Nu har jag försökt skriva tre texter om Erik de Vahl-intervjun i första numret av tidningen Ondskan, men förfaller bara i samma gnäll som jag protesterar emot. Droppen som fick bägaren att rinna över var när jag i en version kom att referera till Petters gränslöst fåniga uttalande om nedladdning i Björn af Kleens intervju i Sydsvenskan idag. I förklenande ordalag, givetvis, men bara att citera det hade varit att smutsa ner sajten på ett otillbörligt sätt.
Så nu skriver jag bara rakt upp och ner:
Erik de Vahl jobbar på posten för att kunna göra musik och tycker att det ska vara så. Han lider inte. Han ser det inte som ett offer. Han dväljs inte bland de vanliga människorna mot sin vilja. Policyn är Get A Job To Protect Your Work. Skaffa ett jobb, så du kan skapa din konst. Det är ingen självklarhet att någon annan ska betala för att man vill spela och sjunga, eller odla sin fascination för ”polariteten mellan vått och torrt” eller ”utforskandet av glappet mellan det subjektiva och objektiva i en situation med specifika betingelser”.
Jag vet! Det här är vardagsmat för flesta som jobbar med musik, men jag kan ändå inte låta bli att lyfta fram det. Efter höstens tröttsamma och gnälliga kulturdebatt i Malmö kan jag inte annat än att tycka att detta är ett originellt och beundransvärt synsätt. Anton Gustavsson har skrivit artikeln:
Faktiskt tror jag att rätt många av musikbranschens företrädare skulle sluta gnälla om nedladdning och inkomstbortfall om de bara hade ett vårdjobb vid sidan av. Eller körde buss ett par dagar i veckan. Det enda som hindrar dem från att göra det är förstås:
1. De vill inte jobba på Posten/ICA/vårdhemmet Solbacken
2. De tror att de inte behöver.
3. De tror att summan av punkt 1 och 2 innebär att de har rätt till inkomster från annat håll.
Vilket tycker du är det bästa argumentet för att som kulturarbetare ha ett vanligt lönejobb?
Ska man överleva som kulturarbetare måste man antingen vara kommersiellt konkurrenskraftig eller subventionerad av staten eller EU, alltså av skattebetalarna. Inget av det tror jag ger dig ett bra utgångsläge om du vill ha ett kritiskt förhållningssätt till det politiska system som råder. […] Jag kan aldrig acceptera att konst skulle vara en profession. Det finns redan så många i vårt samhälle som gör anspråk på makt utifrån sin påstådda expertis. Vårt samhälle saknar progressiva medborgare som tar sig rätten att verka kulturellt, inte avlönade kulturarbetare.
Jag säger inte att jag håller med Erik de Vahl till hundra procent i det här resonemanget. Jag är själv något av den typen av kulturarbetare som han kritiserar. Givetvis tycker jag att konst, musik och journalistik ska kunna vara en profession, och jag är skeptisk mot såväl konstnärsmyten, som arbetarromantiken. Men jag gillar att synsättet finns. Att det finns musiker och konstnärer som inte ramar in sin tillvaro av gnäll om pengar, utan löser problemet. Att någon-annan-ska-betala-synsättet inte är det allenarådande inom kultursfären, något som annars har varit lätt att tro efter Malmötjafset.
Dessutom kittlar det för att det är så ideologiskt obestämbart. Här finns nyliberalism i klipp-dig-och-skaffa-dig-ett-jobb-mentaliteten, och synen på kulturfinansiering. Ingen ska betala för något som de inte är intresserade av. Här finns nån sorts autonom anarkism i viljan att hålla sig utanför systemet. Det är borgerligt i sin självfinansieringssyn och socialistiskt i sin arbetarromantik. Underbart, med andra ord.
Hej det är inte jag som varit “Pontus” här tidigare, även om vi delar förnamn och i viss mån synpunkter.
Jag tänkte bara säga en liten grej så ska jag hålla käften sen.
