Mitt första möte med Tom Wolfe var en missuppfattning. Det var för ett antal år sedan då Wolfe provokationsposerade i Moderna Tider genom att skriva en rosaskimrande hyllning till USA och dess politiska kultur. Jag uppfattade inte posen och trodde att det var Per T Ohlsons konservativa amerikanska farbror i kolonialismmundering som yrade. Nu vet jag bättre. Det var en medkännande ironiker som dolde sig bakom kolonialismkitschen.
Detta vet jag efter att ha läst två högklassiga reportage signerade Wolfe 1971: “Radical Chic” och “Mau-Mauing the Flak Chatches”. “De två ironiska reportagen”, har de valt att kalla dem i den svenska översättningen. Det ger lätt fel signaler då ironibegreppet idag har smutsats ner av tvärtomavarter och alla möjliga fyrkantiga ironivarianter.
“Mau-mauing the Flak Chatches” behandlar fenomenet “mau-mauande”: Gettoungdomar från San Francisco som medvetet spelar rollen som Vilden för att få inflytande i lokalpolitiken. Utstuderat ociviliserade och beväpnade till tänderna kliver de in i de byråkratiska finrummen och skrämmer till sig sommarjobb och socialbidrag. De leker indianer och dansar manisk galendans under kristallkronorna. Det är inte så noga om de får igenom sina krav, huvudsaken är att de fått respekt och skrämt den redan vita byråkraten till likblekhet. Dessutom var byråkraten tvingad att bli
mau-mauad. I annat fall hade de ingen aning om vilka de skulle ge socialhjälpen till.
(Tänk om Kerstin Thorvall kunde läsa om den svarta mannens mau-maunde. Då kanske vi skulle slippa läsa ännu en krönika där hon berättar hur det är att bli kåt på fattiga män vid 72 års ålder.)
I “Radical Chic” ironiseras det träffsäkert med innerstadssocietetens grumliga vänsterpatos under 70-talet. Wolfe bjuder in till (i enlighet med Den nya journalistik han förespråkade och stakade ut: subjektivt och målande) musikern Lenonard Bernsteins fest där svarta pantrar agerar vänsteralibi och exotisk dekor. Stora Farliga Svarta Män upplockade direkt från gatan står i ett hörn och utstrålar den tysta, autentiska visheten. Bernstein tar plats på balkongen och börjar tillsammans med övrig societet bena ut vad pantrarnas egentliga problem i samhället är. Bernstein är sådär omisskännligt farbroderlig och uppfostrande som vita män är så bra på. Århundraden av träning har gett resultat.
I sjuttio sidor fortsätter denna fullständiga avklädning av innevänstern. Aldrig har ett panterpatos varit så underhållande som när en medkännande ironiker rapporterar.
Om inte annat bör Tom Wolfe läsas, och inte den osnutna Timbro-killen Erik Zsiga, om man vill nå insikt i fenomenet pop/innevänster.
Visst var det på festen med Black Panthers de bytte ut det svarta tjänstefolket mot mexikaner också? För att det blev lite känsligt med svarta betjänter just då.
Skillanden mellan Wolfe och Zsiga (ja, förutom att bara den ene kan skriva) är att Wolfe gör satir över rika vänsterliberaler medan Zsiga gapar på allt och alla som någon gång uttalat vänsteråsikter eller bara kritik mot högern i media.
Honom vill jag bli kompis med!
Jag har bara läst “Rätta virket”. Mycket bra. Det ska bli kul att läsa “De två ironiska reportagen”.
Daniel: Visst var det så.
Man bytte färg.
Jo, visst, skillnaderna mellan Zsiga och Wolfe är givetvis stora. Och att vara liberal i Sverige (här är i princip alla det - i någon form) innebär ju inte direkt detsamma som att vara det i USA (det är det ju ett skällsord).
Ar det inte Wolfe som star bakom det subversiva verket “The electric kool-aid acid test” som forstorde en hel generation? Visst ar det det! :D
Och att vara liberal i Sverige (här är i princip alla det - i någon form) innebär ju inte direkt detsamma som att vara det i USA (det är det ju ett skällsord).
andre: ja, det har du helt ratt i. bush forsoker i debatt efter debatt uttala att kerry ar den mest liberale i senaten. det maste ju vara ett honnorsord tankte jag (frihet, libris etc.) men sa ar icke fallet. liberal innebar att man ar pa vag mot etterstupan => kommunism.
libertas, inte libris. ursakta katja.
Den 9 november kommer tom wolfe med en ny roman: I Am Charlotte Simmons.
…en satir över den amerikanska universitetspiriten, med en karaktär som heter Jayjay Johanssen
Haha. Jag läste “… smutsats ner av tvärtomater…”.
“Ar det inte Wolfe som star bakom det subversiva verket “The electric kool-aid acid test” som forstorde en hel generation? Visst ar det det! :D”
Självfallet! Om The Merry Pranksters, en av de viktigaste popkulturella aktörerna de senaste 50 åren.
en fråga; varför får elefanten inte vara med i länklistan längre?
Elefanten är visst med i länklistan.
Ledtråd: Bokstavsordning. ;-)
ah! dumt av mig.
man måste ju bevaka sina intressen.
gf: Åh, inte skall du känna så! Du tänkte väl på adjektivet liber och dess böjningsformer. Liber är ett vackert ord, men nog finns det en slagkraft i libertas som är svår att motstå? Mjuk upptakt, li-, stabil accentuering, -bé-, och ett slut som kräver uppmärksamhet av åhörarna, -rtas! Man kan riktigt höra de ciceronianska satssluten skalla.
Erik Zsiga är bättre Wolfe. Ta-moi-fan!
Jag gillar bara “Mot strömmen” av Huysmans. Och Bad Dream Fancy Dress!
PS! Vad lik den här killen (Wolfe) är den lille ettrige rödlätte expediten i “Matador”! Stor humor.
Han är även lik den gamle Beach Boys-liraren Al Jardine…
Jag tycker han liknar “cowboy” i Mullholland drive eller den äckliga lilla mannnen med telefonluren i Lost Highway
rev: “mystery man” och “cowboy” är ju inte det minsta lika.
Men han är faktiskt ganska lik Ruter Knekt…
“Erik Zsiga är bättre Wolfe. Ta-moi-fan!”
Hur resonerar du nu?
“Pumphusgänget” är faktiskt nästan ännu bättre, kan jag, lite småsnobbigt, berätta för er.
viktor: jo tom wolfe liknar lilla gubben i lost highway på nåt vis. fast cowboy kanske var lite långsökt
tankte bara lanka till NY Times recension av Wolfes nya bok “I am Charlotte Simmons” samt dessutom till en artikel om mannen i deras senaste sondagsbilaga:
Recension:
http://www.nytimes.com/2004/10/29/books/29wolf.html
Artikel:
http://www.nytimes.com/2004/10/31/magazine/31WOLFE.html
Det verkar alltsa som att han falnat en aning pa aldre dar men men…