Edu (adoramus)

3 september 2009

edu

Jag har sedan ett tag varit frälst av Edu Lôbos album Missa Breve (1973). Det är en legering av två av de, kanske, vackraste estetiska traditionerna mänskligheten har skapat, med de utsökta skiftningarna i den brasilianska musiken och allt det sublima kristendomen försökt uppbringa för att ingjuta tro i sina församlingar, här i en. På en grekiska och ett latin som lagt sig mjukt i “Upa, Neguinho”s modersmål. Men vi ska inte till stranden. Inte heller gå i kyrkan. Himlen, kanske (”Glória”). Lite mörkare kretsar (”Libera Nos”). Klarheten själv (”Oremus”). Och ett rop efter förbarmande - i ett fantastiskt arrangemang (”Kyrie”).

Rösterna på denna inspelning är, utan tvekan, lätt överjordiska. Edu Lôbo, vilken uppenbarelse. Och han har änglar med sig. Edu, på orden “Domus pater omnipotens”, som han böjer att följa vershörnen. De, när de ansluter honom i “Miserere nobis” (’vår förtvivlan’). Åh, Gud.

4 kommentarer om “Edu (adoramus)”

  1. Petter H skriver:

    den här måste jag kolla upp. Edu Lobo är helt klart en av de bästa Bossanovatyperna, på ett sätt mycket mer intressant än Jobim (eftersom hans harmonier och låtstrukturer för det mesta är helt unika och oförutsägbara).

  2. Katja skriver:

    Ja, det här skulle du gilla. (Se mail.) Det blir ännu mer oväntade vändningar här eftersom han tar sig an texter med så lång tradition.

  3. Petter H skriver:

    lyssnar nu, ojoj, det här är verkligen hur bra som helst! “Oremus” låter dessutom till förvillelse likt Richard Sinclairs kyrkoskiva “What in the World”. fantastiskt!

  4. Willie Tanner skriver:

    Fantastiskt, tack!

Svara

Du måste vara inloggad för att kommentera.