The Jet Set Junta

Det var inte oväntat Ghost Box-pojkarna – källan till många spännande uppslag till vidare lyssnande och läsning – som i en Simon Reynolds-intervju nämnde Ron Geesin, den skotske kompositören av elektronisk musik (och spoken word-galenskap). Och det var efter att ha bekantat mig med Geesins “Electrosound” (bitvis fascinerande och rapsodisk) och “A Raise Of Eyebrows” (vansinnig, bara vansinnig) som jag gick vidare till hans och Pink Floyd-mannen Roger Waters “Music From The Body”, soundtracket till en dokumentärfilm om människokroppen från 1970-talets första år. Och det var då jag första gången fick höra Waters sjunga “Sea Shell and Stone”, en alldeles hänförande miniatyr till sång vars spralliga ordlekar och lata sommarkänsla påverkade min sinnesstämning på ett påtagligt positivt sätt några dagar då ett ihållande och hällande juliregn under normala omständigheter hade gjort mig svårmodig och irritabel.

Små mirakel i vardagen bör ges tillbörligt erkännande och eftersom just detta mirakel hade Pink Floyd-mannen – “den fule, megalomaniske Pink Floyd-mannen”, tänkte jag, skam till sägandes – som upphov kändes det naturligt att återuppliva bekantskapen med några av de skivor som hans grupp gjorde just i början av 70-talet. Enligt den gängse Pink Floyd-dramaturgin var åren mellan 1968 och 1973 något av en intetsägande mellanperiod då de kvarvarande medlemmarna efter den lika galna som geniala ledarens Syd Barretts avhopp experimenterade och letade efter en identitet, en identitet som de fann med bästsäljande mästerverket “Dark Side of the Moon”.

Jag köpte själv alla de tidiga Pink Floyd-skivorna under andra hälften av 70-talet när jag själv var i 14-16-årsåldern och naturligtvis var jag i första hand betagen av själva stiligheten i “Dark Side”, “Wish You Were Here” och “Animals”. Det var verk som så tydligt signalerade hög specifik vikt med sina feta gitarrsolon, imponerande production values och texter om känslan av att vara fångad i ett ekorrhjul och uppleva omvärlden som ett dårhus. På skivor som “Atom Heart Mother” (1970) och “Meddle” (1971) drogs jag framför allt till de långa kompositioner – titellåten på “Atom Heart Mother” och “Echoes” på “Meddle” – som framstod som stilövningar inför de kommande mästerverken. Det märkliga, osammanhängande dubbelalbumet “Ummagumma” (1969) förstod jag mig inte alls på och de båda soundtrackskivorna “More” (1969) och “Obscured by Clouds” (1972) betraktade jag som bortkastade beställningsverk, säkert inkomstbringande för upphovsmännen men av ringa intresse för en tonåring i behov av hjältar och idoler.

Åren mellan 1968 och 1973 var år av sökande för Pink Floyd – nyfikna, fruktbara år då gruppen experimenterade och provade olika stilar och sakta frigjorde sig från det psykedeliska spacerock-oket som tvingade dem att som cirkusartister kväll efter kväll upprepa tricken i låtar som “Interstellar Overdrive”, “Careful With That Axe, Eugene” och “Set the Controls For the Heart Of the Sun”. Det finns en tydlig växelverkan mellan harmoni och disharmoni i gruppen, ekon från den framtid där öppen fiendskap och interna stridigheter till slut kom att splittra gruppen, men en känsla av nyfikenhet och samspel med rockens utveckling i samtiden dominerar. Pink Floyd låter sig influeras av strömningar som folk och prog, men behåller sin egenart genom hela perioden.

Det här är också åren då Roger Waters på allvar blir en låtskrivare. Under Syd Barretts tid i gruppen kom Waters skrivande i skymundan. Barretts låtar präglades av absurd humor och en bisarr föreställningsvärld, kraftigt influerad av de hallucinogener han konsumerade i höga doser. Waters hävdar att han aldrig tog droger och den lågmälda profilen i hans komponerande kunde under Pink Floyds tidiga år inte konkurrera med Barretts uppseendeväckande fantasi. Lejonparten av hans text och musik under de här åren är introvert och jordad i en tankevärld som utvecklas i samspel med omvärlden, snarare än som en flykt från den.

