där till slut på releasefesten för Strages jävla bok och skrå-skålar. Jag. Jag menar ”jag”. Perspektivet, Hanna. Jag försöker lära mig.

Man lär känna folk, bondar över Brooks (tack för hjälpen med intervjun, förresten). Så numera ses vi ute ganska ofta, Kristoffer, och det brukar vara trevligt. En gång försökte du till och med hjälpa mig att närma mig en bög jag var förtjust i ett tag, det var hemskt snällt av dig även om det inte ledde till något.

Men jag känner, Kristoffer, att vi tyvärr har råkat ut för en smärre backlash i vår relation. Jag undrar lite om det är storhetsvansinne eller någon sorts dekadent lättja som får dig att tro att du kan använda Sveriges största morgontidning som din privata lilla skvallerblogg? Missförstå mig inte, jag har också ett visst mått av voyeur i mig, men tillåt mig ifrågasätta hur intresserade dina läsare är av att läsa om mitt privatliv i din klubbspalt. Min mamma är den enda jag kan komma på, såhär på rak arm. Som tur är tänkte jag gå på Jay-Jay Johanson ikväll och stänga av mobilen, så jag behöver nog inte försöka förklara för henne hur jag plötsligt fann mig själv symbol för Stockholms samlade tweepromiskuitet, inte ikväll i alla fall. Vi kanske ses där. Om jag fortfarande har en rutten dag kanske du får en liten, liten smäll på käften. Det kan du väl unna mig, om det får mig på bättre humör, visst?

Vänliga hälsningar,

Hanna Fahl

Frågeställningar, frågeställningar, huvudet snurrar! Studenter på “Music Management”- (sic!) och “Event Produktion” (sic!)-utbildningarna vid “Rock City” (ja, sic!) i Hultsfred, kom ni helt enkelt inte PÅ fler journalister med vag anknytning till populärkultur? Med vilken grad av häpnad och misstro mottog exempelvis Karin Magnusson och Fredrik Strage själva det oväntade beskedet att de nominerats till utmärkelsen? Är hela Hultsfreds kommun möjligen ett elaborerat socialt experiment?

Läs här och låt dig svepas med i förvirringens underbara karusell.

Hanna Fahl

I helgen inträffade inte mindre än tre saker jag inte upplevt på över ett decennium.

1. Jag fick köpa barnbiljett för att nyttja kollektivtrafik.

2. Klassiskt fnissigt sneaky hångel i pojkrum, inklusive att bli avbruten av generad tolvårig lillebror.

3. Jag kom på mig själv med att lusta efter ett 600 sidor långt science fiction-epos på Pocket Shop.

Det är uppskattningsvis tolv år sedan jag senast läste science fiction på riktigt. En och annan Jeff Noon, visst, men det klassiska rymdoperaformatet i tegelstensomfattning har jag hållit mig ifrån (förutom ett halvhjärtat försök att läsa om Asimovs robotserie en trist sommar för några år sedan, men jag är uppenbarligen mer språkkänslig nu än i fjortonårsåldern för jag klarade inte av det stolpiga språket i stolpig översättning mer än några dussin sidor). Jag är nu knappt halvvägs igenom Alastair Reynolds Revelation Space, och till min lätta förvåning uppfylld av löjlig läsentusiasm.

Revelation Space rör sig i bekanta sf-territorier; det är knappast en nyskapande roman, utan hemtrevligt bekant på det där sättet som är så paradoxalt för just science fiction. Varje verk skapar per definition en helt ny värld med egna regelverk – så grundläggande som ned till själva naturlagarna. Ändå är genren märkligt homogen. Igenkänningsfaktorn är hög, och det krävs inte särskilt mycket sf-rutin för att känna sig hemma. Efter (i rymdepossammanhang) blygsamma 250 sidor har Alastair Reynolds redan låtit de flesta av genrens viktigaste accessoarer göra entré:

Terraformning av ogästvänlig planet för etablerandet av rymdkoloni? Check.

Fragmenterad mänsklighet med maktkamper av rent medeltida karaktär samt brutala militära kupper? Check.

