Finns inga bra städer. Malmö är också en skitstad, men en bättre skitstad än dom flesta. Alla städer, även skitstäder, är lika: dom har dåliga ställen och dom har bra ställen. Malmö, kungen av skitstäder, har mer bra ställen än alla andra.
Henrik Möller och Video Direkt tycks fullständigt besatta av att skildra avigsidan av en stad som med hjälp av modern arkitektur, högskolan och Öresundsbron ofta beskrivs som “hipp” och “up and coming”. Jag känner delvis igen mig i deras beskrivningar av Malmö, då de stämmer väl in med intrycken man fick när man var på besök på 80-talet; en grå, gigantisk och farlig arbetarklasstad, där man kunde få på käften när och var och av vem som helst om man inte passade sig. Precis som duons tidigare alster (Nobellvägen, Vi kan bättre själv, Mysigt på Möllan) är Bra ställen att hänga på, bra folk att känna i Malmö en berättelse full av människospillror med drog- och spritproblem, socialt missanpassade sociopater, homofober, långtidssjukskrivna högerextremister och antisemiter som oftast är så neddekade att de knappt ens orkar gå utanför dörren utan att sätta sig och vila på första bästa elskåp.
Berättaren, det allseende ögat, har en röst så fullkomligt sönderfrätt av surt bryggkaffe, flödder och röda Prince, att man hör hur ont det gör för honom att bara öppna munnen. Han berättar en släpig historia om mannen i Danzigmunkjackan som vi har sett i flera av de tidigare filmerna, en kille som var “så mycket Malmö att han bara kallades för ‘Malmö’”. Hans mamma bodde tidigare i förorten och brukade hänga på bingohallen, men det gav oftast ingen utdelning alls, varför han istället lyckades övertala henne att börja spela Netpoker. Som tur var hittade dom ett bra Internetcafé, Gameness, som dessutom hade ett fint rökrum (”med rejäla glas som höll luften ute och röken inne”). Kompisarna heter Danne, Hans och Frank. Deras gemensamma tillvaro går till synes ut på att bara hänga runt och göra mest ingenting på olika platser i Malmö, och då snackar vi förstås inte om bohemiska Möllan eller flashiga Västra Hamnen. Nej, deras små smultronställen består av stentrappor till frisörer med intillsittande elskåp där man kan ställa ifrån sig folkölen, övergivna parkeringsplatser, kamphundsrastgårdar, sunkiga porrbutiker och sönderslagna stolar som råkar stå vid ett stängsel. På restaurangen Öst Kina (sic) kan man om man har tur beställa det som blivit över sen dagens rätt för en billig peng: sushi med fem små rätter i ett (”dom tryckte ner sushin i kinamaten, det var bara att skyffla in… och skölja ner med folköl”). Röda bilen är en annan favoritplats; det är helt enkelt ett gammalt bilvrak som ingen vill kännas vid, som stått parkerat på Norra Grängesbergsgatan i flera år utan att någon brytt sig. Vid det här laget börjar man så smått känna något slags motvillig ömhet för huvudpersonerna; de framstår mer och mer som ett gäng övervintrade småknattar som aldrig fattat att de blivit vuxna och måste börja ta ansvar för sina liv.
Allting flyter fram i långsamt tempo till stillbilder i bleka färger, och man riktigt känner den iskalla vinden blåsa runt öronen, betongdammet krypa in under huden. Vid avslutningsscenen om “tunnelen” är mörkret så avgrundsdjupt att det nästan är för mycket. Misären är helt enkelt fullkomlig, ångesten är total, och den lakoniska typen av malmöitisk humor som var relativt frekvent i de tidigare filmerna lyser nu med sin frånvaro. Men det betyder inte att man sitter och har tråkigt. Precis som när jag tittar på filmer av misantroper som Seidl och Haneke infinner sig istället ett slags berusning; all bottenlös förtvivlan och suicidal ruelse omsätts i ett tillstånd där jag paradoxalt nog sitter och skrattar. Att se filmen är helt enkelt som att vara med om en kaotisk terapisession, eller möjligtvis en demonutdrivning.
Tro mig: Möllers och Video Direkts outtömliga Malmöprojekt lär skrida vidare. De må upprepa sig gång på gång, men de blir också bättre och bättre. Vid det här laget gör de filmer som är så bra att jag skulle vilja utnämna dem till klassiker, inte bara inom nollbudgetgenren. De får mig snarast att tänka på kompromisslösa visionärer som Roy Andersson eller Rainer Werner Fassbinder, och det är minsann inget dåligt betyg.
Filmen har officiell premiär lördag 8 nov på Singsang, Norbergsgatan 24 i Malmö. Festen börjar 19.00. Ett eller två lämpliga band kommer spela.
det där perspektivet som det projekt du talar om tycks ta stamp i är verkligen ett perspektiv som jag själv uppskattar och njuter av, trots att det ju utan tvekan är ett borgerligt (alltså, inte partipolitiskt borgerligt) medelklassperspektiv ( vilket ju inte är så konstigt eftersom konsten tillkommer med medelklassen som social bas. vilket ju har sina orsaker, eftersom det alltid varit så) (Och det spelar ju ingen roll, varför skulle det? man är lika mycket människa om man är svart, vit eller medelklass eller underklass!!) -hursomhelst: det där stråket har funnits i Vår kultur i sekel, det är en alltid uppskattad blodådra, där det sura möter sött i något mörkt och paradoxalt livgivande!
