ILM-tråden Your house is on fire, and you can only grab one box of CDs/records from your chronologically organized collection. You can save only one five year period from 1950-2004. OMG, WTF are you gonna do?. Mitt eget instinktiva svar är, för att citera en ILM-röst, “1999-2004 and anyone who says anything different is LIVING IN THE PAST, FOGEY OLD MAN”. Men om jag gräver i min egen musikhistorieskrivning så blir nog svaret ett annat. Kanske dags att be mig själv släppa posen och inse att jag är lika pigg som en Lennart Persson-box.
Den generella sanningen är den föga originella att jag, på grund av Soulseek, lyssnar på en mindre artist/album- och mer låtorienterad, jukeboxblandad kompott av ny och gammal musik än någonsin. Joe Meek, Martin Denny, The United States Of America, Raymond Scott, Wendy & Bonnie och Robert Wyatt är exempel på några artister från slutet av 1950-talet till mitten av 1970-talet som jag aldrig aktivt lyssnat på tidigare, men som gett mig portioner av eufori under 2004. Jag känner mig plötsligt som en hemlig medlem av Broadcast! En av anledningarna till att jag imponeras av de nämnda namnen är tveklöst att de ofta låter fräschare (och lika lättillgängliga som avantgarde) än det allra mesta av dagens utbud. Det här är ändå inget idealiserande av dået, inte retro som ideologi, åh nej, eftersom jag lätt nämner lika många namn från idag som motsvarande fascinerande.
Men för att svara på ILM-frågan är den mer specifika sanningen ändå, om jag konfronterar mig själv på domens dag, att 1986-90 är den popmusikaliska femårsperiod som betyder mest för mig. Inte 2000-04, inte 1978-82, inte 1965-69. Hur mycket jag än ogillar den reducerande syn på popmusik som något som befinner sig i ett permanent tonårsland har 1986-90-hangupen helt säkert att göra med att jag var mellan 13-18 år just då. Mina minnen är rätt diffusa. Hur man blandar och efterkonstruerar sitt eget nu & då är givetvis irrationellt och privatpsykologiskt, på vilket plan det än må vara, precis som ens relation till musik generellt sett. På ett mer objektivt sätt, där jag ser saker som jag inte hade förmågan att se då, tycker jag givetvis att den perioden också är väldigt underskattad, det finns en oerhörd musikalisk rikedom där; musik jag upptäckte då som jag gillar idag, musik jag upptäckt i efterhand, musik jag inte längre lyssnar på, musik jag återupptäckt och musik jag har kvar att upptäcka…
KLF, The Orchids, Pet Shop Boys, The Go-Betweens, Momus, The Wake, AR Kane, Saint Etienne, Talulah Gosh, New Order, Vic Godard, Cocteau Twins, Primal Scream, De La Soul, The Smiths, My Bloody Valentine, The King Of Luxembourg, The Blue Nile, The Field Mice, Pacific, David Sylvian, Always, Derrick May, Galaxie 500, Flipper’s Guitar, Prefab Sprout, Bad Dream Fancy Dress, McCarthy, The Cure, It’s Immaterial, Wee Papa Girl Rappers, Louis Philippe, Stone Roses, Julee Cruise, Felt, Talk Talk, Would-be-goods… Ah, den trippelestetiska orgasmen närmar sig!
.. plötsligt framstår embassy-hypen som förståelig bakom allt slirigt tal om “estetik”. de låter ju helt enkelt lite som house of love 1988 och allt annat från den tiden.. om dock smart dekorerade med en och annan trummaskin.
tänk så enkelt det kan vara ibland!
that damn soulseek.
Den perfekta tioårsperioden vore 1982-1992, från postpunk över Postcard, janglig pop, synthpop och Manchestergrejen till shoegaze.
Tid är fysisk. Det fasta, den förgängliga materien, åldras, det metafysiska påverkas inte av tid. Det metafysiska påverkas av kultur, och bara tid i med stort avstånd. Vi talar här om så små tidsavstånd att till och med kultur blir ointressant. 50-talet är nästan som igår och tvärtom i tidens ogripbara storhet. Ibland är det bättre att njuta än att reflektera, efersom reflektionen inte kan distanseras från den tid vi lever i, kan aldrig dissekeras.
åh, sekelskifteskänslan är här ännu en gång,: fin de siecle, intuitionernas intellektualism: bergson, nietzsche.. man bara “Känner” och springer ut i det estetiskas sommaräng, spränglärd men obrydd medan alla små undergångstankar paras med det rent fysiska och sexuella.. då vill man gärna lyssna på stone roses och bara förtjusas av de kosmiska och nästan melankoliska gitarrernas warehouse-ekon från gågna tiders drogexperiment, ondska i en ljuv tid, ljuvhet i en ond tid..
Shampoo då?
karin: Shampoo är bra, men de är 93-96 om man ska vara petig.
okejrå!
Ponera att man ordnat sin skivsamling efter färg! Hur gör man då? Jag vet ju vad jag skulle göra: rycka åt mig ett knippe skivor någonstans mellan aprikos och cerise. Det skulle bli fina saker. Men frågan är om inte böckerna “Salvador Dalís hemliga liv” I och II av Dalí själv skulle kännas mer angelägna att få med sig än skivor.
Spontant svar: 1973-78.
Kiss, Abba, Neu, Sparks, Kinks, Beach Boys, BTO, Lou Reed, Black Sabbath, Yoko Ono, Lennon, John Cale, Rolling Stones och de sista inspelningarna av Nick Drake.
Jag skulle klara mig ganska bra, även om jag skulle sakna dagens The Fall väldigt mycket.
“Spontant svar: 1973-78.”
Ja, ABBA har sina ruskigt ljusa sidor. Jag blev upprymd på lunchen när “the Name of the Game” (tror jag det var) spelades på Seven Eleven.
David L: Fusk, det där är ju sex år. Läste din betraktelse över Testbild!-skivan tidigare idag, det var ju bästa ambitiösa recensionen, den lägger vi gärna upp Friendly Noise-sidan!
Oups, ja låt säga från 1974 istället då. Så länge Kiss “Alive” är med så klarar jag mig på en öde ö… ;-)
Öh, tvekar om inte tyckmailet är lite för privat/personligt..? Men iofs, det är ju klassisk fanzineestetik, straight outta seriefandom osv, & alla gillar vi feedback. Och hur många “vanliga” recensenter lyssnar man på (utöver Tim Ellison och Nisse hansson)? Så tja, kör i vind om du vill Stefan - jag säger ja innan kvällens öl har gått ur… :) (och isåfall, länka för all del gärna till TWB-hemsidan)