En drömmare i Split

20 juni 2009

Tre scener från en bortlagd novell.

Boško Petrovic

Jag vet fortfarande inte riktigt varför jag hade blivit inbjuden och jag hade nog redan från början misstänkt att det var ett misstag. Men inbjudan hade varit äkta, det hade jag kontrollerat med det kroatiska konsulatet nästan på en gång. Avsändare var The Ministry of Cultural Affairs of Republika Hrvatska och man hade äran och glädjen att välkomna mig som talare vid The 5th International Symposium of Jazz Studies som skulle hållas i Split från detta datum till det där. Jag var välkommen redan ett par dagar innan symposiet skulle börja för att diskutera innehållet i mitt anförande med herr Director Ante Simunovic, men man lät mig förstå, som om det var en överflödig självklarhet, att jag förväntades koncentrera mig på den kroatiska jazzens portalfigur, vibrafonisten Boško Petrovic och hans betydelse för den europeiska jazzens utveckling. Flygbiljetter skulle skickas och jag var inbokad på Hotel Marmont i fem nätter.

Jag kunde inte rimligen anse mig vara någon expert på Boško Petrovic och hans musik. I själva verket hade jag hört ytterst lite av den. Han hade sin storhetstid på sextio- och sjuttitalen när skivor från bakom järnridån var svåra att komma över och i alla händelser var jag för ung då för att alls bry mig om det. Idag är han en uppburen man i Kroatien men hur stor är han egentligen i övriga Europa? Men visst nog hade jag sökt inspelningar av Petrovic nyligen. I Rörsjöstaden finns en liten skivbörs med inriktning på jazz och där hade jag varit inbegripen i en diskussion med innehavaren som menade att det var de tidiga inspelningarna med Zagreb Jazz Quartet jag borde leta efter.

- Jaså du är intresserad av kroatisk jazz? hade han sagt med lätt höjda ögonbryn.

Mannnen hade varit väl insatt men menade att skivorna var svåra att få tag på, näst intill omöjliga, och att han i alla händelser inte kunde hjälpa mig. När jag frågade honom om han själv hade dem, hade han svävat på målet men medgivit att han hört dem. Jag hade en bestämd känsla av att han visste mer än han erkände. Det var för övrigt något ytterst opålitligt över hela hans uppenbarelse. Hans leende var inte välkomnande eller vänligt, men inte heller inställsamt, utan snarast sniket förväntansfullt, som om han bara väntade på att lura nästa kund. Jag hade inte köpt särskilt många skivor av honom men de gånger jag gjort det hade jag undantagslöst känt mig uppskörtad och inte alls så nöjd som man borde vara när man fått tag på en länge eftersökt raritet.

Jag minns att jag hade gått hem och lyssnat på Lasse Färnlöf, hela Cachasa-sviten, och ändå känt mig missmodig och apatisk. Inte ens indisk mat kunde få mig på bättre humör och hustru och son hukade under mitt dåliga humör och talade tyst med varandra, vilket gjorde mig ännu mer nedslagen.

När jag anlänt till hotellet lyssnade jag på With Pain I Was Born. Det var ingen tvekan om att Petrovics vibrafonspel var speciellt, oftast mjukt och eftertänksamt, men med plötslig, upprymd attack i solopartierna. Jag visste alldeles säkert att det fanns mer att höra, men ju mer jag googlade och försökte tänka efter, desto mer panikslagen blev jag. Jag kunde inte påminna mig en enda komposition mer och hittade heller inget annat än ihåliga diskografier och ohyggligt dyra Jugotonskivor från obskyra nätbörsar. Jag började ifrågasätta hur jag kunde ha tackat ja till att tala på jazzsymposiet, jag hade ju inget vettigt att säga om Boško Petrovic överhuvudtaget! Kallsvettig stirrade jag på datorskärmen och såg bara ordet FIASKO! i enorma blockbokstäver framför ögonen. Efter en stund lyckades jag samla mig något och bestämde att jag skulle ägna morgondagen åt att dammsuga Splits skivaffärer efter Petrovicskivor, begagnade eller återutgivna. Jag förvissade mig om att det måste finnas en gedigen katalog av den kroatiska jazzens grand old man. Jag skulle köpa skivorna och sedan ägna dagarna och nätterna inför mitt tal på symposiet med att lyssna och analysera och förbereda mitt anförande. Det skulle nog gå bra.