Fusion av mänsklig hjärna och framtida datorteknologi medelst implantat, samt tillhörande komplikationer och problem inklusive datavirusets intåg i nervsystemet? Check.

Enormt blankt klotformat objekt av oidentifierat material begravt djupt ned i marken? Check.

Ett William Gibson-skt drag av cybergotik och upphöjd sekterism i en futuristisk överklass finns där, parat med nästan burleska detaljer som exempelvis de stora rullande skåpen där bakteriefobiska individer framlever sina dagar. Tidsspannet är decennier och århundraden, överbryggade av klassisk kryosömn och nära-ljushastighets-hopp som tillåter historien att fortgå och korsas med stora kronologiska språng. En berättarteknik som också effektivt förstärker det som utmärker en stor mängd science fiction – bristen på mänskliga relationer. Här finns ingen sympatisk protagonist, utan bara en grupp skissartade individer vars handlingar följer en skissartad logik. Ingen av dem särskilt älskvärd, ingen av dem heller särskilt utmejslad. Det är en så märkligt kylig form av litteratur, baserad på tre hörnstenar: aktion (det vill säga faktiska händelser, viktiga för narrativet), detaljbeskrivning (i huvudsak av inanimata föremål), och dramatiskt episka händelseförlopp. Ett perspektiv som ofta ger mänskligheten huvudrollen istället för individen, en mänsklighet som i sin kollektiva form blir fri från alla mänskliga drag.

På ett sätt har den här typen av science fiction nästan autistiska drag. Inåtvänd och i huvudsak känslolös. Och det gör mig paradoxalt nog engagerad på gränsen till besatt. Det är en regression i form av verklighetsflykt dragen till sin extrem, antar jag, jag skulle kunna kalla det för känsloflykt, om jag ville psykologisera mitt läsbeteende. Möjligen resultatet av en 2000-talets intimisering av det skrivna ordet via ”bloggosfären”, om jag ville ta det ordet i min mun.

Hanna Fahl

I am drawn to sites where benign neglect dominates. Many of the shelters I visited are abandoned or not used. The sparce light in these shelters is clean, symmetrical, undisturbed – waiting for my camera.

Fotografen Richard Ross har rest runt världen och ned i underjorden och fotograferat skyddsrum, designade för att hysa människor när bomben faller. Vissa byggda av privatpersoner, andra av staten (som i Schweiz, där det enligt boken fortfarande finns kapacitet att evakuera mer än hela landets befolkning till bombsäkra rum som hålls ständigt förberedda, eller som den förfallna underjordiska staden under Peking med plats för 350000 människor). Vissa övergivna, dammiga, täckta av tjocka lager fluffigt vitt mögel. Andra fortfarande i perfekt skick, inredda med mattor och blommor och tavlor. Bilderna är märkligt stela, komponerade, vackert ljussatta. Som stilleben, med den lilla skillnaden att det här faktiskt är naturligt förekommande stilleben: små förseglade rum vars enda chans att komma till liv är en fruktansvärd katastrof. ”Shelters are the architecture of failure” säger Ross i intervjun som inleder boken. En arkitektur som har givit upp men som paradoxalt nog samtidigt symboliserar hopp.

Många av fotografierna är hänförande vackra, och symboliken i dem är så stark att den talar ganska tydligt. Fast jag hade önskat mer text än de mycket korta introduktionerna till varje plats. Det inledande samtalet mellan författarinnan Sarah Vowell (atombombsfobiker/besatt sedan barnsben) och Ross är intressant och snuddar retfullt vid de stora frågorna innan det plötsligt är slut.

RR: I think the fears you have about nuclear winter mainly involve worrying what the corpses will look like. I don’t want to denigrate your concerns, but I see them as fears concentrating on the details rather than focusing on the death of civilization. Maybe that’s how we, as individuals, deal with death. The big picture, the demise of the world, is relegated to unimportant, being inconceivable, unbelievable. It’s the ”little” things like our own mortality that obfuscate the enormity of world endings.

