Den intressantaste och mest nyskapande radion görs inte av de unga (?) och arga (?) på P3, utan av en 61-åring som ibland anklagas för att ha kört samma race i 30 år. Må så vara - men det är uppenbart att Kjell Alinge vet något om radio som ingen annan vet.
Jag spelade in en kassett till Kjell Alinge när jag var 14 år som jag tänkte skicka in till Eldorado. Jag riggade upp rullbandspelaren som jag hade ärvt av min farbror och som bara funkade ibland, CD-spelaren som pappa hade köpt i Tyskland, alla hushållets tillgängliga kassettbandspelare och grammofonen. Just det – videon var med på ett hörn också…Jag hade de olika delarna framspolade och klara, övade och övade, gjorde provinspelningar – mixade introt till U2:s ZOO-TV där George Bush (d.ä.) säger ”We will we will rock you” ackompanjerad av bombnedslag istället för dong-dong klasch, dong-dong klasch som övergår i ”Television – the drug of the nation, breeding ignorance and feeeeeding radiation…” – med Chess, Monty Python (Oooh Mister Belpit – your legs are so swooollen), Vangelis och så vidare… Det blev riktigt bra. Sex sju minuter radiokonst som jag faktiskt fortfarande står för.
Men vågade aldrig skicka iväg den där kassetten till Eldorado. ”Inte ska väl jag…”, tänkte jag och inbillade mig att jag ville bli läkare under hela högstadiet och gymnasiet…
Vad var det som hände i mitt huvud under de där söndagsförmiddagarna? Eldorado rann som smör ur radion i köket, en smet av bakgrundsljud, Enogrejer, rinnande vatten, djungler – och ovanpå allt Alinges röst, så nära mikrofonen, en röst som ibland bara blajade på kansliskånska, ibland var så in i helvetes dryg, men som förmedlade bilder som fortfarande sitter som visuella minnen på baksidan av min hjärna så här femton år senare…
Med Eldorado (och senare PPP3) visade Kjell Alinge att radio kunde vara så mycket mer än allt det där andra som OCKSÅ var skitbra (Metropol, Rakt över disc, Smokerings). Han visade att radio kunde vara gränslös, att man kunde skapa en värld därinne – med rösten, orden, ljuden. Och musiken. Fan, en gång spelade han en och samma Tomas Ledin-låt i en hel timme… ”En vind av längtan” tror jag det var, om och om igen. En fullträff… Det är en fingertoppskänsla som inte går att förklara eller formulera i ord, man måste lyssna och låta det ta tid…
1995 sa Kjell Alinge upp sig från radion och började frilansa och från typ 2001 fick han en timme i veckan i P2: musikprogrammet Kalejdoskop som bara sänds över Stockholm och Malmö och webben. Då bodde jag i Göteborg och hade ingen bra dator. Men sommaren 2002 jobbade jag i Stockholm och lånade en enslig lägenhet i Solna. Den sommaren fick Alinge göra programmet Niagara som sändes istället för Delta på söndagskvällarna. Och jag hade ett bra badkar… Två timmar musikradio som i början av sommaren lät som vilket musikprogram som helst (förutom att det var bättre musik) – låtar som spelades och avannonserades… Men allt eftersom sommaren gick löstes strukturerna kring programmet upp. Det blev allt mindre disciplinerad P2-radio – allt dimmigare konturer, allt ljusare färger – jubelporten till rymden börjades sakta öppnas – orden blev bilder och – och plötsligt var Eldorado där. I min radio. I en enslig lägenhet vid Karolinska Institutet bland skum och kallnande badvatten. Och det var någonstans där bland dunk, gnissel och pling plong jag hörde Hans Appelqvist för första gången. Det var antagligen där Hans Appelqvist spelades första gången över huvud taget.
Nu är Kjell Alinges tid i förskingringen och på undanskymda resttider äntligen förbi. Den 4 februari 2005 startade Eldorado igen! Inte som förr – utan på webben. Men till skillnad från övriga webkanaler på SR som bara fungerar som jukeboxar är Eldoradokanalen något helt nytt. Här fungerar ljuden och texten som komplement till varann, de flyter ihop. Egentligen ett självklart tillvaratagande på webradions särart: Att kunna förmedla både ljud och text (och bild och film). Kanalen ska byggas ut med nya tvåtimmarsprogram varje fredag, nya texter och listor. Appelqvist, Patrik Torsson, Tilliander, Ken Nordine, The Penguin Café Orchestra, Curt Jalmo, Kristian Blak, den färöiska gruppen Sum – musik du har hört i fredagskalejdoskop, plus en massa overkligt bra som du aldrig har hört förut. Äventyret fortsätter…
”Eldorado – tillbaka. Plötsligt! Mellan alla stolarna – mitt i planeten…”
Jag begriper inte hur Sveriges Radio har kunnat anse sig ha råd att vara utan Kjell Alinge så här länge…
Lustigt - jag minns mest en massa smörig musik. Foreigners “I Want to Know What Love is” och sånt där.
