The Jet Set Junta

Låten “Milk Bottle Symphony” är, inte minst i det att den presenterar dramats olika karaktärer, mycket representativ för Saint Etiennes nya temaalbum om The Turnpike House (ett höghus i en londonstadsdel med popkorrekt postnummer) och den är till en början mycket förförisk - jag blir först glad av att höra Saint Etienne, som vanligt -, men efter ett par lyssningar på Sarah Cracknells mammiga röst och några av pophistoriens mest oengagerade lalala inser jag att den sannolikt bästa låten från nya skivan är långt ifrån bra på riktigt.

Jag trodde aldrig att jag skulle rycka på axlarna åt någonting Stanley/Wiggs varit inblandade i och jag är faktiskt förvånad att det händer just nu. Jag tyckte ju om förra albumet, 2002 års ”Finisterre”, och så sent som för något år sedan försvarade jag ivrigt filmen med samma namn som albumet; ett visuellt soundtrack till London där pionjärer som Vic Godard och Lawrence i Felt oannonserat skymtade förbi i vardagssituationer och där geografi och arkitektur tydliggjordes som popens betydelsebärare. Filmens budskap, att huvudstaden i det brittiska imperiet fortfarande är ett popkulturellt epicentrum, vilar på den charmiga patetik som nästan alltid är en viktig beståndsdel i god pop. Jag har dessutom den senaste tiden haft en renässans med pre-brittpop/pre-triphop-90-talet, bland annat framlockad av ett par lysande Out Hud-låtar, Shortwave Sets ”Orchids-vill-låta-som-One-Dove”-lika ”Is It Any Wonder?” och den återuppväckta drömmen om en fortsatt utvecklingslinje med avstamp i Stanley/Wiggs-projektet Cola Boys drömska, luftiga housepop anno 1991. Allt detta med mer eller mindre tydliga beröringspunkter med Saint Etienne.

Det borde med andra ord finnas en given plats i mitt liv för ny musik från nämnda grupp just nu, men ”Milk Bottle Symphony” är litet för bra för att vara sann, litet för mycket vilande på formeln Saint Etienne som vi känner igen den från våra förutfattade meningar – diskbänksrealism från ett England som lika gärna kunde utspelas i en Tony Richardson-film från 60-talet eller en Mike Leigh-film från 80-talet, eurodisco, bla bla bla. Jag vill inte hävda att Saint Etienne här är en parodi på sig själva, snarare en pastisch. Den förut så charmiga patetiken känns plötsligt som någonting jag vill bemöta med ett snett leende. Det är nog första gången jag reagerar så här avvaktande. Men det är verkligen hårfint. Jag funderar vidare på vad som har tippat över.

Först och främst: Ett annat sätt att förhålla sig till nostalgi numera. Den för Saint Etienne så centrala nostalgin verkar (kanske för första gången) inte längre fungera som en kreativ kraft, inte längre ett referensverk att hämta inspiration ur för sin omvälvande, alternativt självomprövande, popmusik, utan någonting tryggt att luta sig tillbaka emot eller att krypa upp i med ryggen vänd mot världen. Flera recensenter har uppskattande tagit fasta på hur elegant gruppmedlemmarna numera förhåller sig till sina vardagsliv som vuxna britter och hur mysigt det är att de låter insikter och bryderier förknippade med detta livsstadium förfina en väl inarbetad formel. Gary Mulholland i The Observer lyckas med hjälp av ett fåtal välformulerade meningar nästan med konststycket att övertyga mig om att jag har fel, om att gruppen är inne i sin kanske bästa fas just nu. Strax påminner jag mig om att han är britt och därmed torde vara mera svag än jag för anglofil-nostalgiskt skimmer av den här typen, så jag bestämmer mig för att det är jag som har rätt.

Alla skivor fram till och med ”Finisterre” har visat strålande tecken på gruppens benägenhet att uppfinna sig själv på nytt om och om igen genom att påverkas av nya referenser, ljud, rytmer och idéer. Även om de projektartade allra tidigaste versionerna av Saint Etienne var som mest pop-avantgarde, och bäst/roligast att lyssna på, har intryck tillåtits att omforma gruppen i grunden under stora delar av karriären. Det har alltid varit lätt att försvara Saint Etienne genom att hänvisa till detta. Musiken har alltid känts laddad av möjligheter. Nostalgin har mest varit en minnesbank att göra stora uttag ur. För valutan har man köpt nya leksaker - för att kunna komma med nya, intressanta infall. Sann experimentalism.