Fick “Bra ställen…” häromdagen av Claes Leijonhufvud från Video Direkt, inte hunnit se den ännu men blir riktigt peppad av din text Petter. Jag har, förresten, pratat med Claes om att han och Möller verkligen borde samla alla sina Malmö-filmer, från “Slutstation Malmö” och framåt, på en fabriksproducerad DVD-utgåva, med sedvanligt extramaterial, presenterande booklet, riktig förpackning. Och det verkar nu som att det kommer bli så! Claes nämnde att det handlar om sju timmars material! Det här blir om något år eller sår, först, efter “Bra ställen…”, är det tydligen ytterligare en Malmö-film på gång (”Newshunter”). Tror att en sådan här tematisk utgåva skulle kunna tydligaregöra Video Direkts/Möllers gärning, och nå ut på ett bra sätt, lite som Lystring!s MÖ!!MÖ!!-bok. Vore inte me r än rätt.
haha, sju timmar! låter mycket bra; min åsikt är dessutom att deras filmer mår allra bäst av att ses i ett svep.
“min åsikt är dessutom att deras filmer mår allra bäst av att ses i ett svep. ”
filmerna må göra det, men du kommer fan inte att må bra…
alltså, inte att filmerna är dåliga. tvärtom. men själv mår jag fysiskt dåligt efter för mycket av dem. kanske för att jag vet att det inte bara är hittepå och överdrivet, malmö är verkligen rätt så skabbigt på sina håll… men hursomhelst, ja, möller/video direkt förtjänar definitivt en dvd-samling.
klart man inte mår bra, det är ju det som är själva grejen. men jag tycker som sagt att det fungerar som en reningsprocess också.
jo skiten i underklassmiljöerna, sedd utifrån, har ju asltid fungerat som katharsis för medelklassen,ja. Det är ett “stålbad” att stiga ner i skiten och mörkret, Renande.
Surt bryggkaffe och flödder…
Jag har inte sett någon av di där Malmöfilmerna. Det pågår en hel del sådana projekt nu. Malmöhistoria, malmödokumentation, malmöspanande. Den förljugna romantiken står mig upp i halsen. Men den här senaste kommer jag absolut att se. Flödder.
Är det här nåt slags bröderna-Gertten-får-en-snedtripp-film? I så fall måste jag se den´!
[...] Andra åsikter om filmen på The Jet Set Junta. [...]
[...] The Jet Set Junta om filmen, Smog om filmen, Henrik Möller på Youtube. Den senaste produktionen kommer snart att finnas på Youtube, Nollbudget på MySpace, bra sida om C. M. Bellman [...]
[...] Jag har tänkt en del på Malmö-filmen sedan jag såg den och sedan Petter skrev om den. Säkert har vi lite olika perspektiv på staden. När jag läser Petters beskrivning inser jag att det nog är homofoba blandmissbrukande människospillror som skildras. Fast jag tänkte inte alls på dem så när jag såg dem i filmen. För mig var de pågar. Det är en typ av kille man växt upp med och sett på skolgårdar, lekplatser after dark och ungas (läsk-) vattenhål. T ex på Kirseberg. Man visste att han kanske inte hade det så lätt. Man visste att de där killarna snodde pengar när de skulle köpa cigg åt fassan för att kunna köpa sig en Dallasburgare på Bulltofta Kött. Men sedan så visste man att flera i grupp inte var så trevliga att gå förbi om man var yngre. [...]
Det är lätt att betrakta eländet från avstånd, men sen sugs man ner och blir en organisk del av det.
Som medlemmar av den kulturella medelklassen ska ni inte räkna med att gå säkra. Ni löper en också stor risk att dras ner i träsket. Så småningom. Det är bara en fråga om ålder.
Jag satt och skrev stora delar av manuset till “Bra Ställen…” medan jag var deltagare på Jobbgarantin. Det är en slutstation för långtidsarbetsösa som får sitta i lysrörsbelysta rum, “KompetensTorg”, söka jobb och lyssna på upplyftande föreläsningar av coacher från “Jag AB”.
De flesta av deltagarna i denna samling var medelålders kvinnor, vars psyken slitits ut efter många monotona år i administrativa yrken. Anna-Brittor. En annan stor del var äldre män från verkstadsindustrin, Ingvars, med slitna ryggar och krum gång.
Men det fanns också en liten grupp av 40+ f.d (före detta) kulturarbetare. De som inte fick plats i värmen längre. De hade sedan lång tid tappat sin identitet som kulturell medelklass, sökte rutinmässigt det ena lagerjobbet efter det andra och var nu bara gråa, ansiktslösa deltagare i det stora trasproletariatet, oskiljbara från Anna Britt och Ingvar.
Claes: min text har ingenting att göra med att betrakta elände från avstånd (eller jo, kanske lite, men isåfall från en annan synvinkel än den du menar). den största anledningen till att jag finner era filmer så drabbande är just att jag i olika perioder av mitt liv varit en del av det ni skildrar, eller åtminstone haft någon typ av sadomasochistiskt förhållande till liknande osunda, uppgivna kretsar.
ja…när jag gick på datorteket i slutet av 90-talet var det precis så som du beskriver. enda skillnaden var möjligtvis att…eller nej, det fanns nog ingen skillnad.
skillnaden är att de som var på Datorteket nu är 10 år äldre. Och 10 år slitnare.
nästa Värnarn.