Jag lyssnade ocksa mycket pa Eldorado nar det begav sig. Mycket avkopplande. En radiorost som man liksom bara kan flyta ivag tillsammans med. Jag kan riktigt hora hur hans rost sakta introducerar “Sweetest taboo” eller nagot liknande och man inser att man kan ligga kvar i sangen hur lange som helst… Att han nu spelar Appelqvist ar pa nagot satt helt logiskt. Sen har man ju hort “Hemma hos” (tillsammans m. Janne Forsell) som har varit nagon slags prototyp for en hel del kvalitetsradio. Hurra for Kjell!
Vide. Vide. Vide. Video
Fel av mig. Vi-De-Å Vi-De-Å. Vi-De-Å-. VIDEOO.
Så var det väl. Jimmy antydde på Pretty Sunset att Kjell rökte hasch i sin lägenhet på Östermalm. Lite klasskamp, lite föräldraföreningen mot narkotika och massa härskarteknik. Men hur är det, röker han på ibland eller?
ja det är nåt perverst lockande med gamla gubbar med smeksamma röster. han den där andra gubben, som brukar spela mer vanlig rock, stefan wermelin eller nåt, även hans röst är ju så smeksam. man bara ligger och njuter av gubbrösten, för i den finns så mycket kunskap och erfarenhet. det är som gamla professorer, dom får gärna tycka illa om negermusik och judar men när dom spinner loss på sånt dom KAN ja då bara bortser man från sånt och LYSSNAR! ah!
(tillägg: det kanske ser ut som om jag är negativ mot gubbrösterna wermelin och alinge, men det är fel, tvärtom, jag kanske uttryckte mig lite luddigt)
Underbart! Den här texten ÄR radio! Den är som den bästa, mest personliga radio. Den skall inte bara följas av läsande ögon, utan läsas upp, fraseras, betonas. Lika bra som sit-ups för diafragman!
Jag blir jämt sömnig när jag hör hans röst och börjar tänka på blårutiga sängar. Hur kan du sova på natten, Kjell!?
enkelt. horisontellt.
blåa snutar i sängen?
det rekommenderar jag inte
kjell alinges röst har förstört min barndom. för att inte va orättvis mot kjell så har det väl inte bara att göra med dess inneboende ångestskapande kvaliteter utan också att den var placerad på söndagen, dagen innan en ny vecka på mellanstadiet, så att den fungerade som en pavlovsk klocka fast tvärtom. men ändå. folk tycker alltså om den! så oväntat.
är detta tors kompisar?
med pavlovstrumpor ?
Eldorado är en av få företeelser som jag minns med värme från de sena tonåren. Jag vill minnas att det spelades en del fluffig Webstrarna vid den tiden och att jag gillade det.
nu sprängs alla webstrar till små grytlappsmaneter.
eldorado en röksignal från underjorden just nu under tiden under dina nutida stunder
Janne Forsell - var är du?
obs eldorado ligger tusen ljusår från gamla hemma hos-program.
Jag älskar dig Kjelle
kyss kyss kyss älskade
Måhända ljusår från Hemma-hos programmen men det som knyter ihop ändå är väl en gränslös frihet och att skapa ett glimrande rum där allt får plats på nåt sätt. Lyssnade mycket på programserien Lugn och Ro med Janne F på 80-talet och man kände igen sig precis som man känner igen rummet i Eldorado nu och Hemma Hos då. Det finns en länk. Ljudmattan av ylande svenskar, startande jetplan i dimmiga regnridåer, porlande vatten och gränslös musik. En semester med Eldorado Travels…
Min pappa var en trogen lyssnare.. Och har nu givit mig en kan tyckas omöjlig uppgift i julklapp åt honom. Han söker efter en jingel melodi/låt spelad av Waylon Jennings. Min pappa säger att den kan ha spelats som intro eller program-huvudled-låt!?? Är det någon här som har en susning om vilken min käre far menar? Snälla maila mig om ni vet! Har letat mig fördärvad utan resultat!
Hoppas på hjälp nu! Min mail är elin_is@hotmail.com
Mvh// Elin
Hej,
Jag hade nöjet, glädjen och lyxen att få freelanca som “flygande reporter” för Kjell Alinge och hans Eldorado några år i mitten på 80-talet. Bl a med ett reportage om en svensk som blev rik på att sälja svenska skorpor till engelsmän. Och jag minns med värme en intervju jag gjorde med en Olof Palme liggandes raklång i en soffa (pga ryggvärk) en kväll i Rosenbad. För att inte tala om det mötet jag hade med Bosse Widerberg i ett “chambre separe” på Operakällaren i Stockholm. Att jobba för Kjell ( nu så här efteråt, med facit i hand) är kanske det bästa som jag varit med om. Och jag har varit med om en del ( jag minns särskilt den där veckan i Tokyo, då ledningen från Yamaha trodde att vi var “höjdare” från Europa…)