I ”Milk Bottle Symphony” verkar uppsåtet tvärtom vara att konservera en döende kultur. Att enbart inkludera den anglofil-nostalgiska beståndsdelen utan att samtidigt blicka ut åt andra håll är en ganska stor avvikelse från hur jag har sett på Saint Etienne tidigare. När Sarah Cracknell ikläder sig den rutiga morgonrocken och till generiska Saint Etienne-ljud nynnar om hur Englands motsvarighet till Arla, Unigate, levererar mjölkflaskorna på morgonen är det snarare en 00-talsversion av brittpop som Blur eller Pulp. Ett tafatt Rule Britannia igen.

Mattias Holmberg

Efter en vecka i europeiska hotellrum längtade jag hem. Inte så mycket till mitt eget enkla och i och för sig trivsamma hem som till Europas Vackraste Hotell, mitt andra hem under det gångna året. Hotell Aulac i Lausanne hade en kosmopolitisk atomsfär och fantastisk utsikt över Genevesjön, Centralhotel i Heidelberg ett vackert marmorgolv med träinläggningar i lobbyn, men ingenstans fann jag den sällsamma förening av hemtrevnad och förfining, historiens tyngd och resandets lätthet som jag, tills någon bevisat motsatsen, bara tror finns på Hotel Esplanade på Strandvägen i Stockholm.

Exteriören från 1910 i jugendstil.

Rum 14, hörnrummet med utsikt över Nybroviken.

Sällskapsrummet med möbler från Svenskt Tenn.

Frukostrestaurangen där klassisk musik spelas varje morgon.

Joakim Norling

Alessi rör sig sannerligen mellan de estetiska ytterligheterna. Philippe Starcks tripodliknande citruspress är fulländad, liksom de runda bauhaus-askfaten – som hämtade ur samma svunna värld som flygvärdinneuniformerna i Hanna Fahls text härförleden. Men de förbannade plastgubbarna, den kukformade gaständaren, den tantformade korkskruven och den övriga leksaksestetiken får mig inte ens att le. Möjligen över priserna. Jag får utslag av kommentarerna i butikerna –
- Roligt… Befriande… Design kan minsann vara skojigt också…
Ja, det kan den vara. Och så kan den vara förbannat dålig och skitnödigt tokrolig…

Jag är emellertid beredd att stoppa allt detta gnäll i malpåse efter mitt senaste besök i Alessibutiken i Malmö. Wassily Kandinsky skriver i Om det andliga i konsten om olika formers förmåga skapa klanger i betraktarens huvud. Och det var vad som hände när jag exponerades inför denna mest fulländade ovala sfär. Jag ber om ursäkt för den dåliga bilden - man måste känna den, hålla den – kunna spegla sig själv i den. Det är som att formgivaren Alessandro Mendini samlat hela mänsklighetens erfarenheter av ovalen, och skapat just denna enda möjliga. En estetisk sträng i mitt nervsystem förlorade sin jungfrudom, och nu vill jag ha mer. Ge mig den perfekta kuben. Det perfekta ägget. Det fulländade rätblocket. Den perfekta pyramiden.

Tor Billgren

Så här års börjar idiotin i Sverige. Ingen känner längre till den gamla regeln att kortbyxor inte bärs i staden av en vuxen man, den enda regeln jag själv följer strikt. Om något gott kan sägas om Vatikanen är det att man där använder sin armé till att hålla shortseländet borta. I år blir det extra svårt eftersom många designers velat lansera den hyperkorta 50-talsvarianten igen.

Kortbyxor ska användas enbart på stranden eller på landsbygden (dagtid), men det negligerar många män idag. Vad de inte tänker på är att det finns ett viktigt skäl till varför det plagget bör överges, oavsett hur trendigt det är just nu: Män har fula ben. Och ju mer man ser av dem desto fulare är de. Ingen man bör bära byxor som slutar ovanför knäna, i synnerhet inte långa män.

Burberrys vårkollektion var full av gräsliga mansben i än mer gräsliga shorts. Alla slutade på mitten av låret. Fel, väldigt fel. Inte ens catwalkens skönaste modeller lyckades fylla upp dem. Något osexigare än synen av dessa hårlösa tandpetare är svårt att föreställa sig. Det är med mansbenen tvärtom mot de kvinnliga. Ju mer man täcker dem, desto snyggare.