Det finns flera låtar från den här perioden som är precis så flummiga och spejsade som namnet Pink Floyd arketypiskt lovar – det ska erkännas. Men det finns också, framför allt i Roger Waters låtar, en helt annan riktning, inte ut i den ekande rymden, utan in i människans innersta, på jakt efter kontakt med känslor av såväl kärlek och sensualism som oro och ångest. Det är framför allt den här strömningen som kommit att fånga mig när jag återknutit bekantskapen med “Ummagumma”, “Atom Heart Mother”, “Meddle” och de andra skivorna från den här synnerligen produktiva och fruktbara perioden i Pink Floyds historia.

Man kan spåra Waters frigörelseprocess som låtskrivare under två år, 1968-69, från singelbaksidan “Julia Dream” via “Cirrus Minor” på “More” till “Grantchester Meadows” på “Ummagumma”. När “Julia Dream” spelades in var Syd Barrett fortfarande medlem av gruppen och soundet bär i mångt och mycket hans signum med gnisslande orgel och spökiga ekon. Men Waters text ger en första fingervisning om hur den intima värld han senare kommer att utforska ser ut:

Sunlight bright upon my pillow
Lighter than an eiderdown

En stark känsla för det taktila, för ljusets sensualism visar sig här för första gången, och redan i andra versen visar sig motpolen i Waters föreställningsvärld med den första av många starka bilder av själens mörka sida:

Every night I turn the light out
Waiting for the velvet bride
Will the scaly armadillo
Find me where I’m hiding

I tredje versen är vi i horror movie-land på allvar (”Will the following footsteps catch me?”), vilket korresponderar väl med den klaustrofobiska, krypande stämningen i musiken. Samtidigt finns det en känsla i musiken och arrangemanget av att Waters psykologiska borrande inte riktigt överensstämmer med de ganska yviga gesterna i det psykedeliska universum som gruppen ännu befinner sig i när “Julia Dream” spelas in.

I “Cirrus Minor” beskriver såväl text som musik en omvänd bana mot den som Pink Floyds utveckling befinner sig i under samma tid. I inledningen av låten är stämningen i både text och musik intim och förankrad i den sommarvärld som de första radernas solljus i “Julia Dream” ger en aning om och som Waters snart kommer att utforska betydligt djupare, men i andra hälften av låten befinner vi oss plötsligt på “a trip to Cirrus Minor” och i en i och för sig återhållen och stämningsfylld psykedelisk flashback.

I “Grantchester Meadows” från “Ummagumma” har Waters definitivt lämnat tripperna till yttre världsrymden bakom sig. I en låt som spelades in solo (gruppmedlemmarna fick på “Ummagumma” en halv skivsida var att göra som de ville med) skapar Waters, tycks det, en hyllning till lata sommardagar med akustisk gitarr och ljuv stämsång.

Den börjar med inspelningar av insektssurr och kvittrande fåglar, innan det inbjudande plocket från två nylonsträngade akustiska gitarrer, en i varje kanal, tonas upp. Vi befinner oss på en sommaräng, liggande i högt gräs, omsluten av blomstrande grönska. Ljuden är nära, som om de vore ett med gräset och den blå himlen. Men när Waters börjar sjunga kommer hans röst från en en helt annan plats; ett eko och en liten förskjutning av de två stämmor han sjunger skapar en spöklik effekt, som om hans röst kommer från en plats som kanske bara finns inuti lyssnarens eller sångarens huvud. De första textraderna understryker att det här är en låt som har sin upprinnelse på en helt annan plats än den fridfulla, idylliska äng vi lättjefullt slagit oss ner på:

“Icy wind of night be gone this is not your domain”
In the sky a bird was heard to cry
Misty morning whisperings and gentle stirring sounds
Belied the deathly silence that lay all around

Versen följs omedelbart av refrängens tre första rader som definitivt jagar bort “the icy wind of night” med en fest av onomatepoetiska ordlekar som hyllar naturen och djurlivet i gläntan:

