Death and Vanilla är en stor överraskning. De klär sig i Beardsley, de smyckar sitt arbete med fantastiska ljud. På lördag ska de spela för första gången, på Kristallen i Malmö. Låtarna de har på myspace är prov på en långt framskriden estetik. Jag bara undrar hur mycket alla kommer att gilla det här…

Position Normal “Music Knowledge (edit)”
Mort Garson “The Evil Eye”
Roj “You Are Here”
A To Austr “Thumbquake & Earthscrew”
Delia Derbyshire/Dudley Simpson/Brian Hodgson/David Vorhaus “Whirring Menace”
Position Normal “Nostril and Eyes (edit)”
Belbury Poly “Time Scale”
Broadcast & the Focus Group “What I Saw”
The Mesmerizing Eye “Exercise In Frustration”
Kreng “Na de Sex”
Position Normal “Evil (edit)”
Bruce Haack “Chant Of the Unborn”
Edward Williams “Coral Larvae”
Basil Kirchin “Head Steam”
Broadcast & the Focus Group “Oh You Chatterbox”
Position Normal “I’ve Been Alvin”
Woebot “Salami”
Delia Derbyshire with Berry Bermange “Dreams (edit)”
Edward Williams “Man - A Choice For a Future Of Life On Earth? (edit)”
Position Normal “Hop Sa Sa (edit)”

Unheimliches Neujahr (mp3, 39 min)

I married a wife in the month of June,
Risselty rosselty, now now now!

I carried her off by the light of the moon
Risselty rosselty, hey bombosity, nickety nackety,
retrical quality, willaby wallaby now now now!

She combed her hair but once a year,
Risselty rosselty, now now now!

With every rake she gave a tear,

Risselty rosselty, hey bombosity, nickety nackety,
retrical quality, willaby wallaby now now now!

Jag har sedan ett tag varit frälst av Edu Lôbos album Missa Breve (1973). Det är en legering av två av de, kanske, vackraste estetiska traditionerna mänskligheten har skapat, med de utsökta skiftningarna i den brasilianska musiken och allt det sublima kristendomen försökt uppbringa för att ingjuta tro i sina församlingar, här i en. På en grekiska och ett latin som lagt sig mjukt i “Upa, Neguinho”s modersmål. Men vi ska inte till stranden. Inte heller gå i kyrkan. Himlen, kanske (”Glória”). Lite mörkare kretsar (”Libera Nos”). Klarheten själv (”Oremus”). Och ett rop efter förbarmande - i ett fantastiskt arrangemang (”Kyrie”).

Rösterna på denna inspelning är, utan tvekan, lätt överjordiska. Edu Lôbo, vilken uppenbarelse. Och han har änglar med sig. Edu, på orden “Domus pater omnipotens”, som han böjer att följa vershörnen. De, när de ansluter honom i “Miserere nobis” (’vår förtvivlan’). Åh, Gud.

Om man skulle ta en resa efter sommaren, till någonstans där man får ha flytväst och varma tröjor? Och hålla på och skoja, sjunga och åka gummibåt?

Av någon anledning kom jag att tänka på Anna-Stina Ehrenfeldt, den surrealistiska målarinnan som var gift med Sture Dahlström. Under nittiotalet besökte vi Anna-Stina och Sture i Heingeborgen varje påsk. Första gången vi kom var det nog mest för Stures skull, för att få komma i närheten av “Sveriges ende beatförfattare”. Givetvis hade jag ingen aning om vad jag ville säga till honom när han faktiskt stod där livs levande och hälsade välkommen. Sedan blev det en efterlängtad tradition. Något år blev L förälskad i en tavla som gick helt i rött, men vi hade inte råd att köpa den och när vi spanade efter den året därpå, då vi kanske kunde haft råd, var den förstås borta. Men det var nog inte i första hand för Anna-Stinas målningar vi kom tillbaka till Heingeborgen år efter år. Det var för huset, för att en stund bli del av den speciella atmosfär som Anna-Stina och Sture hade skapat där.

Heingeborgen var en gammal skola och den årliga utställningen var i huvudsak hängd i en av salarna, men man kunde röra sig fritt på hela bottenvåningen och även upp i en vindlande trappa där mindre målningar och teckningar hängde. Det var ett lugnt och tryggt hus, en borg som i “mitt hem är min borg”, inte en fästning. Man var välkommen som besökare, men trots att folk strömmade in och ut genom dörren under det absurda folkrace som är konstveckan behövde man aldrig tveka om vem som var husets herre och fru. (Även om man till äventyrs inte skulle känna till Stures gråskäggiga uppenbarelse på förhand.) Anna-Stina var smärt och finlemmad som kvinnorna på hennes tavlor, oftast dräktklädd. Jag tyckte hon hade en närmast fransk elegans, ett slags chosefri förfining som ingav respekt. Sture hade alltid välputsade skor, oftast skjorta och V-ringad pullover, konstant rökande. Man hade en känsla av att de klätt upp sig för tillfället, men klätt upp sig i kläder de kände sig bekväma och avslappnade i. Deras hem var lika avspänt elegant. De delar man kom i kontakt med var sparsamt möblerade och smakfullt men inte utstuderat dekorerade. Några av möblerna var i art deco-stil, några äldre, men inget gav ett musealt intryck. Man förstod att de var väl använda och älskade för både sin skönhets och sin bekvämlighets skull. Där fanns några vackra, nötta persiska mattor, en moraklocka och ett fåtal föremål från parets många år i Spanien, utgångspunkter för minneståg och drömfärder. Man stannade upp för en stund och tittade ut på gräsmattan och de ännu bruna åkrarna och de nakna buskarna och träden och förstod att det här var en plats där det var lätt att drömma sig bort men ändå vilja vara kvar.