SV: Oh, you’re just saying that to cheer me up!

Hanna Fahl

Med min mors nyinköpta Gudrun Sjödén-kappa prydligt nedpackad i en Gudrun Sjödén-tygpåse värmer vi upp med en tur genom Modernas permanenta utställning och blir båda på gott humör av att de plockat fram några Helene Schjerfbeck-målningar (rent vitt ljus) ur samlingen sedan sist. En snabb kaffe och en brownie med häpnadsväckande densitet senare är vi redo för Jockum Nordström i källaren.

Eftersom vi båda är på vårt bästa intresserade och intryckstörstande humör ägnar vi först en stund åt den filmade intervjun med konstnären som loopar i foajén. ”Du lånar mycket ur populärkulturen?” frågar den unge stele intendenten som utför intervjun bland pipande fåglar under ett lagom ådrigt och naturromantiskt träd. ”Vilka är dina förebilder?” ”Jag ljuger inte om jag säger att jag har varit intresserad av trehundra konstnärer. Minst”, svarar Nordström, och vinklar ansiktet så att profilen alldeles lagom domineras av hans praktfulla romerska näsa.

Trehundra konstnärer. Det är en förbryllande insikt att vandra runt de dussintals verken i utställningslokalen och konstatera att dessa inte verkar ha haft någon nämnvärd inverkan på tematiken. Det finns nämligen bara en tematik. ”Populärkulturen” Nordström influerats av är begränsad till collage av femtiotalsherrar med gitarrer och bakom trumset som spelar blues (det finns till och med hörlurar! Så vi kan få höra exakt hur bluesen låter! Om vi inte vet det!). I övrigt verkar det mesta av hans konst handla om yppiga blottade kvinnorumpor som inbjudande dryper av längtan efter att bli påsatta av ålderdomliga herrar i kostym. Jag är inte särskilt pryd, mer brydd. När till och med Nordströms tecknade vy av utsikten från hans tecknarlya innehåller en gigantisk kvinnounderkropp med blottat droppande kön som reser sig mellan hustaken, väcks flera frågeställningar (varav den som handlar om att han är gift med en kvinna vars smeknamn är ”Mamma” känns alltför komplicerad att gå in på nu). Kanske mest förbryllande är den filmade intervju vi just bevittnat. Hur är det möjligt att i en halvtimme samtala med någon som uppenbarligen ägnar hela sina dagar åt att klippa ut små pappersfigurer föreställande kvinnors kön och sedan noggrant placera dem i miljöer bestående av kostymerade herrar med cigarrer i bibliotek (alternativt kostymerade herrar med bluesgitarrer i skogsmiljö), och inte ställa en enda fråga om saken? Den intervjuande konstintendentens uppenbara stelhet och genans har sådana proportioner och fascinerar mig så mycket att jag grubblar över den i timmar.

Hanna Fahl

Det finns en sorts poetisk och estetisk symmetri i svampens atomkraftkonnotationer: Den pompösa och grandiosa svampformade explosionen som speglar sig i champinjonens bulliga snälla form. Svamparnas tendens att ta upp de radioaktiva isotoperna cesium -134 och -137 och bilda en sorts pytteliten livsmedelsversion av ett radioaktivt svampmoln.

Minisvampmolnet i grönsaksdisken efter Tjernobylkatastrofen var också tillräckligt konkret för att kunna tas in av även ett lågstadiebarn utan särskilt utvecklade insikter om omvärlden. Mardrömmarna (och, vansinnigt nog, dagdrömmarna) om groteskt strålskadade människor var naturligtvis förfärliga. Men det ödesmättade ögonblick då det blev uppenbart att nej, vi ska nog inte plocka några trattkantareller i år, tog radioaktiviteten rakt in i vardagen, och rädslan för den där mystiska mytiska penetrerande strålningen var plötsligt där, i hemmet, i kylskåpet. Den gulliga vita manga-liknande champinjonen med stora snälla ögon hade förvandlats till en lätt grönskimrande osynlig dödsfälla av radioaktivitet.