Hear the lark and harken to the barking of the dog fox
Gone to ground
See the splashing of the kingfisher flashing to the water

Här ramlar orden nästan över varandra i sin iver att få beskriva syn- och ljudintrycken av naturens under. Men de tre första raderna följs av tre lika poetiskt pregnanta, men mer hemlighetsfulla och potentiellt oroande:

And a river of green is sliding unseen beneath the trees
Laughing as it passes through the endless summer
Making for the sea

Nu är orden längre, mer eftertänksamma och beskriver den osedda gröna flodens rörelse, som inte är porlande eller forsande, utan “sliding”, glidande. Och i nästa rad antar floden en människas förmågor och skrattar på sin väg mot havet. Det är ett skratt som ekar kusligt genom gläntan, för en flod som “glider” kan inte vara en vänligt sinnad flod. Det är en flod som verkar i det fördolda, som är undflyende som en skicklig inbrottstjuv eller en iskall spion.

Först i andra versen etablerar Waters bilden av sommarängen lika tydligt med ord som inledningen av låten gjort med ljud, bara för att i sista raden slå fast att det som sker inte alls sker en sommardag på en vacker äng, utan i ett “city room”:

In the lazy water meadow I lay me down
All around me golden sun flakes covering the ground
Basking in the sunshine of a bygone afternoon
Bringing sounds of yesterday into this city room

Så vad handlar “Grantchester Meadows” om? Förändrade tillstånd låg ju fortfarande i tiden, när den skrevs 1969. Med syrans hjälp förflyttade sig den tidens Floyd-fans vart som helst, långt ut i rymden eller in i kroppens minsta cell. “Grantchester Meadows” handlar också om en förskjutning av den påtagliga verkligheten, men det finns inget som tyder på att det sker med hjälp av kemiska substanser. Texten skildrar en man som befinner sig i sin lägenhet i staden och med fantasins hjälp förflyttar sig till en sommaräng vid vatten, om en dagdröm helt enkelt – det mest vardagliga sätt som finns att utvidga medvetandets gränser.

Men även i dagdrömmens dåsiga, soldränkta bilder är något kyligare, mer hotfullt närvarande. Dagdrömmaren måste ta hjälp av sin egen visions invånare, i det här fallet en fågel, för att förjaga nattens isande vindar. Ändå tränger sig det hotfulla, ormen i paradiset, in i form av den gröna floden som glider fram under träden. Waters skildrar ett tillstånd i ett gränsland där idyllen är hotad, drömmen är snubblande nära att förses med ett enstavigt prefix.

Temat med det hotade inre paradiset får sin slutgiltiga form i den mästerliga “A Pillow Of Winds” på “Meddle” (1971) som Roger Waters och David Gilmour skrev tillsammans. Här samverkar text och musik att skapa skiftningar mellan ljus och mörker, dag och natt, livsbejakande sensualism och ångestfylld dröm.

I första versen målar Waters med en känslighet som är typisk för hans texter vid den här tiden bilden av ögonblicken just innan han ska somna vid sin älskades sida. Den sömniga men idylliska stämningen perfekt understruken av lika känsligt slidegitarrspel av Gilmour och varma, runda orgelackord från Richard Wright:

A cloud of eiderdown
Draws around me
Softening a sound
Sleepy time, and I lie,
With my love by my side,
And she’s breathing low

Men så sker något prosaiskt, något ofrånkomligt; stearinljuset som lyst upp de älskandes nattliga läger slocknar. Omedelbart sker också en förändring i musiken; gitarren får en mer hotfull klang, orgelackorden blir dröjande, mystiska och Waters poetiska förmåga firar nya triumfer i några andlöst starka bilder av namnlös oro, rädsla för de själens mörka hemligheter som hotar att tillkännage sig i drömmen. En ny, starkare och mer målande gestaltning av nattvisionerna i “Julia Dream”:

And the candle dies

When night comes down
You lock the door
The book falls to the floor
As darkness falls
The waves roll by,
The seasons change
The wind is wry

