Den stora examensutställningen på Konstfack i Stockholm förra våren var överlag en rätt tråkig och lam tillställning, särskilt i jämförelse med den motsvarande årsutställningen på Konsthögskolan i Malmö – som inte ens består av examensprojekt, utan presentationer och stickprov av vad studenterna haft för sig under året. Mitt enda bestående intryck är just filmen ”Territorial pissing” av signaturen NUG, som den senaste veckan har vållat mycken indignation på debattsidor och bloggar, efter att den presenterats på konstmässan Market i Stockholm. Filmen visar hur en maskerad man bombar en tunnelbanevagn – väggar, fönster och säten sprayas fulla av nonsens inför ett fåtal, skräckslagna passagerare.
Det var intressant att aggressiviteten och respektlösheten i aktionen (oavsett om den är autentisk eller fejkad) kunde skapa en så stark känsla av illamående. De insikter om havererad manlighet, patriarkala härskartekniker och meningslöst penismätande som filmen efterlämnade skiljer sig dock inte mycket från ett avsnitt av ”Jackass” eller vad som helst med Filip Hammar och Fredrik Vikingsson.
De senaste veckornas konstfacksskandaler riktar ljuset mot två intressanta saker. Den första är att det blir debatt om ”Territorial Pissing” först nu, trekvarts år efter att filmen hade premiär, ett faktum som drar ner byxorna på de lokala kulturmakthavarna. Examensutställningen på Konstfack måste trots allt betraktas vara en av årets viktigaste konsthändelser i Stockholm.
Den andra är att konstnärerna sjappar så fort det börjar hetta till. Det är obegripligt att man efter så många års utbildning inte är kapabel eller intresserad av att ta ansvar för sig själv och sin konst. (Anna Odells halvhjärtade Newsmill-kommentar i söndags om sitt fejkade självmordsförsök på Liljeholmsbron i Stockholm är mest att betrakta som en trailer inför hennes examensutställning i vår.) Är det själva debatten de vill åt? Reaktionerna? Att sitta på behörigt säkerhetsavstånd och Betrakta? Men exakt hur intressant brukar det bli av att lämna debatten till lallande relativister och kulturkonservativa försvarare av klassiska värden, och låta dem gå ytterligare en rond i sin eviga och stendöda boxningsmatch? Brukar det komma ut något intressant? Något vi inte redan visste?
En extra krydda i historien är gårdagens formidabla uppvisning i DN, där tidningen demonstrerar en desperat strävan att verka radikal. Graffitikonst gick hem hos polisens insatsstyrka, är rubriken på en artikel som bara kan tolkas som ett inlägg i debatten, ett försök att skapa en pendang till indignationen. Texten handlar om utsmyckningen av polisens insatsstyrkas garage – en väggmålning, gjord av konstnärer med en bakgrund i graffitivärlden. Som att det skulle ha det minsta med den just nu pågående diskussionen att göra.
Din analys är på pricken, Tor. En fråga som jag dock tycker är relevant i sammanhanget (och efter att ha sett många examensutställningar) är hur låga prestationskraven egentligen är på de högre konstutbildningarna? Mycket av det som visas upp (inte minst “Territorial Pissing”) upplever jag som slarvigt, ofärdigt och substanslöst. Dessutom tröskas samma banala frågeställningar runt runt utan att komma någonvart - det offentliga rummet bla bla bla, makthierarkier bla, bla, bla. Slutligen borde hela konstvärlden släppa sin pedantiska fixering vid meriter, bra konst ska inte behöva vidimeras med utbildningsintyg.
Till skillnad från popmusiken har konsten lyckats skapa samma typ av dubbla system som även litteraturen har: man kan antingen vara kommersiellt framgångsrik eller så kan man erövra tillräckligt många studiepoäng och teoretisk och institutionell kredd och så småningom bli en offentligt avlönad konstnär. Så fort det finns ett utbildningsväsen inblandat så finns det också en ortodoxi, eftersom det alltid är vad skolorna lär ut. Kring detta frodas en kritikmaskin som också tar sin utgångspunkt i ortodoxin. Och nu är jag egentligen över i en helt annan debatt, nämligen den som pågår på Digfi om popkritiken.
De intressantaste är som alltid de som inte ingår i något av systemen.