zagreb_jazz_quartet

Min föresats var god, men jag hade inte mer än hunnit äta frukost och ta några steg genom Splits medeltida gränder fram till ett litet torg omgivet av uråldriga byggnader av smutsig kalksten förrän telefonen ringde. Mitt hallå avbröts av en bullrande mansstämma på engelska med kraftig slavisk brytning:

- Welcome to Split, Mr Norling! Where are you? I am at hotel. I have come to meet with you. You must come back so we can talk.

Det var Mr Director Ante Simunovic. Jag hade alldeles glömt att han ville tala med mig före symposiet. Han gjorde klart att han förväntade sig att jag med omedelbar verkan tog mig tillbaka till hotellet för att träffa honom. Moloken lommade jag tillbaka genom gränderna.

Simunovic visade sig vara en stor och bullrig man med skrynklig grå kostym och slarvigt knuten slips. En enorm valrossmustasch guppade upp och ner på överläppen när han talade. Jag fick en känsla av att han log hela tiden, men det var omöjligt att se munnen under de kraftiga borsten. Ögonen var små och pliriga och förstärkte intrycket av att han var lätt road av omständigheterna. Mannen pratade med mig, eller snarare till mig, oupphörligen samtidigt som han beställde drycker i receptionen och drog med mig upp till hotellets takterass. Han pratade om Splits skönhet, av vilken jag ännu inte hunnit uppleva något alls, den kroatiska kulturens storhet i stort och den kroatiska jazzens internationella status i synnerhet. Jag kunde inte annat än humma medhåll, inte minst för att jag inte fick tillfälle att skjuta in något mera verbalt sammanhängande. Å andra sidan passade det mig bra eftersom den enda tanke som gnagde i mig var att jag på något sätt måste måste måste skaffa mig djupare kunskaper om ämnet för mitt föredrag om två dagar.

Alltså befann jag mig i en långt gången fundering kring hur snabbt posten normalt befordras i Kroatien och om jag skulle kunna förklara att jag ville ha skivor skickade som expressbrev ifall jag skulle bli tvungen att beställa skivor från Zagreb när Simunovic, tack och lov, med en tydlighet som lyckades tränga igenom min mur av ointresse, annonserade att det var min tur att tala genom att högt och ljudligt säga:

- So, Mr Norling, this brings us to your part in the festivities.

Jag stirrade dumt på honom tills jag insåg att han med festligheterna avsåg själva symposiet, den tillställning som var själva orsaken till min vistelse i Split, men som jag redan kommit att förknippa med ett kommande lidande, snarare än emotsedd trevlighet. Jag fick ytterligare respit av att en av hotellets anställda kom med en stor flaska sljivovica och två små glas som raskt fylldes. Simunovic höjde sitt glas, spände allvarligt ögonen i mig och utbringade en skål. Jag svalde raskt den sötsliskiga spriten i förhoppningen att finna mod och inspiration i alkoholen, men den enda effekten blev att jag hostande och med svidande strupe kände ögonen fyllas med tårar.

Jag torkade bort tårarna med skjortärmen och när jag åter kunde fixera blicken på jazzsymposiets direktör var hans blick mörk. Jag tyckte mig skönja en viss otålighet och började svamlande improvisera något slags programförklaring:

- Well… ehrm, it is of course a great pleasure to be here in beautiful Split, sa jag lismande. And… I look very much forward to speaking at the symposium… eh… in front of so many distinguished guests. (Vad fan yrade jag om? Jag hade ju inte ens orkat läsa gästlistan!) And of course it is a special pleasure to have the great honour to speak about such an iconic figure as the great vibes man Boško Petrovic. (Jag insåg panikslagen att mina ord styrde mig rakt mot avgrunden.) And… eh… to be able to… ehrm… assess his role as… uhmm… one of the prime movers on the European jazz scene!