Nämligen att det är skillnad på folk och folk. Det finns Musiker och filmare som bara behöver bemöda sig om att slabba ihop smörjmedel till Det Kapitalistiska Maskineriet, trudelutter mellan reklamavbrotten och grejer för skådespelarna att säga medan de bär omkring på produkterna som ska säljas. Ni kan kalla dom “horor”, men det vore att försköna verkligheten. Kalla dom vad ni vill, men kalla inte på dom om ni är i trubbel. Det jag vill ha sagt är i alla fall att den typen av “konstutövning” inte kräver någon koncentration, en etta på trackslistan eller biotoppen kan vilket lallo som helst snyta ur näsan i sömnen eftersom marknadsekonomin fungerar just på det sättet att fantasilösast alltid vinner. Hela upprinnelsen till de här människornas konstnärskap springer ur nedsatt mental kapacitet. För en content provider typ kulturarbetare skulle det inte vara några problem att ha åtta jobb på posten samtidigt som de viftar ihop sin skitmusik, sina skitfilmer, sina skitböcker och sina skitillustrationer åt skittidningar. Vilket ju är dumt, eftersom det är just de som redan kan tjäna pengar på sin konst.
Sen finns i alla fall vi andra, som vill kombinera tänkande och skapande. Som vill blicka lite framåt och använda vår kreativitet till att pyssla ihop lite nya grejer istället för att bara tugga samma gamla skit runt runt runt. För oss är det helt förödande att tvingas komma hem klockan fem varje dag och känna sig som ett utskitet jävla plommon, för att använda en gammal liknelse. Vi behöver varenda sekund vi kan få och varje litet uns av den energi våra socbidrag kan köpa oss.
Jag vill vända på den senare kategorins utgångsläge lite också. Jag vill absolut inte komma dragande med något snack om “genier” hit och dit, sånt tror jag inte på, men däremot finns det många konstnärer som helt enkelt inte är lämpade för vanligt arbete. Av en hönan-eller-ägget-anledning har de bara att välja mellan att ägna sig åt konstnärlig verksamhet eller att sitta på hispan (där de skulle kosta samhället ännu mer pengar, antar jag.)
Jag förväntar mig inte att leva som en kung, eller ens att bli garanterad en fyrkantig måltid om dagen, jag förväntar mig sex långsjalar i veckan, inga frågor ställda. Dom ska jag ha av skattebetalarna. Och det där med att kultur inte skulle vara lika viktigt som sjukvård och kollektivtrafik tar jag som ett ogenomtänkt utslag av crazyhumor.
Kom gärna med synpunkter på detta, men glöm inte att jag vet mer än den som säger emot mig.
Nu ska jag bara säga en liten liten grej om nedladdning också, okej?
En grej som man nästan aldrig hör talas om är att en krona i (majorbolags-)skivhökarns ficka är en krona till kulor och bajonetter och tårgas. Att säga ja till skivindustrin är att säja ja till krig, svält och förtryck. Nedladdningen får inte avstanna förrän den siste storbolagsartisten hänger i tarmarna från den siste storbolagsdirektören.
Rättelse: jag menade alltså i m å n a d e n och inte i veckan som jag visst råkade skriva. Och förresten räcker det nog med femtusen. Jag fattar inte vad folk ska med alla pengar till.
Den som inte älskar Pontus Lundkvist är redan förlorad.
väl talat, P. Lundkvist!
Hear hear.
Pontus Lundkvist:
Jag håller med dig, så jävla befriande med någon som vågar utgå från sitt eget. Bra tonläge där! Men den där nyliberala slutknorren är jag tveksam till.
Nedladdning:
Alltså majorbolagen (Marits Bergmans bolag bland annat) och deras artister hängandes i tarmarna… Huruvida man vill utrota den enligt dig “dåliga smaken” är skit samma. Det jag tänker på är att vi indiependentskivbolag och våra artister blir lidande av det. Och nog är det så att artister visst tjänar pengar på att folk betalar för deras musik. Reflekterar ni aldrig över varför så få artister fortsätter vara kvar hos sina (indie)skivbolag? Och det där dödslarviga argumentet det finns ingen bättre distribution/produkt än gratis musik på fildelningsprogram. Det finns inget bättre och snabbare än att stoppa lösgodiset i munnen direkt utan att behöva stå i kön till kassan och vänta. Det är DÄRFÖR jag snattar. Praktiska lösningar gör före all moral i världen. Det måste alla players i en kapitalistisk marknad RÄKNA med. Det får de tåla. Vadå? Som att man får våldta en full tjej för att hon inte säger nej? Eller ta en mobiltelefon som ligger på en bardisk för att ingen har den fastkedjad runt armen? Meh vadå, det är ju både praktiskt, snabbt och billigt! Vadå kritiserar du mig för det? Amen vadå? Det är ju Nokias fel, de gör ju tokdyra telefoner ju!
