Runt 1971 föddes ett märkligt tvillingpar. Den ene föddes i Storbritannien – den andre i Sverige. Den ene låter på engelska och den andre på svenska. Och det märkligaste av allt: De föddes av män. OLIKA män. Ändock är de tvillingar.
Den ene heter Life on Mars?, och den andre heter Färg, ton och ord. Den ene föräldern var androgyn glamrockare. Den andre var vissångaren Bernt Staf.
Men det är inget snack om att det är musikens Castor och Pollux vi pratar om. Life on Mars? börjar med enkel sång och piano, och slutar med symfoniorkester och pukor. Färg, ton och ord börjar med enkel sång och gitarr och slutar med folkölsrusigt proggkapell med tromboner och trumpeter. Texterna är onåbara om man inte kan dem utantill, men de ekar av skönhet, surrealism, optimism och gränslös naivism:
Hela världen svämmar över av färg,
ett litet leende kan spräcka ett berg…
…But her friend is nowhere to be seen,
now she walks through her sunken dream
to the seat with the clearest view…
…När minsta regndroppe bär regnbågens band,
finns det blommor uti Saharas sand,
även om dom måste vattnas ibland
när ökenoljan sjuder och krigstrummorna ljuder…
…She could spit in the eyes of fools
as they ask her to focus on
sailors fighting in the dance hall -
Oh man! Look at those cavemen go -
it’s the freakiest show…
Det främsta släktskapet utgörs av att det är låtar som i alla tänkbara avseenden är perfekta. Från det första anslaget på Bowies piano, till Stafs spruckna “och ingen sång ska nånsin bli den andra lik”… Den största skillnaden är att Bernt Staf dog 2002 och att den bestående Färg, ton och ord är mästerverket från 1972, medan David Bowie åker runt jorden och framför ni-vet-väl-att-det-var-jag-som-gjode-life-on-mars-och-just-därför-har-jag-rätt-sjunga-den-här-introverta-ta-dig-i-arslet-versionen-hur-mycket-jag-vill *prutt*
Behovet av en musikalisk socialtjänst som kan omhänderta musik har aldrig varit större. Färg, ton och ord för att den har blivit föräldralös. Och Life on Mars? för att dess förälder misshandlar och förgriper sig på den.
“Behovet av en musikalisk socialtjänst som kan omhänderta musik har aldrig varit större. Färg, ton och ord för att den har blivit föräldralös. Och Life on Mars? för att dess förälder misshandlar och förgriper sig på den.”
Otroligt fint.
meh!..jag som trodde bernt staf var en 70-talstrubadur, typ som cornelis som var tjock och skäggig. ja, jag trodde faktiskt det var han snubben som gav ut en skiva som hette “snus och mus och brännvin”.. jag hade fel?
Bernt Staf och Bengt Sändh är två olika personer.
det känn skönt
[...] Mer tidlösa är hans naturlyriska och romantiska visor. I sitt betraktande av naturen och årstiderna påminner han både om Henry David Thoreau och Tomas Tranströmer, och allra bäst blir det när han kombinerar det politiska engagemanget och poesin, som i Färg, ton och ord, som jag i en ett lyriskt ögonblick för några år sedan jämförde med Life on Mars. [...]
Aha! Det var du som skrev detta. Det hade jag ingen aning om, eftersom jag inte kände till dig då, när jag läste den för flera år sen. Jag blev glad av den. Tack!