Kortare killar tar sig bäst ut i shorts som slutar vid knäna. Är man lång bör de sluta nedanför, gärna över mitten av vaden. De brukar nämligen ha alldeles för smala vader, något som ser särskilt löjligt ut om man dessutom är hårlös. Den som har rikligt med hår kan vinna mycket på att bara nätt och jämnt visa anklarna. Det kan åstadkomma samma effekt för en mans sex appeal som ett välbalanserat dekolletage för en kvinna. Även om man saknar hår - eller har mycket litet - är det snyggt, men övergången mellan mörkt tjockt kroppshår och slät ljus hud vid fotknölarna är snäppet bättre.

Men om man nu inte tycker att det är tillräckligt ledigt med bara semishorts föreslår jag att man istället för att välja en kortare variant, skippar kortbyxor överhuvudtaget och tar på sig linnebyxor. Linnets eleganta fall är svårslaget. Eller ännu hellre: jeans med bar överkropp. D & G har alltid tagit den manliga skönheten på allvar och visade i år att det är bringan och inte benen som ska luftas.

Joakim Borda

Joakim är gästskribent på Jet Set Junta. Annars skriver han bland annat på bloggen Diagnos.

Fischerspooner-figuren

Bakom nya designbloggen Groupies står bland annat Henrik Lundström, en man i sina bästa år som i våra kretsar är världsberömd för att ha fixat de grandiosa omslagen åt Differnet, samt den Ryan Philippe-inspirerade formen hos Twisterella version 3.0. Hittills inlägg om bland annat typsnittet Januar, Fischerspooner-figuren och fina italoomslag, men det finns även planer på en utställning med grytomrörande ambitioner.

“Vi är nog rätt trötta på den här kanoniseringen som k-märkt-tomtarna håller på med. Just det kommer nog inte att synas i feeden/bloggen, men däremot i de framtida aktiviteterna. Det är i alla fall min förhoppning. Tills dess kommer jag att vara förutsägbar och hylla redan hyllade saker, är jag rädd”, berättar Henrik Lundström.

Det är alltid positivt när bloggare jobbar med bilder. Jag kommer att hänga med Groupies framöver.

Mattias Holmberg

I morse stod lyckan på glänt för alla tidningsläsare söder om granmassivet. De hade nöjet att läsa Sydsvenskans sommarfrilansare Jonas’ recension av boken Digfi:mix. De annars så fyndiga rubriksättarna lät den heta ”Vildvuxna analyser och klockrena hyllningar”. Redan i det andra stycket sätter sig en stark känsla in av att texten petats ihop för att fylla dels kulturdelsspatiala, dels pekuniära behov.

Skribenten verkar i grunden uppskatta verket, eftersom han finner det viktigt nog att omskriva flera månader efter publikation, men han drivs av ett obligatoriskt behov av att hålla sig med en kritisk ton. Han blir riktigt munter när han avslöjar sin långa rad av konspirationsteorier. Olyckligtvis nog måste tidningens censor för smakfullhet ha åkt på semester, varpå formuleringar som ”Digfi samlar (…) flickvänner (…) och andra samtyckare” lugnt kunde passera genom det grovmaskiga nätet märkt med ”Vulgärmusik”.

Kritikern citerar Digfi-redaktörernas förord, men bygger hela sitt resonemang på ett gravt missförstånd av grundidéerna. Han dröjer villigt kvar i det tidningen Pop-nittiotal då belysningen av musikers ras fortfarande hade en viss relevans, och alla väntade med spänning på det allomfattande Next Big Thing (för att samtycka med The Jet Set Juntas egen Mattias, Cf. s. 32). Jonas förfasas över riskerna som hänger ihop med det fall av att läsaren inbillade sig att boken återspeglade Verkligheten.

Inte nog med att han saknar de stora motorvägarna inom musiken, det smala innehållet är dessutom likriktat. Eftersom han inte själv blev tillfrågad om att medverka i boken, saknar han insyn i de förutsättningar för en lista, som automatiskt innebär kompromisser. Han glömmer, att även hans idoler säkert många gånger såg sin fjärdeplacering (svängig gospelhouse) försvinna i mängden när det vid juletid drog ihop sig för listknåp. Därför kan han inte förstå hur det kom sig att hans Brus-vänners obskyra, genomsvarta 20:e-platser inte kom med i slutändan.

