”Är det så där att komma hem?” Maria Bloms Masjävlar har pågått i en halvtimme när min mamma viskar till mig i mörkret på Avestas enda biograf. Frågan är given. Jag är 29 år, bor i bostadsrätt i Stockholm, har universitetsexamen och arbetar förhållandevis välavlönad. Min familj bor kvar i Dalarna och jag är hemma på årligt julbesök. Hela familjen Johansson är på bio tillsammans. Det har nog inte hänt sedan Djungelboken för drygt 15 år sedan. I Masjävlar är huvudpersonen Mia Sundin på väg hem för att fira sin fars 70-årsdag. Hon är i 30-årsåldern, systemarkitekt på Ericsson, har bostadsrätt i Stockholms innerstad, kör BMW och är uppvuxen i Rättvik. Hon står inte ut med den självförhärligande och trångsynta masmentaliteten: allt som inte är Dalarna är konstigt och märkvärdigt på ett manierat sätt. I Mias Rättvik är skoter status och i mitt Avesta är speedway livet. Avesta är rostfritt stål och Rättvik älgjakt. Likheterna är slående.
Men nej mamma, det är inte så att komma hem. Inte riktigt så dramatiskt och ångestfyllt. I Masjävlar är allt till en början oerhört vardagligt för att sedan övergå till ett dramatiskt 70-årskalas. Som om Tomas Vinterbergs Festen utspelade sig på en hembygdsgård. Filmens enda egentliga svaghet är att den vill för mycket. Maria Blom är lite nybörjarivrig. Ett par karaktärer för mycket pressades in i en film som i övrigt verkar anslå en universal sträng hos publiken. Alla kan relatera till hemvändarproblematiken, vare sig man aldrig lämnat hembygden eller tillfälligt vänt hem.
Så även jag. Men jag känner inte igen mig i Mias klassreseångest. Eller det gör jag, men på ett annat sätt. Det är det kulturella kapitalet snarare än professionen som är min förhållandevis milda ångest (ombudsman på Hyresgästföreningen ligger långt ifrån systemarkitekt på Ericsson). Medan hon stoltserar med snajdiga Stureplan koketterar jag med kulturella Sturebiografen. Brackighet kontra kvasiintellektualism. Den sortens skillnad. Jag är med andra ord mer typen som kunde vara uppvuxen på Hornsgatan och läst dalmål på Kulturama.
Till exempel gav mamma mig en Henning Mankell-bok i julklapp med motiveringen att det var en negress på framsidan. Det trodde hon att jag skulle gilla, en negress. Ett smått rörande missförstånd på vad jag kan tänkas uppskatta. Å andra sidan har jag liksom Mia redan bestämt mig. Jag tänker inte läsa boken, den är inget för mig. Sådana som jag gillar inte Mankell. Han är en självutnämnd världsförbättrare som skriver knackiga deckare. På samma sätt som i Masjävlar reagerar jag mot någonting som jag en gång var. Ett närmast tjurigt avståndstagande som kan uppfattas som lika trångsynt som masmentaliteten. För ett par julaftnar sedan gjorde jag samma misstag. Jag gav teaterbiljetter till mina föräldrar, det tyckte jag var en bra idé. De byttes senare ut mot två biljetter till Jerry Williams Hamburger Börs-show.
Bildningsförakt kontra landsbygdshat, två sidor av samma mynt. Det är vad Masjävlar handlar om och det är därför det är en bra och viktig film. Det tyckte mamma också. Även fast vi är långt ifrån överens.
“[Henning Mankell] är en självutnämnd världsförbättrare som skriver knackiga deckare.”
Glöm inte att han dessutom enligt vissa rykten härjar och sysslar med diverse olämpligheter i Afrika - en sådan hemsk person kan man ju inte ge sitt stöd.
Det här var för övrigt ett strålande inlägg. Den alluderande rubriken fungerar som ett saldobesked på det ansenliga kulturella kapitalet. Det är bra.
Till exempel gav mamma mig en Henning Mankell-bok i julklapp med motiveringen att det var en negress på framsidan.
Jag då, jag fick ett presentkort på Dressman! Fatta hur det är att bli reducerad och ihoptuttad med präktiga slowmotion-Svenssongubbar med taskig klädsmak.
Masjävlar fick mig att reflektera över min egna hemförhållanden trots att jag är en skånepågjävel. Jobbig men nödvändig ångest. En BRA film!
(…och så kan man skriva en sån här grej i trygg förvissning om att föräldrarna inte precis bokmärkt JSJ på sin kommunalsponsrade avtals-hem-pc.)
Månadens bästa film, veckans bästa text.
Bra text!! Såg filmen med mamma och pappa häromdan, och kände igen en del grejer, även om Hisingen/Gbg ligger långt från Dalarna (kulturkapital vs arbetarklassromantik är ändå relevant). Tror också den var nyttig för mamma, som har lite Eivortendenser (vilket hon skämtade om efteråt). Mina föräldrar vågar f.ö. inte köpa presenter till mig längre utan att fråga innan exakt vad jag vill ha.
leve bildningsföraktet!
det är sånt som får en att känna att man lever
Är det bara jag, eller är tjejen på bilden helt sjukt lik Alanis Morrisette?
Mycket bra!