Desto snabbare ni ändrar er musikkonsumtion från gratisnedladdning till att betala för era nedladdade MP3:or desto bättre, större och snabbare kan dessa tjänster online bli.
Amen i alla fall Pontus.
Jag menar bara att när du kommer hem och är ett utskitet plommon (fast du är säkert en money maker) efter dina fem astrista skitjobb (för det finns inga skivbolag kvar längre), så kan du ju börja med din plan för hur du ska marknadsföra din egen musik bland alla annan sjukt bra musik där ute (speciellt i andra länder är det viktigt att duvet vilka tidningar som passar för en intervju med dig osv), sen borde du köra lite bokföring några timmar för att gå vidare till att kontakta några promotors för att få spelningar…ja sen är det bara att börja rodda med distributionsavtalen. Ja det tar säker ett litet tag. Aaa, just ja. Nu kan du börja skapa musik.
Alltså. Om det måste ligga en briljant administratör, marknadsförare, grafiker, kontaktnätsmänniska, säljare bakom varje musiker tror jag det blir förjävla trist musik. Det finns säkert kombinationer, personligheter som klarar av alla dessa saker men vafan typ Aphex Twin tex är han sån?
Alla visste ju att jag blåljög när jag sa att jag skulle hålla käften efter ett enda inlägg så here goes, jag ska vara jävligt kortfattad:
1. Jag backar på slutknorren, den blev inte så bra. Det skulle stått “…i den sista storbolagsdirektörens tarmar”.
Nyliberal är ett skällsord du snappat upp utan att ta reda på vad det betyder.
2. Det faktum att du hittar på att jag skulle pratat om “smak” befriar mig från den tyngande uppgiften att behöva ta ditt inlägg på allvar. Tack. Eftersom du tydligen inte förstår vad jag menar alltså. Jag väljer att inte låta bra/dålig smaksnack bli ett tjockt sidospår.
3. Jag tror själv inte att musik blir bättre ju fler som lyssnar på den, utan faktiskt tvärtom. Ja varsågod: här föreskriver (den i högsta grad nyliberala) härskarteknikmannualen att jag hånas och kallas elitist och taliban och jag vet inte allt. Jag har redan, helt enligt boken, blivit skälld för nyliberal och smakdomare. Bara bring on the namnkallning, bögfetto.
Inget av det jag ville ha fram gick in, men om jag får lyfta fram en enda grej till förtydligande så är det detta:
Nedladdningen måste upphöra att vara en passiv handling utförd av latmaskar och snåljåpar och uppvärderas till en politisk, aktiv handling. Mitt något tillspetsade snack om gevär och tårgas var absolut inte menat som ett skämt.
Jag inskärper: Inte en man, inte ett öre åt nöjesindustrin!
Det var stridsropet, återstår endast muttranden:
” Reflekterar ni aldrig över varför [artister överger] sina (indie)skivbolag?”
Det är för att dom är giriga kräk. I det ögonblick de säljer ut kan deras levnadstecknare börja fila på epilogen. Deras kroppar lever vidare, men det är allt.
I övrigt så är Elin inne på en bra grej där med snatterier. Snatteri är roligt och det lönar sig verkligen.
Enda problemet med nedladdningen som aktiv politisk handling är väl att den blir mest effektiv när man laddar ner majorbolags-musik. Men det är klart, lite Sonic Youth kan ju vara trevligt att lyssna på. (Geffen-skivorna)
Jag håller ju med dig, jag menar bara att det finns filosofiska problem inbakade i det hela som sätter griller i huvudet på åtminstone mig. Blir Rupert Murdoch ännu mäktigare för att jag lägger ut musik på Myspace? Jag vet inte. Upplys mig gärna om du har svar.
Äsch, förresten jag orkar inte gaffla. Nu ska Rupert Murdoch och the Sun samarbeta på Myspace, så det besvarar väl min fråga. Jag måste lära mig att gilla Petter och Metallica så jag kan mass-ladda ner dem. Soulseeka bort dem åt helvete. Det borde finnas något system som innebär att man kan ge artister minuspoäng, så att de förlorar pengar.
Inte jag heller, men givetvis finns det filosofiska problem inbakade i allting.
Själv ska jag öva mig på att inte låta så arg, det är som en slags dialekt.
