Jag tänker på Heingeborgen

7 augusti 2009

Anna-Stina Ehrenfeldt

De grät hjärtskärande bakom sina skärmar, 1999   Ur de sfäriska äventyren 3, 1967

Av någon anledning kom jag att tänka på Anna-Stina Ehrenfeldt, den surrealistiska målarinnan som var gift med Sture Dahlström. Under nittiotalet besökte vi Anna-Stina och Sture i Heingeborgen varje påsk. Första gången vi kom var det nog mest för Stures skull, för att få komma i närheten av “Sveriges ende beatförfattare”. Givetvis hade jag ingen aning om vad jag ville säga till honom när han faktiskt stod där livs levande och hälsade välkommen. Sedan blev det en efterlängtad tradition. Något år blev L förälskad i en tavla som gick helt i rött, men vi hade inte råd att köpa den och när vi spanade efter den året därpå, då vi kanske kunde haft råd, var den förstås borta. Men det var nog inte i första hand för Anna-Stinas målningar vi kom tillbaka till Heingeborgen år efter år. Det var för huset, för att en stund bli del av den speciella atmosfär som Anna-Stina och Sture hade skapat där.

Heingeborgen

Heingeborgen var en gammal skola och den årliga utställningen var i huvudsak hängd i en av salarna, men man kunde röra sig fritt på hela bottenvåningen och även upp i en vindlande trappa där mindre målningar och teckningar hängde. Det var ett lugnt och tryggt hus, en borg som i “mitt hem är min borg”, inte en fästning. Man var välkommen som besökare, men trots att folk strömmade in och ut genom dörren under det absurda folkrace som är konstveckan behövde man aldrig tveka om vem som var husets herre och fru. (Även om man till äventyrs inte skulle känna till Stures gråskäggiga uppenbarelse på förhand.) Anna-Stina var smärt och finlemmad som kvinnorna på hennes tavlor, oftast dräktklädd. Jag tyckte hon hade en närmast fransk elegans, ett slags chosefri förfining som ingav respekt. Sture hade alltid välputsade skor, oftast skjorta och V-ringad pullover, konstant rökande. Man hade en känsla av att de klätt upp sig för tillfället, men klätt upp sig i kläder de kände sig bekväma och avslappnade i. Deras hem var lika avspänt elegant. De delar man kom i kontakt med var sparsamt möblerade och smakfullt men inte utstuderat dekorerade. Några av möblerna var i art deco-stil, några äldre, men inget gav ett musealt intryck. Man förstod att de var väl använda och älskade för både sin skönhets och sin bekvämlighets skull. Där fanns några vackra, nötta persiska mattor, en moraklocka och ett fåtal föremål från parets många år i Spanien, utgångspunkter för minneståg och drömfärder. Man stannade upp för en stund och tittade ut på gräsmattan och de ännu bruna åkrarna och de nakna buskarna och träden och förstod att det här var en plats där det var lätt att drömma sig bort men ändå vilja vara kvar.

Salen

Salongen   Hallne   Fönstret öppnat

På 80-talet läste jag med stor behållning de flesta av Stures böcker och nu ser jag att jag köpte Tuppdagg med dedikation på Heingeborgen 1990, samma år som min son föddes. När jag bläddrar igenom mina Dahlström-böcker, inklusive ett par som jag köpte på samma plats vid senare tillfällen, undrar jag om inte just Tuppdagg var den sista av Stures böcker som jag riktigt njöt av. Kanske var det inte lika lätt som ansvarsfull familjefader? Eller så blev Stures böcker helt enkelt sämre på slutet. Nu funderar jag på om jag skulle våga läsa om någon av dem. Fast vad jag egentligen skulle vilja är ju att kunna besöka Anna-Stina och Sture på Heingeborgen igen.

Sture Dahlström vid Fallastugan i Närke, där han och Anna-Stina bodde innan de flyttade till Heingeborgen.

Fotnot: Heingeborgen såldes nyligen och bilderna är mäklarens.

7 kommentarer om “Jag tänker på Heingeborgen”

  1. Tomas skriver:

    Skön text. Känns som om man var med liksom. Varför i helvete var jag inte med liksom!!!?

  2. Tor Billgren skriver:

    Ah, vilket hus. Jag associerar löst till Madresfield Court (med alla litterära referenser det för med sig). Flera av mina favoritslott har för övrigt tegelfasader - som Marsvinsholm (kanske det allra vackraste) och Kulla Gunnarstorp (hm, nu blev jag plötsligt osäker - det kanske inte är tegel…?)

  3. Joakim skriver:

    Marsvinsholm är fint! Vi brukar få gratisbiljetter till teatern där varje år. Det är jättebra; man kan sitta och titta på slottet och drömma.

  4. Joakim skriver:

    Jag gillar förresten Sövdeborg också, även om det är mycket stramare.

  5. r skriver:

    Bilderna från och bilden av Heingeborgen stämmer liksom inte in på den inre bild av ett författarhem jag får när jag tänker på de Sture Dahlström-böcker jag läste när jag var yngre.
    Jag skulle dock hellre bo i Heingeborgen än hur den ser ut i den inre bilden: kaotiskt , mörkt och fyllt av porr.

  6. Joakim skriver:

    r: Jag gillar också kontrasten.

  7. Alienhead skriver:

    Tack för en MYCKET bra text! Håller med “Tomas” om texten och “r” om den inre bilden! Läste om en och en halv bok för ett tag sedan, över 20 år sedan sist… Jag tror att Stures texter/frenesi/humor etc etc mer tilltalar en ganska ung, rebellisk och sökande själ. Jag blev sorgsen av att återuppta kontakten med Stures författarskap - ungefär så som det kan vara att träffa en gammal ungdomsvän - sentimentalt och lite kittlande i jämförelse med nutid - men mest en saknad av… Något…. Avslutade inte ens bok 2. Suck, 44 år och stendöd i själen? Är ju t.o.m. en myndighetsperson - en av Stures paragrafryttare med en intellektuell förmåga i nivå med en fiskmås…

Svara

Du måste vara inloggad för att kommentera.