Riktigt skarp blir han, när han avfyrar att redaktörerna ställt som krav att de medverkandes gymnasiala definition av fest skulle ha varit ”en hög skivor, ett par hörlurar och ansiktet nerborrat i kudden”, medan han för sitt inre beklagar att inte alla förstår att det endast är Timbuktu topless på dansgolvet som kan skänka festen dess rätta krydda.

Det andra kravet som han föreställer sig, är att antologibidragarna måste stå på ”tjenixen”-fot med någon från den ”militanta indiepopsidan Twisterella”. Det måste ha gått honom helt förbi att nämnda sida slets itu av motsättningen mellan ett grå och ett rosa läger.

Den på allvar tråkigaste teorin av alla de han presenterar, gäller huruvida SAMI:s ekonomiska stöd skulle ha styrt att sju av världens femton bästa skivor är gjorda av svenska artister. Inom vilken annan gren i kultur-OS skulle en recensent tillåta sig att beklaga avsaknaden av amerikaner med träben och guldtänder (för det är väl dem Jonas vill åt)? Jag trodde att det var angeläget att lyfta fram småskalig konstnärlig verksamhet.

Sammantaget är det lättköpt kritik. Inte heller jag har läst igenom hela antologin, men jag är intresserad av dess på samma gång smala och samlande uppdrag. Jag ser fram emot att läsa den igen om några år och se om den stämmer överens med det minne av epoken som vid det laget troligtvis har komprimerats och klarnat.

Katja Ekman

Jag vänder hem för ett dygn. Till min uppväxtort - Avesta. Mamma, pappa, lillebror och tre höns väntar. Min 30-årsdag ska firas och eftersom jag inte har några vänner kvar i Avesta firar mina föräldrars kompisar mig. Känns lite konstigt, nästan vemodigt, men fint. Får konjak, en grill, calvodos, en vinkaraff, pengar till målarfärg och en skitsnygg Residence-korrekt taklampa. Eftersom mina föräldrar har förstått att jag - och framför allt min flickvän - är intresserade av annat än speedway, går vi på konstutställning.

Det blir opera. Martinverksopera. I de gamla verken intill Dalälven har man, som överallt annars, gjort konsthall av den utflyttade industrin. Järnverksatmosfären från tidigt 1900-tal är bevarad. Det är mycket suggestivt: Den skumma belysningen, lukten av svavel, ljus- och ljudspelen. Trots att jag under flera somrar körde travers på utlastningen, känner jag för första gången ett slags tillhörighet till verket. Släkten på min mammas sida har alla jobbat där. Min morfars far dog efter ett genombrott i skänken vid 40 års ålder (dvs han blev översköljd av 1600-gradigt stål). Min morfar fick guldklocka. Min bror jobbar där idag, som ingenjör.

Operan är i tre akter och är till en början mycket effektfull. Stålklangerna liksom borrar sig tillbaka till sekelskiftet och ljusspelet ger intressant modern kontrast. Efter ett tag tappar operan i tempo och där har vi det igen: När bruksorter som till exempel Avesta ska visa sin kulturella sida blir det duktigt på ett konstvetargeneriskt sätt. Inga melodier, ingen lekfullhet. Men dock en skitkompetent kompositör som med övertygelse tar fram känslan av dåtidens produktionsprocesser. Det som saknas är de känslor som Hans Appelqvist och Björk i ”Dancer in the dark” frambringar: Melodiös vardagssuggestion.

Kolstybb, masperuker, hembränt, metanoldimma och lagledare som heter Pruppen i all ära, men som komplement till bortamatch mot Smederna i speedway är det trots allt ett oundgängligt tillskott i bruksortskulturen.

André Johansson

Jag försöker verkligen intressera mig för mode. Men har i försöken nästan alltid skittråkigt. Jag har tråkigt när jag intervjuar Parisposha Lars Nilsson i en källare i Lund och aldrig publicerar svaren eftersom de är för intetsägande för att ens skrivas ut. Jag har skittråkigt när jag klämmer Bradley Quinns fyrahundrasidiga svammel om likheterna mellan mode och arkitektur i The Fashion of Architecture. Jag har skittråkigt när jag läser nya svenska modemagasinet Litkes. Tråkigt när jag studerar britten Phil Thorntons såsiga och närsynta historieskrivning över subkulturen Casuals vars medlemmar mixar läktarvåld med italienska kvalitetskläder. Jag har skittråkigt när jag betalar två gånger åttio kronor för att åka tåg till Helsingborg för att genomlida en dryg timme med Cay Bonds förment trendiga stämma på Dunkers kulturhus hyfsat färska modeutställning med 72 svenska designers, pågående till och med i höst.

