På samma sätt som det under första hälften av 00-talet har funnits ett behov av att intellektualisera popmusiken och popkritiken – och jag hoppas att vi på The Jet Set Junta har bidragit – finns det ett eskalerande behov av att avintellektualisera konsten och konstkritiken. Varje gång jag besöker en konstinstitution eller förstrött bläddrar i en konstpublikation möts jag av ord som ”projekt”, ”dokumentation”, ”observatör”, ”process”, ”kommentar”, ”kritik” och ”system”. Det är ord som oroväckande mycket påminner om de terminologier som används inom affärslivet, byråkratin och den akademiska världen. Var finns alla de ord som beskriver material, texturer, färger, former, känslor och stämningar, det vill säga alla de egenskaper som har förmågan att göra ett konstverk levande inom betraktaren?
Jag funderar kring detta medan jag och min juntakompanjon Katja vandrar runt på Magasin 3, Stockholms konsthall, och bläddrar i de två tunna informationsblad som introducerar utställningarna Walking & Falling och Fabrice Gygi. Till skillnad från många andra texter om konst är båda dessa blad informativa och fullt begripliga och i stort sett i avsaknad av den typ av klyschiga formuleringar som annars brukar ge mig knottror över hela kroppen. Jo förresten, Elisabeth Millqvist skriver så här om Fabrice Gygi: ”Gygi kritiserar auktoritära system i vår kultur genom att studera vardaglig arkitektur och vanliga objekt.” I mina öron låter det som en kombination av de sämsta sidorna hos en statlig utredning och en attacdemonstration. Mycket riktigt är Gygis installationer gråa och deprimerande exempel på miljöterrorism, lika banalt fasansfulla som ett svenskt kommunhus från 70-talet.
Anteckningarna till samlingsutställningen Walking & Falling, som hämtat sin utgångspunkt i några textrader av Laurie Anderson, är aningen mer uppmuntrande. Det handlar om en så fysiskt påtaglig och potentiellt sinnlig aktivitet som gåendet. I vid bemärkelse, visar det sig.
Vi får se hur Bruce Nauman sakta, med överdrivna höftrörelser, som en fotomodell med överböjliga leder, vandrar fram och tillbaka genom en smal korridor. Filmen, som spelades in 1968, är kornig och svartvit. Det skulle se ut så redan då om det skulle vara ”alternativt”, ”äkta” och ”revolutionärt”. I ett annat hörn visar en tv en video av Vangelis Vlahos, som iklädd medeltida riddarutrustning försöker ta sig runt en gymnastiksal på rullskridskor. Jag läser i texthäftet: ”Verket kom till under ett studieår i Manchester, vilket för Vangelis Vlahos var den första längre perioden utanför hemstaden Aten. Riddarens ansträngningar har paralleller till upplevelsen av att närma sig en ny plats.” Jaha. Det ser mest ut som en ganska usel version av Buster Keaton.
Mycket bättre är Rebecca Horns korta filmer med olika attiraljer som förlänger, förstärker eller förändrar olika kroppsfunktioner. I ”Kopf-extension” har en man en flera meter hög strut på huvudet och kan hålla sig själv och sin groteskt förlängda skalle upprätt endast med hjälp av fyra medhjälpare som med linor balanserar struten. Det är någonting med de ostadiga stegen framåt, de utsvängda 70-talsbrallorna som förlänger struteffekten ända ner till marken och det gråmulna hedlandskapet som skvallrar om att det här är en konstnär med en djupare insikt i sinnenas värld. Bilderna hon skapar är bilder man vill bära med sig och prova hållfastheten hos.
Likadant med ”Weisser körperfächer”, där stora ”segel” av vit canvas sakta öppnas och sluts, höjs och sänks, och ”Handshuhfinger”, där spindelartade, förlängda fingrar trevar sig fram över väggar, mark och, till slut, en naken kropp. Horns 45 minuter långa spelfilm ”Der Eintänzer” verkar också fascinerande, ett absurt och surrealistiskt kollage där känseln åter spelar en betydande roll. Tyvärr hann vi inte stanna och se hela. Jag hoppas kunna återkomma.
Men det konstverk som verkligen fångar oss, som får oss att sjunka in i oss själva och upptäcka att något sätts igång, är den israeliska konstnärinnan Sigalit Landaus videoloop ”Standing on a Watermelon in the Dead Sea”. Verket föreställer precis det titeln berättar om, men det är själva genomförandet som gör får det att lyfta. Kameran är placerad nere på sjöbotten, vilket förstärker tyngdlösheten och tydliggör det lätt hybrisartade i tilltaget. En obarmhärtig sol får vattnet att glittra och Katja kommer att tänka på hur röda konstärinnans saltstänkta axlar, som sticker upp ur vattnet, måste bli. De nakna tårna flyttar sig snabbt med små rörelser över melonens yta, för att upprätthålla den sköra balansen. Landau är dansare visar det sig och det här måste vara ett av hennes svåraste nummer. Så flyttas kameran plötsligt och kroppen är en skugga på längre avstånd. Armarna är utsträckta åt sidorna för att balansera kroppens pelare. Ett kors!
