Bjällerklangen i Sally Oldfields “Mirrors” vill jag ha till snöig årstidspastisch, men egentligen tror jag att hon valde instrumenteringen för att komma ifrån folksångarfacket. Hon sjunger dessutom vad som låter misstänkt likt “aloha” i refrängerna.
Hela låten sjuder av något uppblossande som egentligen ska ha en solig/sandig inramning och inga vita gator. Det ser ut på youtube som om Sally är flickornas favorit - flickorna med ljus och torkade blommor hemma (och mjuka stickade saker i garderoberna: en konstig romantisk generation). Men jag gillar det mycket ändå. På ett sätt har hon den kvittrande röst som ibland ryms i ens flickhjärta, men jag vill nog inte se det så. Sally Oldfields eget hjärtas röst är tydlig som den är i den här låten. Hon låter som en förälskad sångfågel lika mycket som hon lägger ut rent psykedeliska tankar. “The fire of a new-born moment”; “We are perfect mirrors of the sun and we brightly shine” (betyder att vi är glada)…
Jag har alltid tolkat alohat i refrängen som joddlande. Vilket onekligen sänker låten något. Dessutom har jag fortfarande lite svårt att lyssna på den. Den var ju totalt sönderspelad i radio kring… 1979?
Den var ju totalt sönderspelad i radio kring… 1979?
Haha! Katja var ju minus fem-sex år 1979. Men jag minns refrängen tydligt. En underbar etsning i hjärnbarken.
Jag har alltid valt att höra ett Aloha i refrängen, även om Sally nog inte skulle dra sig för lite joddlande. Fantastisk låt hur som helst.
(och mikes look!)
Är sally oldfield släkt med mike oldfield?
När mina klasskamrater lyssnade på ac/dc och iron maiden satt jag och blundade och lyssnade på mike oldfield-skivor och riktigt njöt. Detta kändes mycket skamligt.