Det är allvar nu. Mode är Aftonbladets kultursidekorrekta Naomi Klein-författade och för all del nödvändiga men skittråkiga analyser över konsumtionssamhällets skugghelveten. Eller torftiga hemvändarreportage om tekoindustrin i Borås eller gud vet vad man försöker trollbinda den uteblivna prenumerantstocken med i nya magasinet Litkes. A l l v a r e t är väl typiskt för en kultur som befinner sig i sträng och i grunden säkert sund upptagenhet med att försöka bli viktigare, spela större roll, hitta en roll. Men det var länge sedan jag kom över en artikel om mode som kunde läsas identifikatoriskt, eller var skriven så. Nu är modet så in i märgen viktigt att det liksom måste hållas utanför jaget. Därför också skittrist.

I slutklämmen på Cay Bonds sjutton minuter långa elektroniska föreläsning på Dunkers Kulturhus uppmanar hon lyssnaren – mig – att jag ska fråga butikspersonalen om de små svenska designerna som ställer ut här nästa jag gång jag shoppar på stan. Se där en tillbakagång till modet som något strikt konsumtionsmässigt. Och se där – ett dåligt självförtroende som återigen lyser igenom. Skulle en kurator uppmana oss att köpa Charlotte Gyllenhammar bara för att vi kollat in hennes estetiserade tsunamiolyckor till installationer som tills nyligen ställdes ut på Dunkers? Nej, såklart inte.

Jag är så trött på att ha skittråkigt. Jag vill bara vaka i juninatten med någon i Carin Rodebjers salongssirliga prylar. Hon är nästan den enda designer som känns lite eskapistisk utan att bli tokrolig bland den bunt på Dunkers kulturhus som ska föreställa vår landslagsuppställning.

Björn af Kleen

Tvingade mig att se Kay Pollaks hyllade “Såsom i Himmelen” i helgen. 1,5 miljoner svenskar har sett filmen och jag ville veta varför. Svaret är att det verkar finnas ett uppdämt behov att gråta ut, säga Sanningen och knulla med en ung Zornkulla. Det har PO Tidholm redan skrivit suveränt om här.

Pollak är som vilken självupptagen predikant som helst. Så istället för reservationslösa hyllningar borde filmen efterföljas av samma debatt som “The Passion of the Christ”. Bland annat borde Momus skriva en New Age-motsvarighet till “Jesus in Furs”. En låt där Kay Pollak tvingas förklara sin världssyn - precis som Mel Gibson. Finns det någon svensk popproggare värdig uppgiften kanske?

André Johansson

Apropå den hang up på klass som bland annat förekommer bland kommentarerna till Andrés stekarsko-inlägg nedan. Klassmedvetenhet som ett medel för att urskilja, för att gradera och rangordna (sedan kan vi införa ståndsriksdagen igen, typ), anas som undertext på sina ställen, men är detta inte mest ett substitut för en uppdämd förtjusning inför de stora skillnader som våra gener bjuder på alldeles gratis? Klassmedvetenhet har ju traditionellt syftat till att synliggöra för att utjämna skillnader medan arvsmassan alltid har varit en primitiv och skoningslös måttstock för att ge underlag för åtskillnad och förtryck. Det är välbekant.

Jag vill ge exempel på de stora och oväntade skillnader i uttryck inom samma släkt som olika gener kan ge. Min bekant med barn i två kullar är ett bra sådant. Bland hans döttrar märks den 25-åriga kombinerade civilekonomen och civilingenjören med mycket goda franskkunskaper, som byter arbets- och bostadsort mellan Sverige och Rivieran varje halvår, och den “Vicky i ‘Little Britain’”-lika tonåring som lever på chips och strängt måste övervakas för att inte smita iväg till närmaste tatuerarsalong. Samma fader, två olika mödrar.

