Cage på konsthallen

23 juli 2009

Stillness
Tacita Dean: “Stillness” (2007)

I höstas satte Lilith Performance Studio upp ett verk med Ewa Rybska och Wladyslaw Kazmierczak i ett bussgarage på Sorgenfri i Malmö. På en duk visades klassiska performance-verk som livetolkades av Rybska. Ett av dessa var ett framträdande av John Cage i amerikansk tv 1960, där han framför en komposition med diverse köksredskap och ett badkar. Tv-publiken reagerar som barn på cirkus och gapskrattar när den allvarlige mannen släpper ut ånga ur en tryckkokare och strilar med vatten, och bryr sig inte om att lyssna på vad han gör – på hur det låter. Det var häftigt att se hur Ewa Rybska liksom lät sig besättas av Cages ande och föra hans nästan 50 år gamla framträdande in i det kyliga garaget och samtiden. Det funkade.

Det gör det tyvärr inte när samma Cage-film nu visas på den annars mycket sevärda Sonic Youth-utställningen på Malmö konsthall. Den presenteras i en dålig inspelning på en liten monitor med kasst ljud – utan hörlurar. Ljudet, det vill säga det väsentliga i sammanhanget, dränks av konsthallssurr och brus. Det är som att den skrattande tv-publiken får rätt. Det blir bara cirkus.

Ett annat Cage-relaterat verk på utställningen är filmen ”Stillness” (2007) av Tacita Dean. Hon låter den legendariske dansaren Merce Cunningham, som för övrigt fyllde 90 våras, framföra en ”dans” till John Cages verk ”4.33” från 1952. Stycket består av 4 minuter och 33 sekunders tystnad i tre satser, och Cunningham förhåller sig till musiken genom att sitta stilla under lika lång tid. En man med klocka håller koll på tiden och satsbytena markeras av att Cunningham byter ställning i stolen.

Idén att föra samman de båda konstnärerna så här är gripande och oemotståndlig. Cunningham och Cage samarbetade i över 40 år, fram till Cages död 1992, och de var dessutom livskamrater. Men det finns en allvarlig brist i utförandet. Visserligen är detta orimligt med tanke på att Cunningham är inblandad, men jag kan inte komma till någon annan slutsats än att Tacita Dean har fått något mycket väsentligt om bakfoten.

För om vi är överens om att ”4.33” är ett stycke musik, så ska det framföras av en musiker. Inte som i Deans film, av en man med tidtagarur. ”4.33” är inte vilken tystnad som helst, utan en tystnad som initieras och inramas av en pianist som sätter sig vid ett piano eller en dirigent som höjer taktpinnen. Eller åtminstone någon som trycker igång en inspelning. Att det sedan inte följs av något ljud, beror på att ”4.33” innehåller den för all musik så essentiella ingrediensen paus. Styckets särdrag är att det består av extra mycket av denna ingrediens. Genom att slopa musikern, underkänner man styckets musikaliska anspråk, och därmed Cages roll som kompositör. Åter ekar tv-publikens inskränkta flabbande hånfullt i konsthallen.

6 kommentarer om “Cage på konsthallen”

  1. Michael Raisanen skriver:

    Merce Cunningham…RIP

  2. 1.22 skriver:

    “För om vi är överens om att ”4.33” är ett stycke musik, så ska det framföras av en musiker.”

    Torftigt tänkt. Klart en dansare kan tolka ett musikstycke, precis som en musiker kan tolka en tavla, eller en tidtagare kan tolka ett Frank Zappa-citat.

  3. Tor Billgren skriver:

    Tidtagaren tolkade inte “4.33″, han tog tiden. DET var torftigt.

  4. Tor Billgren skriver:

    Och ja, RIP indeed.

  5. 1.22 skriver:

    Huruvida tidtagaren var torftig eller inte vet jag inte om det påverkar det torftiga i åsikten att “ett musikstycke ska framföras av en musiker”.

  6. Tor Billgren skriver:

    Åsikten att “ett musikstycke ska framföras av en musiker” är givetvis inte generell. Men när det gäller ett stycke som “4.33″ - som är en musikalisk ytterlighet - tycker jag att det är väldigt viktigt att den musikaliska aspekten styrks och bekräftas på ett tydligt sätt - t.ex. genom att det framförs av en musiker.

Svara

Du måste vara inloggad för att kommentera.