Now wakes the hour
Now sleeps the swan
Behold the dream
The dream is gone
Green fields and cold rain
It’s falling, in a golden door

När morgonen nalkas och ljuset återvänder är det från underjorden de första signalerna kommer. Man får en känsla av att Waters poetiska känslighet fungerar som en seismograf som registrerar skiftningar som är osynliga och ohörbara för andra. Liksom i “Grantchester Meadows” är det som om han befinner sig i ett akut påkopplat tillstånd i direktkontakt med naturen, med förmåga att registrera och dokumentera psykologiska tillstånd i jordskorpan, växterna och djurlivet:

And deep beneath the ground,
The early morning sounds
And I go down
Sleepy time, and I lie,
With my love by my side,
And she’s breathing low

And I rise, like a bird,
In the haze, when the first rays
Touch the sky

And the night wings die

Idyll – ångest – galenskap; Roger Waters återkommer ständigt till den här begreppstrion i de texter och den musik han skriver under sextiotalets sista år och sjuttiotalets första. I “If” på “Atom Heart Mother” får rädslan för sinnessjukdom rakaste möjliga uttryck: “If I go insane/Please don’t put your wires in my brain”. Låten utvecklar sig till en hjärtknipande bön om att få läkning av kärlekens livgivande kraft, själva skölden mot galenskapen.

Senare kom Waters att möta galenskapens demon ansikte mot ansikte i form av den överviktige och lallande Syd Barrett som oväntat dök upp under inspelningen av “Wish You Were Here” och galenskapen som tema finns i allra högsta grad med på den serie storsäljare som Waters skrev från och med “Dark Side Of the Moon” (vars explicita tema ju för övrigt är de negativa krafter i det moderna livet som kan driva människor till vansinne) och framåt, men i mitt tycke fick det sitt intelligentaste och mest subtila uttryck i de låtar jag har tagit upp här och andra från samma period.

Över huvud taget är det sena sexitotalet och tidiga sjuttiotalet en period då Pink Floyd gjorde massor av jordnära men spännande musik, tog intryck av och verkade i samklang med stora strömningar i den samtida rocken och varsamt tog vara på några av de bästa idéerna. Väldigt lite av den svulstighet och de övermänskliga proportioner som kännetecknar album som “Animals” och “The Wall” (och, erkännes, även på de långa opusen på “Atom Heart Mother” och “Meddle”) finns i de låtar jag samlat på nedanstående spellista, snarare en ödmjukhet och nyfikenhet som borgar för sensuell och intelligent text och musik. Undantaget Roger Waters soloinsats på “Grantchester Meadows” och hans samarbeten med Ron Geesin är det här också musik som på bästa sätt tar tillvara Pink Floyds gruppdynamik, förmågan att utnyttja både samspel och motsättningar mellan gruppmedlemmarna till att skapa en helhet som är större än delarna.

Playlist “A Gentle Breeze”

1. “A Pillow Of Winds”, “Meddle”
2. “Party Sequence”, “More”
3. “Summer ‘68″, “Atom Heart Mother
4. “Grantchester Meadows”, “Ummagumma”
5. “Remember a Day”, “A Saucerful Of Secrets”
6. “Sea Shell and Stone”, Ron Geesin/Roger Waters, “Music From ‘The Body’”
7. “Dramatic Theme”, “More”
8. “Burning Bridges”, “Obscured By Clouds”
9. “Chain Of Life”, Ron Geesin/Roger Waters, “Music From ‘The Body’”
10. “Fearless”, “Meddle”
11. “If”, “Atom Heart Mother”
12. “A Gentle Breeze Blew Through Life”, Ron Geesin/Roger Waters, “Music From ‘The Body’”
13. “Cirrus Minor”, “More”
14. “Breathe”, Ron Geesin/Roger Waters, “Music From ‘The Body’”
15. “San Tropez”, “Meddle”
16. “Crying Song”, “More”
17. “Bed-Time-Dream-Chime”, Ron Geesin/Roger Waters, “Music From ‘The Body’”
18. “Julia Dream”, singelbaksida “It Would Be So Nice”
19. “Stay”, “Obscured By Clouds”