No, but yeah, but no, but…

Dessutom är jag övertygad om att det i många familjer finns en mormor eller farmor som har förförts av någon snygg, men korkad karl i närheten av en dansbana någon gång under krigets ensamma år med följden att det nu, mitt bland alla medelklassiga kulturborgare med God Smak, finns en oäkting som bygger altare till Elvis Presleys ära i sin lägenhet. För att inte tala om överklassmännens nästan tvångsmässiga kopulerande med kvinnor ur de lägre stånden, sagolikt manifesterat i den lille Stenbeck-sonen. Stackaren som av sin pappa varken fick tillträde till de salonger eller kontaktnät där överklassen bekräftas och befästs, men som med hjälp av gener
drypande av ärelystnad och hänsynslöshet givetvis kommer att ta över imperiet en vacker dag. Helt i enlighet med sagan. Generna slår onekligen in kilar i vår kära klasstruktur. Spännande, vad?

Mattias Holmberg

Närd av studentfesters söta, importerade Astí, blev nattens drömväv ovanligt färgrik. Jag var fånge i en flygande jumbojet utan säten. Av en anledning jag inte kände till var min panna märkt med skam. Jag var skyldig och jagad. En fet men otäckt energisk kvinna plågade mig vart jag än kröp. Jag försökte gömma mig inne på en toalett, men även där blev jag förföljd. Kvinnan var ute efter att förnedra mig. Det dröp av svett från hennes barnalikt runda ansikte med likaledes runda glasögon. De små korintögonen plirade fram bakom glasen. Svettdropparna trillade på mig och blandades med all den andra smuts jag tvingades kräla i. Min plågoande gav sig på min ländrygg, min nedre magmuskulatur och benens olika muskelgrupper i tur och ordning. Hennes slag var hårda och riktade. Jag led, och kved, i total utsatthet.

Mitt lidande stegrades när jag efter ett ryckuppvaknande försökte stå på benen. Överallt där den feta hade misshandlat mig kände jag åter smärtan. Under det att jag funderade trögt på om jag fortfarande befann mig i mardrömmen eller om jag hade förvandlats till en sådan där åtråvärd bloke vars röda hjärta lett honom i slagsmål, kom jag att tänka på att jag dagen innan hade gjort en ansats till att jogga. Min åkomma stavades träningsvärk.

Det var något nytt för mig. Jag hade inte sprungit på allvar sedan minicykelbyxornas mörka tidevarv, då Elle-prenumerationen flitigt förnyades, magtoppsbrännan tappert förvärvades och brat-stilen dyrt upprätthölls (innan den levde som begrepp i modern form). Nu fann jag mig överrumplad av muskelvärk efter en halvtimmes flåsig jogg, varvad med raska 60-metersspurtar och inslag av promenad. Motivationen hade kommit, ironiskt nog, ur min fnysande indignation inför att Top Model på kvällen förut ställts in på grund av sport. Det fanns inget jag var mer sugen på att få se än förväntansfulla stjärnaspiranter med en djungel av måttband, stilettklackar och vassa armbågar att ta sig igenom. Det fanns inget jag mer behövde efter två dygns hektiskt uppsatsskrivande om L’éducation de la femme, än några uppfriskande tips om underlagskräm, vattenbalans och korrekt hållning.

Det är viktigt att söka efter motpoler. Det handlar om att ställa krav både på andra och sig själv. Den ständiga dragningen till oppositionen är slitsam men uppbygglig. En tonårstjej mår förmodligen bättre av att hitta Madame Bovary i Delfinutgåva i en gammal bokhylla än av att se Ms Jay dra fram vågen, men en student som levt på bovarysm och godis behöver vända fokus mot sin yta. Med Beyoncéläppglans och rouge (för garanterad nödfräschör i fall den omtalade motivationen tröt), överlämnade jag min kropp åt piskan. Det återstår att se vart det våghalsiga experimentet kommer att leda mig.

Katja Ekman

Från tåget ser jag barn med rakat hår
och broar med höga valv
Och fast min fart är hög ser jag en silverman
som går på räckets allra högsta kant
Jag har försökt med allt
Jag har sträckt mig upp mot vita streck i skyn
och mot bottnar på djupa hav berg och slätter
Mina städer mina kartor mina hov
Vad kan jag säga er?
Ni finns ju här uppå min bro
Åh, en silverman

Som en oförglömlig scen ur en film, eller poesi. Den flyktiga, vackra bilden som görs ännu mer lockande av popmusik, där en förunderlig intensitet och detaljer i ljudbilden förtätar stämningen på ett vis som varken ljussättningar eller skiljetecken skulle klara av. Webstrarna “Silverman”. Hypnotiskt vitt ljus från Uppsala nästan 20 år innan “Viloläge” och “Settled”.