Tarmhängningarna var inte bokstavligt menade, i sverige avrättar vi inte meningsmotståndare. Men alla måste ju hålla med om att våra liv skulle bli bättre om den stora skräniga slajmförsäljarbläckfisken tystnade en gång för alla.
Jag dömer ingen till evig helveteseld heller. En vacker dag kanske man sitter där med amorteringar och ungar som ska ha mat och ett hjärta fyllt av sorg och saknar kraften eller viljan att hitta alternativa födkrokar. Då tänker inte jag stå och peka finger. Det kan hända alla. Jag vill bara slå hål på missuppfattningen att det fortfarande går att göra relevant konst efter den dagen, för det gör det inte.
Men man kan glädjas åt alla fina minnen, dom kan ingen ta ifrån en.
P Lindkvist:
Bara for att du saknar formaga, innebar det inte att du kan utesluta att det finns manniskor som har talang, energi och vision som klarar det du saknar kapacitet till.
ursakta, jag menar lundkvist.
…och vi håller andan, i väntan på den verbala motsvarigheten till Peter Brötzmans “Machine gun”…
Den verbala motsvarigheten till Piero Manzonis “Merda d’Artista”.
Sitter här och läser svar efter svar, men hittar ingenstans det egentliga skiljetecknet mellan industriell produktion och kulturellt skapande.
Det verkar som det har gått obemärkt förbi att så många människor skapar, och att endast ett fåtal faktiskt är ute efter att tjäna pengar på detta. Detta fåtal skapande konstnärer kämpar i motvind då de har en extra stor press på att producera något unikt, som folk vill betala för.
Utbudet är alldeles för stort, samtidigt som en hel industri ägnar sig åt att begränsa utbudet så att just deras produkter skall synas och säljas.
Uppenbarligen är iden med ett kollektiv där all musik/film kan läggas upp inte en så spridd ide, trots att den skulle funka då alla konstnärer har lika stora chanser att synas.
Dessutom faller det bort att den som har mest pengar, får mest plats online.
Varför är inte fler konstnärer med och försöker få till ett sådant system ?
Idag är onlineköpen av digital musik/film helt dumt då det ligger otaliga DRM restriktioner på musiken samt att dessa kan ändras efter redan köpt musik.
Varför är städning ett dåligt avlönat jobb, medans t.ex tandläkare, eller ingenjörer får mycket mer ?
Jo, det är så att många fler kan städa, än jobba just inom ett så specialiserat yrke med många års utbildning, och naturligtvis stiger priserna på arbetskraften då. Det är ju vad som kallas “Utbud och efterfrågan”.
Så länge “komersiella” konstnärer kämpar emot en hel drös med människor som skapar gratis, så kommer fajten att förloras, då dessa männniskor som skapar gratis har mycket större chans att sprida sitt verk.
Och detta är ju just vad industrin jobbar emot, att man skall kunna producera något gratis alls.
Är det inte så att de flesta stora målarna dog urfattiga ? Att de största kompositörerna aldrig fick del av det de skapade ?
Istället gick det till organisationer som bara sålde vidare själva skapelsen.
Det är ingen rättighet att tjäna pengar på att skapa, det är ett privillegium, och det är inte självklart att den som skapar idag, kan tjäna pengar på det imorgon.
De konstnärer och skapare som gnäller högst är ju de som anser sig att det de gör frivilligt, skall minsann säljas, samtidigt som vem som helst kan göra en låt, eller ett stycke film.
Att skapa är en rättighet, att sälja är en konstform också och långtifrån alla kan den konsten. Därför är det fel att hindra andra från att skapa gratis bara för att ett fåtal skall få betalt för det de skapar.
Den här grejen som Michael skrev är ju inte direkt sånt som man bryr sig om att svara på.
Och det här Lurk skriver om dom urfattiga målarna är jag inte så säker på, konstnärer har väl tvärtom alltid legat ganska bra till hos makthavarna? Och än idag är ju tocken här “samtidskonst” främst en angelägenhet för överklassen.
I övrigt medhåll.
Säjande som konstform har jag svårt att förstå. Det handlar väl mer om någon slags sandlådepolitik, att vissa redan har bra grävskopor och ett tidigt grundmurat gott självförtroende i förhållandet till de andra ungarna. Däremot kan en trägen envishet och integritet i längden skapa ett konstnärsskap som vissa folk respekterar.
