Sommarens muxtape

4 juli 2008

Jag bestämde mig för att göra en ny muxtape och Mattias tyckte jag skulle skriva om låtarna.

Family Four “Tidig sommarmorgon”
Family Fours melodifestivalvinnare 1971, “Vita vidder”, är den första låt jag kan minnas att jag valde framför allt annat skval som fanns i en åttaårings omgivning. Den första låt jag verkligen diggade, helt enkelt. Det är därför ganska roligt att upptäcka att även 45-åringens blaserade öra kan finna kvalitet i Berndt Östs vokalarrangemang. ”Tidig sommarmorgon” är Bo Rehnbergs svenska översättning av Joni Mitchells ”Chelsea Morning”. Flöjt, sitar, vibrafon och en jazzig rytmavdelning bildar fond för den ljuvligaste stämsång. Det är tveksamt om det blir mer sommarpop än så här.

Caetano Veloso (till höger)

Caetano Veloso ”Tempo de Estio”
Caetano Veloso tillhör ju den brasilianska popmusikens kanon, en av dessa untouchables vars motsvarigheter i den anglosaxiska popen de senaste decenniernas popjournalistik har varit plågsamt besatt av. Det fina är att vi som lever i den anglosaxiska popens skugga och bäst förhåller oss till de kanoniserade med tystnad kan tala fritt om figurer som Veloso, eftersom vi aldrig behövt känna oss kvävda av den oproportionerliga haussen. För mig och, föreställer jag mig, många andra äger Caetano Velosos livsverk fortfarande, delvis tack vare sin osannolika omfattning, en nyhetens fräschör. Jag känner mig inbjuden att upptäcka och undersöka, vilket som bekant är bästa grogrunden för intressanta förhållningssätt.

”Tempo de Estio” är kanske inte Caetano Velosos bästa låt, en småsömnig sommarbossa med en behaglig, längtansfull melodi och ett pseudodramatiskt pianostick mot slutet, när man är på väg att tappa intresset. Jag hade kanske glömt ”Tempo de Estio” lika snabbt som jag upptäckte den om det inte vore för sju sekunder av sällhet exakt etthundrafem sekunder in i låten. Längre än så varar inte det alltigenom briljanta stämsångsarrangemanget i andra refrängen. Sju sekunder av suveränt sammanvävda röster som levereras med en mästares lätthet och som sedan aldrig kommer tillbaka. ”Tempo de ”Estio” fortsätter i ytterligare två och en halv minut och man sitter på helspänn och väntar på att få uppleva det oförklarligt sköna ytterligare en gång, men det kommer aldrig. Det är som om Caetano säger: ”Titta vad jag kan ge er när jag vill. Men ni ska inte tro att den här typen av gåvor kan levereras enligt tidtabell. Ni måste förstå och uppskatta det unika i ögonblicket.” Jag förstår, jag uppskattar.

Joe Harriott & John Mayer Double Quintet ”Gana”
Den Jamaicafödda, brittiska altsaxofonisten Joe Harriott och den halvindiska kompositören, arrangören och musikern John Mayer gjorde i mitten av 60-talet två skivor som försökte smälta samman frijazz och traditionell indisk musik och lyckades ganska väl. Indo-Jazz Fusions domineras av långa Mayerkompositioner som tar tillvara den närmast hypnotiska kvaliteten som tabla, tamboura och andra indiska instrument kan skapa. Samtidigt lämnas stort utrymme för Harriotts introspektiva improvisationer.

”Gana” är ett undantag som formar sig till ett utropstecken. En två minuter, hårt arrangerad ”popsång” – om man så vill – som ändå bevarar jazzens ledighet och den tilltalande exotismen i den indiska influensen.

John Cameron “Half Forgotten Daydreams”
Cameron har skrivit musiken till filmer som Kes, The Ruling Class och The Thief of Baghdad, men komponerade i början av 70-talet också ett par skivor med library music för KPM, bl a Voices in Harmony där denna låt återfinns. Den sammanfattar ganska väl vad som inte alls är speciellt lätt med easy listening när den är som mest givande. Stråkarna är smäktande men har en isig biklang som stämmer väl överens med den ihåligt ekande ba-ba-ba-kören, helt glädjelös i sin ödslighet. Det lättfunkiga arret hade lätt kunnat associeras till Crusaders om det inte hade varit för den märkliga brittiska förmågan att vara atypisk, kanske rentav excentrisk, mitt i genrekonformismen.

Gabor Szabo

Gabor Szabo ”Three King Fishers”
Till skillnad från många av 60-talets jazzmusiker, som mer eller mindre öppet fnös åt popen och fortsatte göra nya versioner av jazzens standards, spelade den ungerske gitarristen Gabor Szabo in ett flertal låtar som populariserats av artister som Beatles, The Left Banke och, som här, Donovan. Vad vi får är en hybridform som knappast tilltalade varken jazzfolket eller popkonsumenterna, musik som slarvigt sorterats in i easy listening-facket eftersom den är mer melodiös och har fler hakar än be bop men diskretare än den samtida popen. I själva verket är flera av Szabos tolkningar oerhört känsliga och tillför originalen nya dimensioner, precis som covers rimligen ska göra om de ska ha något berättigande.