Jag blev så lycklig av att jag hade lyckats få ihop en så fulländad konstruktion av totalt intetsägande dravel att jag nästan skrek fram de sista orden i triumf och till min stora förvåning hade det nöjda plirandet återvänt till Simunovics ögon. I fortsättningen gick allt mycket lättare. Efter ytterligare ett par meningar med inställsamt nonsens skålade vi ännu en gång i sljivovica, den här gången utan att jag drabbades av några alltför pinsamma hostningar eller vätskeutsöndringar. Vi småpratade nu ivrigt om sexti- och sjuttiotalsjazz. Jag mindes tack och lov namnet på pianisten i Zagreb Jazz Quartet, Davor Kajfes, och det faktum att han flyttat till Stockholm redan 1967 ledde osökt vidare till ett ämne jag kände mig betydligt bekvämare med, nämligen svensk jazz från samma tidsperiod. Vi pratade lite om Davor Kajfes son, saxofonisten Goran, och hans höga status på den samtida scenen, men mest förstås om Jan Johansson, Lars Lystedt, Jan Allan, Georg Riedel och andra giganter från förr. Simunovic visade sig var väl insatt och i ärlighetens namn var det han som pratade mest och jag kunde tacksamt lutade mig tillbaka i fåtöljen, redan lullig och allt eftersom förmiddagen led allt djupare försjunken i berusning och dagdrömmar om glödande torn och urgamla murar av kantig kalksten med frodig växtlighet i sprickorna.

Jag vaknade ur min halvslummer av att Simunovic plötsligt var djupt inne i en lyrisk lovsång till sitt land, dess kultur och inte minst de expressiva och djupt manliga dalmatiska à capella-sångarna. Ögonen var vilda och valrossborsten dansade upp och ner på läppen som en rad av extatiska can can-dansöser. Plötsligt kände jag en djup tacksamhet och lycka över att få vara just här, just nu, i denna vackra stad med sin historia och sin kultur och sin fantastiska jazzvibrafonist Boško Petrovic. Återigen kände jag tårarna komma fram i ögonvrårna, men denna gång av rörelse och stolthet. Jag slet upp mitt glas från bordet så att hälften av den gulaktiga spriten flög iväg över bordet och skrek, inspirerad av min druckna mustaschvision:

- Viva Dalmatia!

Simunovic tystnade häpet och visste för ett ögonblick nog inte om jag drev med honom eller var allvarlig, men hela jag var nu uppfylld av ett slags ställföreträdande nationell stolthet och jag reste mig med brinnande ögon och utbringade en skål för Kroatien, dess folk och dess kultur. Simunovic kunde inte gärna annat än följa mitt exempel och när vi svept sljivovican föll vi i varandras armar, nu du och bror, förenade inte bara i vår kärlek till jazzen utan också i vår kroatiska nationella stolthet. I Simunovics fall säkert alldeles äkta och berättigad, i mitt fall resultatet av den enorma lättnaden över att ha klarat mig igenom mitt första möte med jazzsymposiets direktör relativt helskinnad. Det gjordes upp planer där och då att vi skulle träffas samma kväll för middag, jag, Ante, hans fru och ett par av deras vänner, han en lokal jazzmusiker, hon en högt uppsatt person inom Splits kulturförvaltning.