Mattias Holmberg

I.
Augusti 1967 – en dörr står på glänt i Greenwich Village, New York. En yngling smyger sig fram för att se vad som pågår därinne. I ett hörn av rummet sitter en man och håller upp en handkamera samtidigt som han läser en tidning. Han tittar inte mot de som agerar framför kameran, utan vänder blad i tidningen. Lite då och då trycker han på kamerans påknapp. Han lyfter blicken och granskar den unge mannen som kommit in i rummet genom sin spretiga blonda kalufs. Andy Warhol gillar vad han ser och ber Joe Dallesandro hoppa in i filmen som naken brottare.

II.

Little Joe never once gave it away
Everybody had to pay and pay
A hustle here and a hustle there
New York City’s the place where they said, Hey babe
Take a walk on the wild side
I said, Hey Joe
Take a walk on the wild side

För Joe Dallesandro var tillvaron på The Factory ett kneg - han bländades inte av befinna sig i New Yorks hiphetsepicentrum och gjorde inget gratis, som Lou Reed påpekar.

III.
Regissören Paul Morrisseys filmestetik gick ut på att ha snygga skådespelare i filmerna. Riktiga filmstjärnor, helt enkelt. Eller nästan, för det var inte det minsta viktigt att de kunde agera. Det har heller aldrig Joe Dallesandro kunnat.

IV.
Filmerna revolutionerade såldes inte skådespelarkonsten, men dock framställningen av mannen och maskulinitet på film. Vad vi ser i dom här filmerna är inte en man som har kommandot i alla lägen, inte en förste älskare à la Clark Gable eller Jarl Kulle som dirigerar kvinnorna i majestätiskt motljus. I Flesh från 1967 spelar Dallesandro en kille som måste gå på gatan för att tjäna ihop pengar till sin flickväns älskarinnas abort. I Trash spelar han en prostituerad heroinist som inte kan utöva sitt yrke för att heroinet gjort honom impotent. Med Joe Dallesandros roller har vi en man som tillåts vara sexuellt passiv, vara den som inte alltid tar det sexuella initiativet. Han gör mannen till ett sexuellt objekt, en roll som tidigare varit strikt förbehållen kvinnan. Och han gör det med bibehållen maskulinitet, trots att maktförhållandet mellan man och kvinna är omvänt.

V.
Filmerna är små fina och ibland rörande bagateller om samhällets olycksbarn, transvestiter, prostituerade, knarkare. Men regissören Paul Morrissey är ärkereaktionär. Spelade han in dem som varnande exempel?

VI.
Storverken Flesh for Frankenstein och Blood for Dracula spelades in i Italien. Den vansinnigt stirrande Udo Kier är Dracula och Frankenstein, och Dallesandro stalldräng i den ena och gårdskarl i den andra. Och naturligtvis adelsfröknarnas hingst i båda. Filmerna är estetiska mästerverk i alla avseenden.

VII.
Dallesandro hoppade av Warhol/Morrissey-samarbetet och stannade i Italien och spelade in ett tjugotal filmer. Bland annat Killer Nun från 78 – en sex- och splatterfilm med Anita Ekberg som sinnessjuk nunna.

Och Je T’aime Moi non plus, som baseras på Serge Gainsbourgs låt med samma namn. Joe Dallesandro spelar homosexuell sopåkare som blir kär i en servitris för att hon ser ut som en kille bakifrån. Hon spelas av Serge Gainsbourgs fru Jane Birkin.

VIII.
Sen blir det spriten och hiss ner i helvetet.

IX.
Sen lite Coppola. Lite Miami Vice. Eller roller som tog fasta på hans dekadenta filmiska ursprung, till exempel när han dök upp som kristen fundamentalist i John Waters Cry Baby från 1990.

X.
Idag väntar vi på att Joe Dallesandro ska få göra som John Travolta i Pulp Fiction. Renässans.

Tor Billgren

Kustartilleriets defileringsmarsch måste vara försvarets koolaste marsch. KA kom till först i början av 1900-talet och var framtidens försvar. Och framtidens försvar måste ha en modern marsch, eller hur? Den är påfallande modigt komponerad med klara inslag av tidsandan. Här finns spår av ragtime och pilsnerfilm - man ser Åke Söderblom och Thor Modéen framför sig och en äppelkindad jungfru med förkläde som sjunger om den eviga kärleken. Typisk Skivor från Vetlanda-musik.