På 80-talet läste jag med stor behållning de flesta av Stures böcker och nu ser jag att jag köpte Tuppdagg med dedikation på Heingeborgen 1990, samma år som min son föddes. När jag bläddrar igenom mina Dahlström-böcker, inklusive ett par som jag köpte på samma plats vid senare tillfällen, undrar jag om inte just Tuppdagg var den sista av Stures böcker som jag riktigt njöt av. Kanske var det inte lika lätt som ansvarsfull familjefader? Eller så blev Stures böcker helt enkelt sämre på slutet. Nu funderar jag på om jag skulle våga läsa om någon av dem. Fast vad jag egentligen skulle vilja är ju att kunna besöka Anna-Stina och Sture på Heingeborgen igen.

Fotnot: Heingeborgen såldes nyligen och bilderna är mäklarens.

I höstas satte Lilith Performance Studio upp ett verk med Ewa Rybska och Wladyslaw Kazmierczak i ett bussgarage på Sorgenfri i Malmö. På en duk visades klassiska performance-verk som livetolkades av Rybska. Ett av dessa var ett framträdande av John Cage i amerikansk tv 1960, där han framför en komposition med diverse köksredskap och ett badkar. Tv-publiken reagerar som barn på cirkus och gapskrattar när den allvarlige mannen släpper ut ånga ur en tryckkokare och strilar med vatten, och bryr sig inte om att lyssna på vad han gör – på hur det låter. Det var häftigt att se hur Ewa Rybska liksom lät sig besättas av Cages ande och föra hans nästan 50 år gamla framträdande in i det kyliga garaget och samtiden. Det funkade.

Det gör det tyvärr inte när samma Cage-film nu visas på den annars mycket sevärda Sonic Youth-utställningen på Malmö konsthall. Den presenteras i en dålig inspelning på en liten monitor med kasst ljud – utan hörlurar. Ljudet, det vill säga det väsentliga i sammanhanget, dränks av konsthallssurr och brus. Det är som att den skrattande tv-publiken får rätt. Det blir bara cirkus.

Ett annat Cage-relaterat verk på utställningen är filmen ”Stillness” (2007) av Tacita Dean. Hon låter den legendariske dansaren Merce Cunningham, som för övrigt fyllde 90 våras, framföra en ”dans” till John Cages verk ”4.33” från 1952. Stycket består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad i tre satser, och Cunningham förhåller sig till musiken genom att sitta stilla under lika lång tid. En man med klocka håller koll på tiden och satsbytena markeras av att Cunningham byter ställning i stolen.

Idén att föra samman de båda konstnärerna så här är gripande och oemotståndlig. Cunningham och Cage samarbetade i över 40 år, fram till Cages död 1992, och de var dessutom livskamrater. Men det finns en allvarlig brist i utförandet. Visserligen är detta orimligt med tanke på att Cunningham är inblandad, men jag kan inte komma till någon annan slutsats än att Tacita Dean har fått något mycket väsentligt om bakfoten.

För om vi är överens om att ”4.33” är ett stycke musik, så ska det framföras av en musiker. Inte som i Deans film, av en man med tidtagarur. ”4.33” är inte vilken tystnad som helst, utan en tystnad som initieras och inramas av en pianist som sätter sig vid ett piano eller en dirigent som höjer taktpinnen. Eller åtminstone någon som trycker igång en inspelning. Att det sedan inte följs av något ljud, beror på att ”4.33” innehåller den för all musik så essentiella ingrediensen paus. Styckets särdrag är att det består av extra mycket av denna ingrediens. Genom att slopa musikern, underkänner man styckets musikaliska anspråk, och därmed Cages roll som kompositör. Åter ekar tv-publikens inskränkta flabbande hånfullt i konsthallen.

Den mest karaktäristiska och fascinerande detaljen med en sydafrikansk fotbollsmatch är den genomträngande, brölande ljudmattan som hörs från avspark till slutsignal. Instrumentet bakom ljudet kallas vuvuzela, en drygt 60 centimeter lång plastlur, som solo har ett trombonliknande läte. Men när tusentals supporters blåser samtidigt uppstår detta mäktiga surr, som av en svärm jättebin ackompanjerad av en fyrtornsarmé, dirigerade av Peter Brötzmann.

Det har gnällts en hel del på ljudet under den nu pågående Confederations Cup. Spelarna har svårt att kommunicera och upplever det som störande. FIFA ville länge förbjuda vuvuzelor under VM nästa sommar, men har fått ge med sig eftersom de utgör en så central del av sydafrikansk supporterkultur. Så nervklena europeiska fotbollsspelare och supporters får bita ihop, stoppa fetvadd i öronen och ägna det kommande året åt koncentrationsövningar. Nästa tillfälle att avnjuta ljudet är på onsdag i semifinalen mellan Spanien och USA, och på torsdag mellan hemmalaget Bafana Bafana och Brasilien.