Ännu idag finns förhöjda halter av cesium -137 att finna i vild svamp, renkött, och insjöfisk, enligt Livsmedelsverket. En osynlig aura av cellförstörande strålning kring skogschampinjonlådan på närlivs. (Under gränsvärdet, men ändå.)

Jag fastnar nästan en timme framför den bästa (och en smula freaky, medges) siten jag hittat med bilder av svampmoln, sökandes mina favoritsvampar. En trattkantarell. En champinjon. Karl-Johan. Någon sorts trädsvamp? En sådan där smal pinnig svamp som växer i trädgården under lärkträdet.

Hanna Fahl

Våra respektive kaffe kallnar medan vi gemensamt läser igenom fyrtio sidor deprimerande apokalypsserie. Som av en slump upptäckte vi för en tid sedan vårt gemensamma lågstadietrauma: Jakobsberg och Lidköping, mitten av åttiotalet, en tanklös bibliotekaries placering av en fullkomligt förfärlig seriebok på barnavdelningen. Gulligt tecknad, visst är den, nästan naivistiskt. De första sidorna. Innan färgskalan långsamt glider över i sjukligt gröngrått och det äldre, gulliga, runda lilla paret på den brittiska landsbygden börjar kräkas, blöda ur näsan och tandköttet, tappa minnet, få blodutgjutningar över benen och slutligen dö i varandras armar av strålskador efter en atombombsexplosion av vitt ljus, samtidigt som de försöker minnas orden till ”Fader Vår”. Kanske hade våra barnbibliotekarier inte läst så långt. Kanske handlar det om att det 1982, när ”Tryggare kan ingen vara” gavs ut, inte fanns vuxenserier på svenska bibliotek.

Både Johan och jag läste den om och om igen. Min miljö: skolbiblioteket i Wennerbergsskolan, näst nedersta hyllan i första raden, raster då jag bevekat min lärarinna att få vara inomhus istället för i krigszonen på skolgården. Johan minns till och med detaljer.
- Det var små soffor i barnstorlek. Rektangulära block med utskurna sittplatser. De var blå med vita kuddar.
Ingen av oss vågade låna hem boken; vi insåg nog båda två att det inte var nyttigt för oss att läsa den. Men vi återvände till samma hylla, bläddrade förstulet i den, drömde mardrömmar om blödande tandkött och giftigt regn, och plockade ändå upp den nästa gång igen.

I maj 1980 gav myndigheterna ut en broschyr i England. I Protect And Survive kunde den brittiska allmänheten läsa om förnuftiga och praktiska sätt att hantera ett atomkrig: Bygg ett litet skyddsrum av dörrar lutade mot väggen och några sandsäckar. Listor över lämplig mat. Glöm inte konservöppnare. Leksaker för barnen och tidskrifter för de vuxna.

Raymond Briggs inspirerades av broschyren när han tecknade och skrev ”Tryggare kan ingen vara”, och lät Hilda och Jim Bloggs naivt haka av sina dörrar och notoriskt följa listorna över lämpliga tillbehör i sin tillflyktsort, fullkomligt trygga i övertygelsen att så länge de följer rekommendationerna kommer allting gå bra. Han ironiserar kraftigt över gapet mellan den lilla medborgarens skräck och samtidig okunskap, och en regerings sätt att hantera problemet genom att bildligt talat sätta ett plåster på ett bortsprängt ben. Och Briggs bok fick tillräcklig genomslagskraft för att faktiskt debatteras i det brittiska House of Commons.

På Kungsholmens bibliotek fick vi beställa upp boken ur magasinet, den finns inte längre i hyllan, och jag ångrar genast att jag inte frågat bibliotekarien var den stått, och varför, och när någon lånat den sist. Briggs tecknade inlägg i en politisk debatt fick en helt annan effekt på mig och Johan, i åttaårsåldern, skräckslaget fascinerade tvångsmässigt bläddrande genom de värsta sidorna, om och om igen. Tjugo år senare läser vi den sista sidan på ett fik vid Fridhemsplan, fimpar cigaretterna, och mår båda lite illa. Hemskare än vi mindes den, är vi överens om, och de politiska och ideologiska undertonerna som då gick oss förbi hjälper inte för att mildra den bottenlösa skräcken och undergångskänslan i historien. Vi pratar en stund om Tjernobyl också, innan vi går hem.

