Hans Appelqvist skapade ett mindre mästerverk för ett par år sedan när man fick möjlighet att möta verkligheten via en 3”-CD. Särskilt mötet med två tioåriga tjejer - Zenna och Marie, som glatt sjöng med i hitlåten “Be What You Want to Be” - etsade sig fast. Ett slags politisk popmusik om grusade eller infriade framtidsdrömmar: Två unga tjejers lekfulla sång om en verklighet där klasstrukturer inte existerar. Oemotståndligt.
Uppföljaren har nu kommit. Denna gång får man möta verkligheten i Sundbyberg tillsammans med konstnären Johanna Billing. Fyra videokonstfilmer – från fyra europeiska städer i vardaglig John Cassavetes-anda - visas för tillfället i Maraboufabriken i Sundbyberg. En av filmerna utspelar sig i Zagreb, där en barnorkester sjunger Rotary Connections “Magical World” på stapplande engelska. Kameran pendlar mellan musiksalen och den kantstötta omgivningen utanför samtidigt som den unga pojken med allvarsam stämma framför den medryckande refrängen:
Why do you want to wake me from such a beautiful dream. Can’t you see that I am sleeping. We live in a Magical World…
Oemotståndligt.
Jag gillade Billings som musikskribent i Nöjesguiden för några år sen, så detta får man ju kolla in!
Men man måste alltså ta sig ut till Sumpan?
>>Neij: Ja. Det tar bara någon minut från centralen. Det fixar du.
sumpan är underskattat
Sumpan har t ex Garbo.
Sumpan har Hallonbergen. Jag har älskat det namnet så länge jag kan minnas.
I Sumpan finns även Central Radioservice, som jag och min arbetskamrat Jonte fick besöka efter att jag har haft bildstörningar på digitalboxen senaste tiden. Bilden fryser och ljudet försvinner i parti och minut och från att man tror att det beror på blåsväder och snö och sånt så inser man att man till slut måste ta tummen ur och börja ringa någon. Så ring ring ring till UPC…”ja, jag fick förlänga antennkabeln när jag möblerade om…ja, jag köpte en vanlig förlängning på claes ohlson…ja, jag är dum i huvudet….var hittar jag kabeln?…dubbelskärmad och mm-anpassad säger du?…var finns såna? Central Radioservice i Sundbyberg?!, Jag jobbar ju fem minuter därifrån, perfekt, tack, hej!” Så efter jobbet for jag och Jonte till Central Radioservice i Sundbyberg och om ni tittar på firmanamnet så får ni kanske känslan att detta är en butik, typ en hi-fi-butik, med expediter och kassaapparater osv…glöm det! Vi kommer till adressen och det visar sig att vi inte alls befinner oss i ett grällt belyst affärsstråk med människor och ljud och bilar och sånt…vi snackar bakgator nu och då menar jag öde bakgator. Via en skylt blir vi hänvisade runt ett hörn på ett grått hus. Runt hörnet finns tjock plåtdörr till en källare. På plåtdörr finns inga fönster men en adressremsa av såndär textpistol från 70-talet…sån man skrev “Heja Leksad” på, på farsans jobb och sen blev det skitfult när man skulle rätta stavfelet och man kunde inte heller skriva “Kuk” för det var ju på farsans jobb liksom…en sån satt på dörren med orden Central Radioservice. Vi klev in. I en trea. Tre rum och kök. En tv surrade i ett hörn. Soffan var tom. Ingen i köket heller. Kopiöst sunkigt. Kabelvindor och annat tekniskt plus massa pärmar belamrade hallen. “Hallååå?”, ropade jag och gick tveksamt omkring. Jonte vaktade nervöst dörren. Så såg han en lapp, “ingen här nu, kolla nästa port”. Vi klev ut i friska luften och traskade ner till nästa port. Ny källaringång, identisk port, ny remsa, “Lager” stod det..”Va fan är det här?”, sa vi. Ok, vi öppnade dörren. Ny lägenhetsliknande källarlokal. Vi gick tveksamt genom hallen och till vänster hördes mummel från köket. Vi titade in. Ett ganska stort runt bord fanns där, stort nog att ha åtta stolar runt sig. I dessa stolar satt åtta personer. Åtta män. Trots att några var unga och några var gamla såg alla identiska ut. Förjävliga! Förvridna blickar, tandlösa munnar. Skitiga skjortor och otvättade hårtesar på huvudet. Och tystnaden när de såg mig och Jonte..allvar, den går inte att beskriva. Vi hade kommit till föräldramötet för våltäktsmännen i Den Sista Färden. “Hej”, sa jag, skräckslaget och förklarade idiotiskt osammanhängande mitt ärende. En av freakarna reser sig upp, lämnar köket och försvinner i fem sekunder, kommer tillbaka med en kabel och säger “en femtilapp”. Då inser jag att jag inte har en spänn med mig. “Tar ni kort?”. En sekunds förvånad tystnad från köket och därefter ett sju man starkt gapflabb…sånt där mörkt och föraktfullt gapflabb, dessvärre…”skulle inte tro det va” säger den åttonde gubben som står hos oss. Jonte börjar rota i fickorna och lyckas skramla ihop 40 spänn och thank god - jag hade lite parkeringsmynt också. Snabbt roffade vi åt oss kabeln och sprang ut i kylan…på väg från Central Radioservice i Sundbyberg höll vi på att krocka tre gånger, vi var hispiga och skärrade…men vi var vid liv… Så, har ni problem med bilden, åk till Central Radioservice i Sundbyberg och köp en dubbelskärmad mm-anpassad kabel. Jag har aldrig haft bättre bild hemma, tro det eller ej.
Fré: Fantastiskt!
I’m going there!
Får bli en heldag.
central radioservice, Billings utställning, hallonbergen och avslutning på Garbo.
Tunnan och moroten kommer ifrån Sundbyberg. Kan ju vara värt att kolla in.
Fre > TACK! Jag har legat på mage och dragit om alla sladdar i huset under några veckor nu utan större lycka så förhoppningsvis ska det här funka!
[...] Detta inspirerade henne att göra filmen This is how we walk on the moon, som ingår i den presentation av Billings filmer som just nu visas på Malmö Konsthall (och ja, mästerverket Magical World ingår). Filmen skildrar en handfull lokala musiker och deras första möte med båtar och vatten. Först får de teoretisk undervisning av en trygg instruktör som förklarar segelsätt, sjömanskap och säkerhet. Sen klär de sig och förbereder för losskastning. Storsegelfallets rytmiska piskande mot masten vittnar om att det blåser ordentligt. Stadsbarnen rör sig valhänt i sina styva vind- och vattentäta kläder. De kör ut från bryggan, övar styrning, hissar segel, drar i skot, vänder genom vind, snurrar vinschar och kisar upp i masttoppen för att försöka lista ut varför seglet fladdrar. Instruktören förklarar, de lyssnar koncentrerat. Den lilla rynkan mellan ögonen betyder lindrig sjösjuka, men den beslutsamma blicken säger ”Visst, men jag bryr mig inte!”. [...]