Varför blev det bara en singel med Biljardakademien? Varför kom aldrig Star Musical ut på skiva trots timmar av inspelat material i stor studio?
För att jag har barn att försörja. Och för att jag har ett jobb där andra är beroende av mig för sina inkomster, precis som jag är beroende av dem. När det gäller musiken, däremot, så bara kostade och svek jag… När jag var 20-25 år tyckte jag att jag hade “rätt” till nån sorts belöning för att jag var ett “geni”, och att jag inte var skapt för ett “vanligt jobb”. Och jag är helt säker på att om jag kunnat fortsätta med musiken som en annan Andreas Mattsson hade jag blivit en sämre människa med ett mindre hjärta; mer inskränkt, blodfattig, egoistisk. Familj och “vanliga” jobb har gjort mig lyckligare än vad ett livslångt musikskapande skulle ha gjort.
Därmed inte sagt att det inte är en sorg för mig att det inte blev mer än det blev av alla hundratals timmar, och låtar. Men det är ju inte som om jag förlorat ett av mina barn.
edit// tiotusentals timmar, borde jag nog ha skrivit.
“Som att man får våldta en full tjej för att hon inte säger nej?”
OK, vad sägs om nyanser, proportioner och sånt? Känner du dig våldtagen för att jag tankar nya Tiga?
“Desto snabbare ni ändrar er musikkonsumtion från gratisnedladdning till att betala för era nedladdade MP3:or desto bättre, större och snabbare kan dessa tjänster online bli.”
Bullshit. I dag erbjuder musikindustrin två huvudsakliga alternativ: Antingen otympliga plastbitar med bra ljud till groteska överpriser – eller datafiler med dåligt ljud och löjliga DRM-skydd till överpriser som är groteska på en skala som gör att priset på CD-skivor känns lågt i jämförelse.
Den alternativa och oreglerade “marknaden” erbjuder å andra sidan datafiler med acceptabelt ljud och inget DRM-tjafs till helt OK priser (= kostnaden för dator, bredband och i de flesta fall iPod eller motsvarande).
Det är möjligt att det kommer att gå att ta 100 spänn för en musikprodukt i framtiden. Men då ska det vara en minst lika beständig produkt som en CD-skiva, givetvis distribuerad på ett smartare sätt. iTunes snålkodade AAC-filer är INTE den musikprodukten.
Musikindustrin sänkte inte CD-priserna för att CD blev stort. De höjde dem. Precis som de i dag håller på att pressa Apple att höja iTunes-priserna.
Jag har köpt tusentals skivor de senaste 23 åren. Jag kan lyssna på dem tills de slits ut (vinylen). Jag kan inte förlora dem med mindre än att det brinner här hemma. Mina filer på datorn däremot kan försvinna vid en enkel hårddiskkrasch. Inga omslag har de heller. Finns inte en chans att jag skulle värdera dem lika högt som skivorna.
Sänk priset per låt till några öre, så kan vi börja snacka. Eller börja leverera något som faktiskt är värt tio kronor per låt.
Jag tycker alltså att vi borde ta nacksving på musikindustrin och skära halsen av den, hålla fast kadavret tills det slutat sprattla och låta blodet rinna ner i en kloak. Men det är min åsikt.
Oavsett vilken politik som ska föras så är det viktigaste att beslutet fattas högt ovanför populärmusikernas huvuden. Den här debatten har fått som olycklig följd att musikerna har fått komma till tals i media och som alla vet är ju inte detta våra allra intelligentaste medborgare precis. Jag menar inte att det inte är stor humor att lyssna på dom, det är bara det att jag känner mig så taskig när jag skrattat klart. Jag får en sur eftersmak i munnen.
De musiker som ondgör sig producerar uteslutande ljudförorening och borde betala MIG för att jag utsätts för deras smörja dagligen. I det ideala samhället hade de kastats i en djup fängelsehåla och minnet av dem avfärdats som myter.
[...] Fenomenet är utbrett. Även folk som varje dag läser seriestrippar tecknade av folk som jobbar på vårdhem, lyssnar på popmusik inspelad av högskolestudenter och ägnar en timme åt YouTube, bibehåller den tankefigur som likställer kvalitet med professionalism, och kan slentrianmässigt använda uttryck som “amatörernas afton” för att beteckna usel kultur. [...]