En fin bild av en fin musiker. En som levt så bra man kan genom att hela tiden hålla på, i sin egen takt, med att göra vad som blivit skivor.
Så här vill jag se de olika åldrarnas möjligheter.
Och det är helst så långt som möjligt från den lågt siktande högerbanksreklam som just nu slängs på en; eller på de över 30 rättare sagt. Visst känner de igen Alphavilles “Forever Young” bättre än 50-talister och 90-talister, men att de, som i reklamen, somnar över Du är vad du äter-lösgodiset har nog mer att göra mer att de efter sitt tjugoåttonde år började köra bil till och från jobbet i stället för att gå med sina ben. Om de känner igen sig, om de kör bil, äter kött och somnar på fredagen, så kanske de redan pensionssparar på högerbanken. Ska de kanske spara högre summor? Får bankcheferna julbonus då?
Jag hatar konsumtionsåldrarna som tvingas på fria individer. Jag tänker inte köpa en laptop med Mecenatkortsrabatt för att sedan byta ut den om två år. Jag vill inte vara vad jag köper (i så fall vad jag inte köper).
Jag tycker vi ska vara vad vi gör.
Just så.
Jag är tråkig men exakt så, fint fint!!!!!
In that case you’re not much. Ha ha.
Jag gillar tanken.
Alias>>Om jag skrev sådana kommentarer som du skulle jag vara rädd för tanken på att behöva vara vad jag gör.
Men, lille Mattias – vem du än är och vad du än gör (i hela stora världen) – visst bränner det till när illusioner rasar? Jag var definitivt inte ute efter att trampa på dig (som, av reaktionen att döma, tydligen spökskrev inlägget), utan ville bara ifrågasätta din vilja att räta till sociala frågetecken; när du refererar gör du det väldigt tjusigt, du använder många pregnanta ordval och så vidare, men jag bli ändå aldrig nöjd, förstår du? Att känna dig är i det närmaste som leva i kulinarisk limbo: aldrig mätt, aldrig hungrig – men alltid sugen på något.
Väldigt fin text och väldigt fin bild!