basilika

Den eftermiddagen tillbringade jag i lycklig berusning. Jag hade inte glömt mitt trängande behov av att förkovra mig i Boško Petrovics musik, men efter min bonding med Ante Simunovic på hotellterassen kändes det som om det kunde vänta. Jag var ju nu en stolt vän till Kroatien, dess folk och kultur, och det föreföll passande att börja med att bekanta mig med den 1700-åriga staden Split. Vid Rivan möttes jag av en varm adriatisk smekning mot min kind. Havet tinglade och vibrerade turkost som en xylofon och palmerna susade som returspåret på en lp-skiva. Jag släntrade längs hamnbassängen, liksom hundratals andra, och kände mig på ett självklart sätt del av den här kulturen, det långsamma släntrandets kultur. Jag kände en gemenskap med människorna jag mötte, grupper av unga killar med solglasögon och uppumpade egon, tjejer med höga klackar och avvisande blickar, herrar med bistra fårade ansikten som minns kriget. Jag hade ingenting gemensamt med dem och allt. Detta att släntra fram längs Rivan medan solen och havet gjorde optiska experiment på våra ögon, att vistas i den här bubblan av värme, förstulna blickar och terrorbalans, det var ju faktiskt ett allt, i detta nu.

Senare i labyrinten av gränder, med den nyktra svalkan från tusenåriga stenar. Jag rörde mig i ett oförutsägbart mönster, utan vilja att nå varken mittpunkten eller att komma ut på andra sidan. Jag tänkte på att labyrinter alltid avbildades uppifrån men det var egentligen mitt i dem, i irrandet, som labyrinten kunde upplevas som labyrint och inte bara ett intrikat grafiskt mönster, en aptitlig visuell gåta. Med jämna mellanrum mötte jag andra som jag, besökare, som diskuterade och gestikulerade och försökte förstå en karta. De hade drabbats av labyrintpaniken. De ville komma ut, de ville lösa gåtan, oförmögna att förstå att gåtan inte längre var en gåta löst, att det enda tänkbara förhållningssätt var att låta gåtan bestämma vart den ville föra sin betraktare.

Sedd uppifrån skapas illusionen av labyrinten som en figur med en horisontell utsträckning, som om upplevelsen av att vara i labyrinten är att skapa en vindlande stig längs de blankslitna stenarna som utgör labyrintens golv. Men i själva verket är det vertikalerna som är labyrintens sanna element. När blicken riktas framåt tycks labyrinten ovillig att berätta mer än det som anas fram till nästa krök eller vägskäl, men uppåt öppnar sig en strimma av den blåa himlen, där hänger tvätten på tork mellan fönster som ingen orkat stänga luckorna för, eftersom solen ändå aldrig når dit, där hänger klasar av intensivt cerisa blommor från balkonglådor, där anas buskage av vital hibiskus på plötsligt utskjutande terasser. Stenarna, antingen stora och skrovliga eller mindre och putsade, blir ledtrådar till stadens utbredning, ombyggnad, återuppfinnande.

10 kommentarer om “En drömmare i Split”

  1. oscar skriver:

    härligt! jag minns tre långa varma bilsemestrar till split innan kriget. måste verkligen återvända någon gång.
    och vilken rysare, andra scenen! vilken tur att inte simunovic kände till vilket instrument goran faktiskt spelar.

  2. Joakim Norling skriver:

    oscar: Men herregud! Varför skrev jag så? Hmmm… tror det får stå kvar i alla fall som ett monument över mitt eget slarv.

  3. Petter H skriver:

    väldigt fin läsning detta! roande, rörande, drömskt vackert, som de bästa stunderna i livet.

  4. Katja skriver:

    !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

  5. Jocke skriver:

    Petter: Du sparade DEN bilden!

  6. Petter H skriver:

    Vaddå, punkan?

  7. Jocke skriver:

    Nä, jag tänkte på “Yuri Gagarin-kopian”.

  8. Petter H skriver:

    ah, jo den kommer så småningom, den är inte inlagd på datorn än bara.

  9. Johan Neij skriver:

    Köpte mig en mysig platta juggejazz häromdagen, kroaterna Davor Kajfes & Bosko Petrovics “Follow me” fr tidigt 80-tal (låter dock tidigare), vibrafon och piano.
    Kan Davor förresten vara Goran Kajfes farsa? Bor enl myspace i Älta…

  10. Johan Neij skriver:

    Ah, äsch, nu läste jag lite noggrannare och såg att du ju faktiskt skrev att Goran är Davors son!

Svara

Du måste vara inloggad för att kommentera.