Hanna Fahl

De tre vingarna är estetiskt fulländad formgivning. Den lätta rundningen, sättet på vilket de smalnar av längst inne vid navet, slankheten och elegansen. På avstånd framstår de som ljudlösa. Ett ensamt vindkraftverk ser romantiskt ödsligt ut. Ensligt och vitt reser det sig ur marken som en strömlinjeformad planta. Som en naturens android, hälften maskin och hälften växt, eller svamp kanske. Symbiotiskt svingande sina vingar runt, runt i vinden.

En gång var vi på familjesemester på Gotland. Det regnade konstant och vi besökte Gotlands samtliga kyrkor och raukar i en orgie av god turistsmak. När vår mörkblå leriga medelklassbil närmade sig Gotlands södra ända tvingade jag mina föräldrar att köra en flera mil lång omväg till Näsudden. På en oändlig blåsig slätt står en av Sveriges största vindkraftverkparker. De satt kvar i bilen på en grusväg i utkanten av vad som framstod som hektar efter evighetshektar av vita vingar. Ensam begav jag mig ut på min pilgrimsresa i duggregnet. Under mina fötter kände jag instinktivt ett mycel av kraftledningar hummande och vibrerande. Vindkraftverkens moderskepp begravt i det gotländska gruset. Inte längre en ensam ödslig naturens mutation, utan en stor familj. Jag kände mig hemma. Mina armar nådde inte en tiondel av vägen runt ens de magraste vita pelarna när jag försökte omfamna dem. Trots att mina gympaskor var fast förankrade i leran fick jag en känsla av svindel när jag höjde blicken upp i evigheten och såg symfonin av vingslag, hundratals trioler av graciösa vita knivar som skar sönder den grå himlen.

Hanna Fahl

Jay-Jay Johanson ser ut lite som en undernärd papegoja. Han är en av de få popdandys Sverige har. En av få med lite riktig star quality och lite rejäl utstrålning på sitt eget veka sätt. Om man intervjuar Jay-Jay vill han träffas på Moderna Museet (såklart!), och hälsar genom frankofila kindpussar (såklart!).

På nya singeln ”Rush” låter han som en anorektisk George Michael sent åttiotal. Kombinerat med de syntetiserade körerna på Prefab Sprouts ”When love breaks down”. Det är väldigt mesigt men väldigt bra.

Hanna Fahl

En holländsk skallig snubbe med uniformsfetish har satt ihop en lätt creepy men fantastisk hemsida med hela flygvärdinneuniformssamlingen på display. Jag fastnade i timmar och kände plötsligt ett oresonligt behov av att skriva flygvärdinnefanfiction.

American Airlines-broschen satt placerad just i hennes halsgrop. Just ovanför den vita kragen syntes hennes puls, hastig och lätt, genom huden.

Slöjan fladdrade i vinden där hon stod på trappan som ledde upp till planet. Snärjde in sig i hennes hår som icke-reglementsenligt lossat från de minutiöst ditsatta hårnålarna och letade sig ut i långa slingrande lockar.

Planet krängde och hon lutade sig mot väggen bredvid det minimala handfatet för att inte falla. Välmanikurerade naglar knäppte upp den översta knappen med nästan klinisk precision.

Hon hade inte hunnit byta om utan sprang längs gaten med sin axelväska som inte innehöll mycket mer än tennisskorna och en flaska parfym. Betraktad från avstånd liknade hon en gasell, med långa ben och hetsig andedräkt. Hennes panna var fuktig i den kvava hettan, men det klädde henne.

Hon ursäktade sig när scarfen nuddade hans kind då hon böjde sig fram för att fylla på hans drinkglas i återvinningsbar plast. Sättet hon knutit den på var nästan provocerande nonchalant, som om hon visste att den drog till sig allas blickar.