Szabos ”Three King Fishers” är underbart lös i strukturen, men ändå långt ifrån formlös. Szabo och hans band applicerar ett angreppssätt hämtat från jazzen på Donovans folkpsykedelia. Resultatet blir ett musikstycke som paradoxalt är både drömskt - eller, om man så vill, flummigt - och stramt eftersom Szabo aldrig faller i fällan att ”rocka loss”, något som annars jazzmusiker tycks mig lika benägna att göra som rockgitarrister.

At Swim Two Birds “Women Of a Certain Mental Age”
Roger Quigleys soloskivor som At Swim Two Birds är inte lika mästerliga som de tre Montgolfier Brothers-albumen, men när iTunes slumpade fram den här blev jag förtjust. Den repetitiva, längtande gitarrfiguren kontrasteras effektivt av de hetsiga, otåliga trummorna. Den typiska Quigleylåten är stillsam och välavvägd men detta är annorlunda.

Neil Ardley & the New Jazz Orchestra ”Tanglewood ‘63”
Större jazzorkestrar erbjuder i mitt tycke oftast intressantare musikaliska upplevelser än trior och kvartetter. Ensemblespelet tillför en dimension som saknas i de mindre kapellen, där allt fokus ligger på solisternas individuella skicklighet.

Men detta är fint. Här finns utrymme för improvisation och soloinsatser men fokus ligger på temat med sina smattrande fanfarer och hur det varieras av framför allt blåssektionen. Den här låten har också ett slags uppskruvad marschtakt, en tilltalande rastlöshet som gör att en sådan som jag, som har svårt att se på jazz på samma sätt som jazzälskare ser på det, inte tröttnar trots att stycket pågår i drygt sju minuter.

Epic 45 “For Virginia Astley”
Jude Rogers i The Guardian klumpar ihop Ghost Box-banden med gamla favoriterna July Skies och Epic 45 och uppfinner den nya termen psychogeographic rock. Även om man bortser ifrån att ”rock” är en osedvanligt illa vald genreledtråd i sammanhanget känns det som en klumpig koppling. Ja, såväl Ghost Box-kotteriet som July Skies och Epic 45 använder uttryckligen det förflutna som sitt material, men det synes mig att såväl strategierna som vilket förflutet som utgör materialet skiljer de här grupperna åt.

Mattias har redan skrivit alldeles tillräckligt om Belbury Poly, The Focus Group och The Advisory Circle, så låt mig bara konstatera att pastoral inte är ett ord som man omedelbart förknippar med Ghost Box-estetiken. Däremot är det ett ord som lämpar sig utmärkt som etikett att häfta på både July Skies nya skiva The Weather Clock och Epic 45:s May Your Heart Be the Map från i fjol. Båda de här konstellationerna är närmast besatta av barndomsminnen, årstidernas växlingar och den engelska landsbygden. Musiken de framför är nostalgisk, självmedvetet snygg och drömskt oförarglig. I praktiken är båda skivorna lite långtråkiga, medan enstaka bitar, framslumpade av din lokala mp3-spelare, känns tilltalande, sympatiska, gedigna och oerhört engelska.

Just ”For Virginia Astley” kommer från en äldre ep och uppskattas både för att den är kort och förhållandevis distinkt och för att den deklarerar sin tacksamhetsskuld till en av den här mikrogenrens uppenbara förebilder i själva titeln.

Joe Harriott och John Mayer

Joe Harriott & John Mayer Double Quintet “Raga Piloo”
En av de mer typiska kompositionerna på Indo-Jazz Fusions som bygger på ett tema som är snarlikt det i ”Gana”. Indiska och västerländska instrument vävs samman på ett hypnotiskt sätt. De oundvikliga associationer till Woodstock som sitar och tabla framkallar hålls effektivt i schack av kompositionens och arrangemangens komplexitet. Inte en enda gång får jag lust att utbrista ”hey man, pass me the weed”, snarare känner jag mig manad att koncentrera mig lite till och på allvar tränga in i musik som är snäppet mer raffinerad än den dagliga popdosen.

Testbild! ”Evening Star”
Det finaste av det fina. Une Teinte Intense smälter samman det mest tilltalande av svensk och brittisk pop och jazz och skapar något helt unikt. Jag får aldrig nog av det.

6 kommentarer om “Sommarens muxtape”

  1. Eric skriver:

    ..så att man kan ta med sig till stranden?

  2. Petter H skriver:

    riktigt fina grejer det här! inspirerande.

  3. Mattias Holmberg skriver:

    “Gana” är det bästa jag har hört på länge.

  4. Joakim Norling skriver:

    Mattias: Visst är den fin?

  5. Johan skriver:

    Jävlar så fint. Synd att man inte kan ladda hem.

  6. [...] Vilka partydödare! Muxtape var en av dessa småtjänster som frodades i gråzonerna under RIAAs radar. Vem som helst kunde registrera sig och ladda upp en mixtape bestående av ett antal låtar som som sedan vem som helst kunde lyssna på genom att gå in på användarnamn.muxtape.com. Så simpelt, så genialt. Många musikbloggar och musikbolag använde tjänsten för att göra blandband på olika teman och ofta var det ett utmärkt sätt att upptäcka ny musik just eftersom blandbandet ackompanjerades av text som beskrev musiken. Se till exempel hur Jet Set Junta använde muxtape. [...]

Svara

Du måste vara inloggad för att kommentera.