“People say, what is the Canterbury scene ? I think you have to come to Canterbury and see it and hear it ! I think Kent has got a particular sound. We’ve sung it in our schools here, we were all at school in this sort of area. I was part of the Church of England choir : up to the age of sixteen I was singing tonalities that are very English. Over the last three or four hundred years, and even earlier than that, some of the tonalities go back. So they are here, and they are a mixture of European things too. The history is very much that. A very historical centre of activity is Canterbury for the last hundred years. So it’s quite an important stepping stone of whatever this thousand years have covered. I think it’s not to be mocked because it’s a centre of communication here and it’s a meeting point - many nations come here to visit the cathedral, so you get a very unique situation happening”.
- Richard Sinclair
OK, jag får väl börja med att be om ursäkt för den lite fåniga rubriken. Det här ska alltså inte handla om Pasolini, Chaucer, eller den utomordentligt tramsiga TV-serien med samma namn som går på kanal 1 just nu. Jag ska istället tjata mig igenom en musikstil som ligger mig väldigt varmt om hjärtat: Canterburyprogen. Och vad är då detta, kanske en del av er frågar sig? Jo, det är en typ av musik som föddes i den engelska staden Canterbury i slutet av 60-talet, och som - hör och häpna - fortfarande är aktuell. Om man ska göra det lätt för sig handlar det om en ganska så udda blandning av psykedelisk pop och jazz, ofta med starka inslag av engelsk folkton och avantgardistiska ljudexperiment. De två mest kända banden inom denna skola är utan tvivel Soft Machine och Caravan, men frågan är om inte soloartister som Robert Wyatt och Kevin Ayers har gjort ännu större avtryck i musikhistorien, åtminstone för den bredare massan. Till andra viktiga band hör Egg, Gong, Matching Mole, Hatfield & The North, National Health och Gilgamesh, och vill man gräva ännu djupare så finns Khan, Arzachel, Henry Cow och In Cahoots med flera (men de sistnämnda lämnar jag därhän den här gången). Det är kanske bäst att jag här påpekar att det krävs ett öppet sinne för att uppskatta den här musiken. Ni som känner er obekväma när ord som “prog”, “jazzrock” och “fusion” nämns, begrunda då dessa påståenden: steget är faktiskt inte så långt från Biljardakademien, Komeda och Prefab Sprouts “Swoon” till Hatfield & The North. Gillar man Syd Barrett är chansen ganska stor att man även uppskattar tidiga Soft Machine och Caravan. Och Kevin Ayers, herregud, Kevin Ayers är ju ren och oförfalskad pop, lika klassisk som vilken skiva som helst med Turtles, Love eller XTC. Sådärja.
Intressant faktum: enligt flera av de inblandade musikerna finns det över huvud taget ingenting som kan kallas Canterburyprog; det skulle endast vara fråga om ett musikjournalistiskt begrepp, konstruerat för att skapa en ny trend under hippievågen. Vi entusiaster upptäcker självklart flera likheter banden emellan (ska man vara ärlig beror nog dessa på att det i princip alltid är samma musiker som är inblandade). Och för att den här artikelserien ska bli meningsfull måste vi åtminstone låtsas att det finns ett enhälligt sound. I så fall kan man bland annat urskilja följande: en förkärlek för udda taktarter och harmonier (särskilt moll9-ackord), sällsamma sångtexter, egenartade sångare och förgrundsfigurer (såsom Wyatt, Ayers, Richard Sinclair och Daevid Allen) samt en mer eller mindre tydlig aversion mot hur popband förväntas uppträda (imagemässigt såväl som musikaliskt). Kort sagt: Canterburyscenen var (och är) egensinnigheten personifierad.
Allting kan sägas ha börjat med en grupp som hette The Wilde Flowers, vilka fanns mellan åren 1963 - 1969. Detta band hade ett skiftande antal medlemmar och spelade aldrig in någon skiva under sin livstid, men lyckades ändå göra sig ett namn i den brittiska undergroudscenen, mycket på grund av att man efter hand utvecklade den traditionella beat/R&Bmusiken till någonting mera eget och jazzinfluerat. Enkelt uttryckt splittrades bandet så småningom upp i två halvor, varav den ena bildade Soft Machine, och den andra Caravan. Båda släppte sina debutskivor 1968.
(fortsättning följer)
Jaa! Underbart, Petter.
ja! äntligen!
(obs: inte sagt med dryg gert-fylking-underton, utan allvarligt och tårögt!)
Tack! Det kommer mer i nästa vecka.
Mera!!
Jag sålde mina soft-machine-skivor år 1999. De tillhör den där av typen av skivor som man ångrar att man sålt (medan andra försäljningar glädjer en i åratal efteråt, t ex. den där “built to spill”-skivan jag fick i julklapp 1998)
rev> Jag vet vad du snackar om. Själv sålde jag Faust 1 & 4 vid ungefär samma tid…det ångrar jag bittert idag. Sålde också “The Civil Surface” med Egg för några år sen…inte världens bästa Canterburyplatta, men ändå.
Fast Soft Machineplattorna borde nog vara ganska lätta att hitta fortfarande? Om du inte är sån som måste ha originalpress och sådär.
“den där “built to spill”-skivan jag fick i julklapp 199″
Instämmer. Det var verkligen skönt att göra sig av med all amerikansk indierock som jag köpte på mig under det förvirrade mitten/slutet av 90-talet. Jag kände mig ren och snygg efteråt, vilket måste vara själva meningen med att sälja sina gamla skivor.