Idag är Thor Modéen och Lars-Göran Frisk döda, jungfrudomen avskaffad och Kustartilleriet nedlagt. Men Kustartilleriets defileringsmarsch är fortfarande pop.

Tor Billgren

Jag skrev något idiotiskt i tidningen Lundagård för ett halvår sedan. Försökte vara smart och gick på om att Per Hagman var motsvarigheten till James Joyce. Att han likt Putte i blåbärsskogen (blond, aningslös och rödrosig) flanerade i Kairo med Pandora i lurarna, föraktande analys och tänkte på femtiokilos mannekänger från Milano – när han inte skrev Kent-prosa för 2000-talet. Hur han genom “Att komma hem ska vara en schlager” tog postmodernismen till sin spets. Precis som Joyce slutförde modernismens expriment med “Finnegan’s wake”.

Det må så vara. Men efter att ha läst “Att komma hem ska vara en schlager” måste jag byta tonläge. Numera sympatiserar jag starkt med hans räddhågsna jakt på det briljanta tillståndet (det vita ljuset?). Jag känner igen mig trots att det nog egentligen inte finns någon uppenbar beröringspunkt oss emellan (förutom att vi båda gillar Alice Deejay). Imponerande.

André Johansson

Min klädsel är utstuderat wallraffarens: Seglarskor, upphottade gubbyxor och cardigan. Den rödsprängde Rotarygubben nickar nöjt i sin klubblazer när jag kommer in i konferensrummet. Han ser lite ut som den där unga killen, ser han ut att tänka. Han med den blonda pagen, en riktig good fellow. Johan Norberg, så heter han ju. Bra grabb det där. Sedan börjar han verserat klaga på att det luktar stekos i lokalen. Det luktar stekt fläsk och inte rökt ål, märkligt, tänker jag. ”Är det bara jag som får känslan av att vi sitter i köket”, börjar han. Nu blossar karln. Så där röd kan man inte vara om man inte är riktigt skönt överklassförsupen, funderar jag och märker att det gör mig lite upprymd.

Jag ser mig omkring i lokalen och märker att Timbros sydavdelning i Lund drar till sig samma klientel som vilket folkrörelsemöte som helst: Gamla. Inte så konstigt när de lockar med ostfralla och bryggkaffe.

Men snart blir det tydligt var jag hamnat någonstans. Tre danska medierepresentanter ska förklara hur Fogh Rasmussen gjort för att bryta det socialdemokratiska styret i Danmark. Recept: ”packa in” – det såssarna vill, vill vi också, fast lite bättre. Göran Perssons hånade tandvårdsreform framstår som rena rama revolutionen. Kvällens intellektuella peak är när de ger bilden av Sverige: ”Jag förstår inte hur svenska Public Service tillåts sprida socialistisk propaganda.” ”Svenskar tror att systembolaget är bra för att det är billigare sprit där.” Så där går de på och nu osar det duktigt i lokalen. En 63-årig kommunstyrelseledamot (m) från Burlöv upprörs milt och två pensionerade hemmafruar avbryter för att parkeringsautomaten inte tillåter mer tid. Vi är ju trots allt i Sverige, frustar de och liksom vaggar ut från konferenslokalen samtidigt som de intensivt sammanfattar allt som är såssarnas fel för sig själva.

Kvällen avslutas med att Danmarks motsvarighet till Peter Wolodarski berättar för det förhållandevis fåtaliga auditoriet att Pia Kjaersgaard är en HUMANIST, en BRA människa och absolut INGEN rasist. Ingen egentlig polemik uppstår och jag lämnar seminariet starkt övertygad om att Pia INTE förgriper sig på barn.

Bokstaverar Sveavägen 68 för mig själv och postar rapporten.

André Johansson

Det tog 29 år innan jag äntligen hittade skorna som förenar Vanheden, lyxpop och kanske även Tom Wolfe. Så sagolikt preppy att pungrakarbloggen Manolo borde skämmas över att inte ha haft den som Veckans Sko. Aldrig har jag gått med så stolta och sprättiga steg som i Lacoste senaste suveräner. Kalla mig för Kristoffer Poppius, men detta är skorna man sätter på sig när man ska dansa till The Embassy. Till sjöss!

André Johansson