The Jet Set Junta

Vid ett par tillfällen när min iPod slumpat fram låten “Bunhill” av Woebot har jag varit tvungen att dubbelkolla i displayen så att det verkligen inte är en låt av Belbury Poly eller The Advisory Circle. Man skulle kunna tro att jag därmed redan efter en enda mening är i full gång med att avskriva Woebot som en epigon. Inledningsvis var min hållning till Woebot också snarast en icke-hållning. Jag tycker ganska bra om Woebots två egenutgivna tretums-cd Automat och East Central One, men de har inte lyckats skapa samma intensiva känsla av att vara del av en sensibilitet, en estetisk dimension i tid och rum som Ghost Box-artisterna.

Ändå finns det något djupt sympatiskt över Woebot som är värt eftertanke och en skriftlig utläggning. Musiken han gör är så uppenbart musik av ett fan för fans, men vi som följt Woebots (numera nedlagda) blogg vet att hans intressen sträcker sig från den elektroniska musikens förhistoria över en personlig version av jazzhistorien till ett engagerat förhållande till ravekulturen. Han har alltså en öppenhet som är avundsvärd och mycket av detta finns det spår av på Automat och East Central One. Vi befinner oss i ett kulturellt skede där hela musikhistorien för första gången är tillgänglig mer eller mindre samtidigt. Ett faktum som i första hand skapat ett ändlöst och oreflekterat upprepande av stilar och uttryckssätt som var framgångsrika i andra tidsperioder, fruktlösa försök att återskapa en magi och en begeistring som sedan länge bedarrat. Woebot, liksom Ghost Box och exempelvis The Caretaker, är för smart för att använda det enorma smörgåsbord av material som historien erbjuder på ett så banalt sätt. I stället för att med inbillningskraft försöka göra sig till del av det som är förflutet ser han de spöklika kvalitéerna i material som haft sitt nu och blivit ett då.

Samtidigt är det ingen tvekan om att musiken från Ghost Box utgjort en direkt och kraftfull influens på Woebot, en nyckel, om man så vill, till hur man kan förhålla sig till det förflutna. Den nämnda “Bunhill” är kanske den låt som allra tydligast ansluter till Ghost Box-estetiken, alltså i så hög grad att jag vid upprepade tillfällen förväxlat den med något från Other Channels eller From an Ancient Star. Sättet att använda en upprepad textrad från Blakes “The Tyger”, ryckt ur sitt sammanhang, är måhända allt för typiskt men också förförande effektfullt. Smaka bara på själva orden:

When the stars threw down their spears
and watered heaven with their tears

Musiken på Automat och East Central One är generellt sett kollageartad, vilket kanske innebär att The Focus Group är en mer relevant jämförelse än Belbury Poly, men här finns fler beats och även vokala citat från danskulturen och en hel del överraskande humoristiska, snudd på buskisartade inslag. (”Bunhill” slutar till exempel med att en kör utbrister “Barbershop!” och “Cheese” samplar en äldre man som säger “All our lives we have always made our own cheese”, vilket osökt får mig att tänka på Wallace & Gromit.). Ljudbilden är ibland lite väl ödslig och förmågan att skapa stämningar och spänningar inte lika väl utvecklad som i Julians Houses projekt. De bästa låtarna kommer sist på East Central One. Framför allt den långa, avslutande “Flapper” lyckas skapa en alldeles unik atmosfär med hjälp av bärande samplingar från något jag (kanske felaktigt?) identifierar som tidig brittisk elektronisk musik typ Desmond Leslie, Basil Kirchin, BBC Radiophonic. Det finns något av dubstep över låten, men med ett mycket friare och mer lekfullt förhållningssätt till samplingarna. Mot slutet stoppar Woebot på ett helt naturligt sätt in ett komplett funkintro, efter att noggrant och subtilt röjt marken med mikroskopiska försmakssnuttar.

Min spådom är att Woebot kommer att fortsätta utveckla sin musik och så småningom ge oss mer av samma kvalitet och egenart som “Flapper”.

Addendum:
Woebots ep-skivor är också relevanta för diskussionen om skivan som artefakt som jag intervjuade Stefan om här. Woebot har ett helt litet manifest på sin hemsida om vikten av att anknyta till det lokala och att återupptäcka handgjord konst. Omslagen till hans skivor är hans egna linoleumsnitt tryckta med en antik handpress på St Brides Library i London. Vi som minns Radio Khartoums tidiga skivor förstår också lockelsen i att släppa sina alster i det lilla tretumsformatet. Woebots båda ep-skivor blir till artefakter man gärna vill äga, där musiken på skivorna är en viktig del, men den konstnärliga förpackningen och de hantverksmöda som investerats stärker den totala estetiska upplevelsen. För en intressant utläggning om relevansen av kyrktornen (St Brides på Fleet Street resp St Lukes i östra London) på omslagen till Automat och East Central One läs vidare här.