Hanna Fahl

”I am pop. I am Pop, capital P.”

Robert Forster var lika mycket dandy som någonsin. Grant McLennan skrattade mycket och hade tunt hår. Platsen var ett ödsligt omklädesrum på Kägelbanan framför en sån där teaterspegel med lampor runt om. Det ekade lite; när jag lyssnade igenom intervjubandet lät det som vi satt i en stor spegelsal istället för ett skitigt litet rum av garderobsstorlek. När intervjun var klar inträffade vad som är ett av de högst värderade och kära ögonblicken i mitt liv. Robert frågade om jag hade några tips på bra musik. OMGWTF jag fick tipsa ROBERT om MUSIK! Jag var nere med Hidden Cameras första skiva just då.

”Really? I must check them out. My friend Ben keeps saying they’re great! Ben. Ben Watt that is.”

Jag lämnade lokalen, efter att fegt ha tackat nej till en vodkadrink, med romantiska bilder för mitt inre av Robert, Grant och Ben sittandes framför en öppen spis med whiskeyglas i händerna, pratandes gamla minnen. Min vision av himlen.

Jag älskar den nya Go-Betweens-singeln mer än vad som är hälsosamt, och jag älskar redan deras kommande skiva utan att ens ha hört den. Det finns inte en chans i världen att den är dålig när det finns en låt som ”Here comes a city” på den. Dramatiskt, ryckigt, poppigt, cyniskt, deadbeat allvarligt, med en gitarrslinga att döda för.

Hanna Fahl

När Lilla Aktuellt träffar henne är hon lite trött.
- Jag gick upp vid fem i morse och har gjort intervjuer sen dess. Det är jättekul men väldigt mycket, säger hon.

Det finns folk som på allvar hävdar att alla barn är söta och goda av naturen. Jag är inte en av dem. Och nu finns det obestridliga beviset: tätt följd av Jordy i världsrankinglistan över otäckaste minimänniskor har vi nu ett litet självgott barn med tjocka läppar och årets otrevligaste radiohit. Hennes låt heter ”What’s in it for me” och går såhär: ”I’m not a perfect little girl, but I should get what I deserve and I refuse to be your mother.” Jag tänker inte ens kommentera den textraden, din brådmogna lilla mini-kvinna till artist.

I en intervju i Lilla Aktuellt (inget ont om barnnyheter, men pre-teen-självgodheten frodas nästan lika mycket där som i SVT:s barnkonsumentprogram REA) konstateras att Amy Diamond (jag tror faktiskt att hon HETER så på RIKTIGT) inte bara kan sjunga med sin gälla barnröst utan ”hon kan åka skridskor också. Sex dagar i veckan tränar hon konståkning”. Amy Diamond har slutligen fått mig att tatuera in frasen ”mina ungar ska bara spela dataspel och kolla på tv hela dagarna” bakochfram i pannan för att jag absolut inte ska glömma det när jag en dag står framför hallspegeln och överväger att snöra deras jävla skridskor och skjutsa dem till Kirsti för ännu en flummig sånglektion. Kreativa hobbies är så överskattat och kan leda rakt ner i det hetaste djupaste helvete.

Hanna Fahl

Det här är en skiva som är så idébaserad att det ibland nästan ter sig övermäktigt. Inte för att det är ett så särdeles komplicerad symbolik Patrick Wolf bygger upp, utan på grund av intensiteten och sättet på vilket han packar metaforerna på varandra. Wind in the Wires utspelar sig i ett slags idévärld som är som en sammansmältning av ett arkaiskt utopiskt scenario med hästar och landsvägar och romantiserad landsbygd å ena sidan, och ett mer naturalistiskt vildvuxet Thoreauskt Walden – men mer sagolikt och befolkat av mytiska kreatur – å andra sidan.

