Eftersom Torsten Anderssons konst inte liknar något annat alls, får man problem att beskriva den i radion. Men ett ord som återkommer när jag ser hans målningar är utomjordiska. Febriga föreställningar om utomjordiskt hantverk. Komponenter till Miman på Aniara.
1960 blev han rekordung professor vid Konsthögskolan i Stockholm, men 1966 lämnade han det livet och återvände till Skåne, och barndomshemmet i Benarp, utanför Hörby. Sedan dess har han oförtröttligt jobbat med den arbetsuppgift han har tilldelat sig som konstnär: att utveckla ett eget konstnärligt språk. Och att gripa in i ett konsthistoriskt förlopp. Frågar man mig har han lyckats. Hans storhet är ogreppbar. Låt er inte luras av mina dåliga bilder…
I morgon (19 oktober) läser han lusen av det svenska konstetablissemanget, som han kallar kleptomankultur, och förklarar varför det är så in i helvete viktigt för varje konstnär att utveckla ett eget språk. Bildrutan, P1, 14.03. Repris den 20 oktober 18.15. Musik: Differnet.
vad intressant!
jag gillar den där gamla tanken på det konstnärliga geniet, som “oberoende” av omvärlden ändå skapar en helt unik egen värld med tentakler ut i universum.
fast de där bilderna i sig var kanske inte direkt något som fick svällkropparna i rörelse.
ah, svällkroppar… du minns Häglund och Bordas erekterade kommentarer förra gången jag skyltade om programmet?
Det syns ju tydligt att det är parfymflaskor!
Tor: Nej, jag minns inte att kjell Häglund pratat kuk! Fast penisens hårdhet är nog en vanlig metafor bland “oss män”.
Här rev och alla andra, här har ni direktlänken till svällkroppar i mars:
http://www.haloscan.com/comments/thejetsetjunta/111113768141880448/
det kan aldrig skada att lite senkommet tacka för ett riktigt bra program.