Det kulturella medelklassdilemmat är annorlunda. När jag går ut någonstans kan jag aldrig vara säker på att inte stöta på mina föräldrar. “Vad, skulle ni också till La Couronne i kväll?!”.
byt föräldrar
Medelklassbarnens stora foraldrauppror ar nar borjar prenumerera pa Arena istallet for Ordfront.
“Jag är med andra ord mer typen som kunde vara uppvuxen på Hornsgatan och läst dalmål på Kulturama.”
Jag är uppvuxen på Nytorgsgatan och jag i närheten av Hornsgatan, jag har inte läst dalmål på kulturama dock.
När jag växte upp på söder fanns även här ett bildningsförakt i skolan, det var sport sport och sport som gällde. Men det fanns en nyfikenhet på det annorlunda och absolut ingen som helst klassmedvetenhet, ingen som frågade någon om var föräldrarna gjorde och ingen som pratade om sådant. Jag har dock förstått av landsortsuppvuxna hur tydligt sådana saker kan vara i mindre orter.
Dock fanns en medvetenhet om var folk bodde, vissa hus och gator var bättre än andra.
Sedan om Mankell, det är antiborgerligt att vara lagom borgerlig, att vara så ickemainstream att man gärna konsumerar mainstream utan att bry sig om att det är mainstream. Som om man beställde in en Coca Cola och fick en Pepsi, men man lyckas förtränga detta och lyckas låtsas att det är Coca Cola.
Sedan om filmen, jag blev nästan tårögd av rörelse i slutet, jag tyckte filmen handlade om det dionys kontra apollon enligt Niezsche, landsbygdens hjärta mot stadens hjärna, att de behöver varandra för att vara balanserade.
Hur gör då vi som inte reser till landet så ofta? Jo vi super oss till naturen.
Albin
Inte för att jag förstår riktigt vad du menar med det antiborgerliga, Albin, men, gissar att medelklassen ska in någonstans där emellen. Eller?
André, jag menar att (små)borgerlighet = medelklass, antiborgerlig = extraklass. Jag instiftar begreppet extraklass som en klassbortom över, medel och underklass. En ny klass som äger bostadsrätter, lever fattigt i city, som läser masmål på folkuniversitetet och som skriver i bloggar…
Albin, jag förstår.
Men, det du ser som extraklass ser jag som klassisk klassresenär på väg från arbetarklass till medelklass.
“klassresa” med ovanstående betydelse fick mig lätt förvirrad att associera till resor med skolklass.
Jonas och André, enligt södermalmslogiken kan inte arbetarklass resa till medelklass, det är bara medelklass som försöker resa och de kommer aldrig fram. Aristokrati och arbetarklass reser inte, de dominerar sina domäner, medelklass är ekvivalent med “ett resande folk” eller nomader om ni så vill. De är ständigt smått missnöjda och älskar att proficera sin idé om resande på de andra två klasserna. Medelklassen kan man säga är den lägst stående klassen, där överklass/aristokrati och arbetarklass delar första platsen med extraklassen som en hybrid dessa emellan.
Medelklassen kan man känna igen på dess ängslan över att inte passa in i det de vill resa till, överklassen och deras ständiga försök att kvantifiera klassbegreppet i termer av ekonomiskt och abstrakt kapital. De märks också på att svettdoften och de färglösa kläderna, den långsamma gången, slappa handslagen och den vattniga blicken. Nej själc har jag aldrig haft mycket till övers för medelklass måste jag säga… Men utan med skulle å andra sidan samhället inte fungera, vi behöver människor som “vill vidare” i någon populistisk betydelse.
Eller kan det vara så att klassen sitter i hullet, i midjan?
Sättet att bära upp en H&M-t-shirt?
Det kanske är den finala klassmarkören. Hur mycket arrogans inför uppkomlingsmentalitet och hur mycket “Jag skiter i vad folk tycker” aura en person kan frambringa över sin kaffe latte på Svart Kaffe en tisdagmorgon iklädd fula men ovanliga kläder?
Kanske på söder?
Men Latte finna inte på stureplan…
Hejhej
Albin
Ursäkta stavfelen…
Göran Persson är fortfarande arbetarklass enligt din och gårdagens ledartext i DN. Uppkomlingsproblematiken.
Det där med “extraklass” får du bakläsa på. Jag behöver mer för att övertygas.
För det första är ledarna på DN skrivna av och för småborgerlig medelklass i Bromma och Haninge, inte skriven av och för extraklassen på södermalm.
För det andra tyder hela ditt resonemang “fortfarande” arbetarklass på att arbetarklass är någotning en människa går igenom innan han eller hon kan ta steget “vidare” till medelklass eller överklass, precis som all billig sociologisk och statsvetenskaplig kvasivetenskap vill få oss att tro så vi passar in i ledet.
Nej, arbetarklass är ett intrinsikalt mål, ett mål i sig, en sann arbetarklass är det i själen och är därmed moraliskt stark, samt står över medelklassen.
Det vire mer passande att säga att Reinfeldt “fortfarande” är medelklass, med förhoppningen att han någon gång kan uppnå arbetarklass.
Arbetarklass är ett metafysiskt tillstånd av produktiv extas, ett stadie vissa människor klarar av att befinna sig i och de människor som bär upp ett samhälle där feta smaklösa kapitalistsvin surplar i sig spadet från oxbringan på operakällaren.
Om du skojar är du rolig. Om du är allvarlig, ja, då är du också rolig.
jag är allvarlig. All och varlig.
Ciao
A