På debuten Lycanthropy utforskade Patrick Wolf steget från barn till vuxen, och iklädde sig en blodtörstig vargkostym för att symbolisera den frustration och den vildhet som helt uppenbart döljer sig bakom den pojkaktigt Peter Pan-lika och nästan veka fasaden. Lycanthropy var Wolfs bearbetning av plågsamma barndomsminnen, och också en skapelseprocess som i sig fick honom att växa upp. Om Lycanthropy sammanfattade Wolfs första två decennier, så är Wind in the Wires byggd på bara ett par år. Även om även denna skiva är djupt introspektiv, och även om temat liknar det på Lycanthropy, så är uttrycket en smula annorlunda nu.

Här tar Wolf istället ett större grepp om människans roll i en industrialiserad värld. Det handlar om fångenskap och en möjlig väg ut. Detta speglas även musikaliskt på skivan. De elektroniska elementen tar en mycket mindre framträdande roll än tidigare, och antar mest skepnaden av illustrativa rytmer och stämningar (efterliknandet av ett tåg mot en räls, ljudet av statisk elektricitet, ljudet av en statsbild). Patrick Wolfs stora arsenal av akustiska instrument bygger istället upp låtarna: violan är där i nästan alla låtar, dragspel i några, piano. Textmässigt spänner det från utslitna metaforer om fåglar i burar till den märkliga ”Tristan” där jaget är någon sorts blodtörstigt monster som gutturalt väser fram verserna. Det är stundtals banalt, och stundtals är just det banala det som tränger sig in och känns mest ärligt menat.

Nyckelstycket på Wind in the Wires är det sista, och bästa: ”Landsend”. En jublande och till en början naiv visa där protagonisten flyr från staden och industrialiseringen/industrin till naturen som en Näcken med bara ett grönt tält och en fiol: I’m leaving London for Landsend, with a green tent and a violin, I’m gonna strike the hammers and pull the bows, another day to forget this show, and come back to me. Men inser att slitningen mellan ytterligheterna inte kan lösas genom att välja väg: But darling, won’t you ever learn, the cross is always here it’s everywhere you turn. Och låten övergår slutligen i ett minuter långt malande musikaliskt ångestrop av frustration: Such a sad place to be when the night comes heavy down – vinande vindar och ironiskt nog något som låter som en flygplansmotor mitt i urskogen.

Varje detalj kring Patrick Wolfs musik handlar i slutändan om någon form av personlig konflikt och splittring: en slitning. Till och med hans – fantastiska! – röst kämpar sig fram någonstans mitt emellan det skolade och djupa och vackra, och det nästan målbrottsaktiga ylande primala. Skivan inleds symptomatiskt nog med en viola som stäms – ett sorts otämjd musik som långsamt trängs in i en skala. Ett instrument, precis som så många andra detaljer på den här skivan en miniatyrversion av Patrick Wolf själv.

Hanna Fahl

Teen love i Miami, soliga sommardagar i små kläder på en takveranda, beatbox, sömndrucket varm, sen tar sommaren slut och tjejen flyttar därifrån. Ungefär så kan man sammanfatta ”All this love”.

The Similou har gjort en en smashing sommarhit i november, som jag redan efter en vecka är övertygad är en av årets bästa singlar. Ljuden är kristallklara versioner av ett halvt passerat åttiotal då folk plötsligt hade pengar att köpa dyra syntar för. The Similou låter lite som Lo-Fi Funk skulle göra med en lyxig produktion. Som Embassy skulle göra om de snöat in på amerikanska tv-serier från -88 och flyttat till Kalifornien. De låter också lite som om det fanns ett bra, snyggt och mer gay TTA i ett parallellt universum där allt var tvärtom.

En av The Similou är Erik Niklasson som också är ena halvan av house/elektronikaduon Plej. Den andra Similoun heter Joel Eriksson, han har släppt skivor under namnet JOL på Dot i början av 2000-talet. ”All this love” är deras andra singel, lite research visar att tolvan ”Super Nova Sky” släpptes för ungefär ett år sen, men den gick åtminstone mig spårlöst förbi. Men jag kan inte tänka mig att den är lika bra, där har de nämligen tagit in gästsångerskor, och det finns inte en chans i världen att det kan vara lika bra som Joels, eller Eriks, vem det nu är som sjunger, svajiga, desperata, lite lätt förkylt försynta sätt att rimma ”sleepy smiling” med “rainbow stylin’” i refrängerna.

Hanna Fahl

1. Bestäm dig för ett ämne du inte vet så mycket om men som dina ytligt bekanta pratar mycket om (”popmusik” är bra, vill du snäva in det lite så funkar “twee” eller varför inte “postrock”?)

2. Läs Nöjesguiden och DN På Stan några månader så att den rätta lagom ironiska tonen kommer naturligt. Glöm sedan att det ska vara *roligt*, elakt duger fint! Vi ska ju inte göra det för svårt för oss. Till en början kan du tänka förvuxen högstadiemobbare, men glöm inte att sedan dölja det med hjälp av punkt 3.

3. Läs om alla dina cultural studies-böcker från litteraturlistan till grundkursen i MKV.

4. Har du gjort punkt 3 ordentligt ska det nu inte vara något problem att lägga fram din idé för DN Kultur eller valfritt dumhögerbokförlag. Du kanske tror att de har nog av sådana som du - men oroa dig inte, det verkar finnas ett outtömligt behov. Glöm inte att presentera ditt ämne som “provokativt”, “radikalt”, och använd gärna frasen “ett verbalt lustmord på XXX” när du pratar med redaktören.

5. Nu är det bara att skriva loss! Välj ut ett eller flera offer, det är inte så noga vilka. De behöver inte vara särskilt kända heller, att de inte är för välkända för allmänheten underlättar bara när du ska förknippa dem med ditt valda ämne utan att ha något kött på benen. Andra viktiga ingredienser i din text är att hänvisa ofta och mycket till Internet (fresh! svårt att källkritisera också), göra snärtiga fördomsprofiler (skriv att folk är sexistiska, det går inte att försvara sig mot), samt agitera hätskt och högtravande (de flesta läsare vet ändå inte vad du pratar om, det är bara att sikta in sig på minsta gemensamma nämnare så får du allmänheten och Lantz i P3 med dig och kan smidigt gå över på punkt 6).

6. Det är nu du kan skörda dina frukter. Diskussionsprogrammen och paneldebatternas arena är din! Glöm inte att ringa till Carin 21.30, de är särskilt lättlurade.

Hanna Fahl

>>> “Helen Love Website” 09/13 7:39 >>>

Hello!

The brand new Helen Love single (the first in 2 years) “Debbie loves Joey” is available now as an exclusive download only from the relaunched http://www.helenlove.com.

This is to be followed up by the theme tune to Dave Gorman’s Googlewhack Adventure DVD, and an appearance on the new Rough Trade Indie Pop compilation album.

Enjoy xxx

Hanna Fahl

From: “P3 Pop SR P3″ p3pop@sr.se
To: “Stefan Zachrisson” stefan.zachrisson@chello.se
Sent: Wednesday, September 01, 2004 10:51 AM
Subject: Vdbef: Från Studio Pop

Ska jag ställa upp på det här?? Bli intervjuad till nåt inslag i
Studio Pop om låttexter. Måste ge besked typ med en gång.

From: “Stefan Zachrisson” stefan.zachrisson@chello.se
To: “P3 Pop SR P3″ p3pop@sr.se
Sent: Wednesday, September 01, 2004 11:12 AM
Subject: Re: Vdbef: Från Studio Pop

Näe, det tror jag inte du ska göra.

From: “P3 Pop SR P3″ p3pop@sr.se
To: “Stefan Zachrisson” stefan.zachrisson@chello.se
Sent: Wednesday, September 01, 2004 11:55 AM
Subject: Re: Re: Vdbef: Från Studio Pop

Äh, jag sa ja. Hur hemskt kan det vara.

*************************************************************************

- Kul att du kunde ställa upp!
- Visst, ingen fara. Intervjuar ni några fler om samma sak?
- Ja, ciceronen i inslaget är George Clinton.
- Err, mm-hm!
- Vilken är den ultimata rocktexten?
- …

Hanna Fahl