”Standing on a Watermelon” handlar om sensualism, om det salta vattnet mot huden, om de nakna tårna mot vattenmelonens skal, om det stillsamma kluckandet av vatten mot brösten, om att vara tyngdlös i upprätt tillstånd, att utföra något som lagarna om kroppars flytförmåga i vatten egentligen inte tillåter. Kanske handlar det också om offer och om att det kanske utdelas gudomliga straff för att konstnären inte bara har tänkt, utan också utfört, det omöjliga, men det är jag inte lika säker på. Jag tänker ofrånkomligen på Rinko Kawauchis sköldpadda som Mattias tyckte var pop och som orsakade debatt på dessa sidor. Glittret i det blåa vattnet är det samma, och tyngdlösheten och polariteten mellan avgrundsdjupet och det gäckande ljuset. Jag hade gärna velat se båda i ett sammanhang där pop också förekommer, inte bara i ett gammalt frihamnsmagasin där Gygis idiotiska oljudskonst förorenar den audiella miljön.
På vägen ut stannar vi och bläddrar förstrött i de kataloger och böcker som ligger minutiöst uppradade på ett bord. En av böckerna handlar om Sigalit Landaus verk. Överallt groteska hudlösa kroppar med blottlagt kött, utspilld färg i obehagliga nyanser, rutten frukt, rep och industriell fulhet. Var kvinnokroppen som balanserade på melonen en hägring?
Det verkar som att du vill framhålla att filmsekvensen med vattenmelonen signalerar harmoni. Nu har jag inte sett verket, bygger mina associationsbanor på den lilla bilden, men jag måste säga att jag tycker den ser ganska obehaglig ut. Jag föreställer mig olika typer av förnedringssituationer, men det kanske bara är mig det är fel på.
Petter: Eller också är det jag som har för dålig fantasi? Vilken typ av förnedringssituationer? Jag tyckte det var något sensuellt (i ordets egentliga betydelse) och lustfyllt över verket, men med tanke på hur annat av konstnären ser ut så är det ju inte otänkbart att jag är ute på djupt vatten. (Ursäkta!)
Asså det här med samtidskonstspråket är något man måste skriva hur mycket som helst om, trots att det ytligt sett kan verka som ett sätt att vinna billiga halvpopulistiska poänger. Men det finns verkligen människor på gallerier och konsthallar som måste skärpa sig. Det handlar inte bara om abstrakta obegripligheter, utan kan lika ofta vara totalt tomma klychor, som “Konstnärerna i denna samlingsutställning har alla ett särskilt förhållande till visuell estetik” (autentisk citat från pressvisning i Lund). Varför väljer curatorer och konstnärer obducentens språk när de ska beskriva konst?
Jag bifogar länkar till texter jag skrivit på området, den senaste från förra veckan i Kristianstadsbladet. Den andra från Nöjesguiden.
http://www.kristianstadsbladet.se/apps/pbcs.dll/article?AID=/20060313/KULTUR/103130765&SearchID=73239158614650
http://www.radioman.se/skitsprak.html
Och tack för en bra text. Fast jag hade behövt läsa den för två veckor sedan när jag var i Stockholm…
Jag föreställer mig att bilden är en metafor för situationer som konstnären inte har kontroll över; att hon lägger sitt liv och sin identitet i någon annans händer. Något slags självuplåning.
Men jag vet som sagt ingenting, jag bara associerar.
Men hon lägger ju INTE sitt liv i någon annans händer… Hon står och balanserar av egen förmåga och sin kunskap om vattnets egenskaper. Jag ser det som allt annat än självutplånande.
Fast jag vet heller ingenting, har ju som sagt ente sett den.
Tor> Står hon där av egen fri vilja tycker du?
Varför inte? Om hon inte vill stå där är det ju bara att simma i land. Ta melonen som färdkost.
OK, om man läser in en tvångsaspekt i kombination med den gassande solen på axlarna blir det förstås obehagligt… För att bedöma den saken tarvas nog rörliga bilder och ljud.
Jag tänkte på det här när jag såg bilden (innan jag hade läst texten):
http://www.borkowski.co.uk/archives/mark/1212196.jpg
(Apropå att se det som en förnedringssituation.)
Björn> Oj, vad är det för något?
Björn M>>Oj! Medan Joakim associerade till den här bilden:
http://www.thejetsetjunta.se/blog/uploaded_images/kawauchi-745864.gif
Ett lyckat konstverk, skulle man kunna se det som.
Petter: Det är en bild från Abu Ghraib-fängelset, där de trevliga amerikanerna visade irakierna vilka som är häftigast. Det finns mer om det här, till exempel:
http://en.wikipedia.org/wiki/Abu_Ghraib_prisoner_abuse
Hm.
Osmakligt nog så trodde jag faktiskt att det också var en konstinstallation…
Mattias: man kan kanske säga att konstnären utforskar associationernas villkor?
En kontrast jag tänkte på, var den mellan sött och salt. Vattenmelonen var ett så iögonfallande främmande föremål i vattnet. I den miljön är den onyttig: ingen vattenvarelse kan leva på den, inte heller en människa i vatten kan komma åt den med sina knivar. Den skulle bara guppa iväg. En vattenmelon i Döda Havet måste vara något av det mest undflyende man kan tänka sig, ändå håller dansösen den på plats. Vad Landaus konstbok på bokbordet, full av blodiga spädbarn och rutten frukt indirekt antyder, är att melonen kanske hela tiden var på väg att störta upp mot hennes (under-…)kropp med all sin kraft - men det såg jag inte i filmen.
JVVF-konst. På Holländer är säkert inblandad på något sätt.
Tor: Tack för länkarna! Jag hade helt missat att du hade skrivit om konstspråket, men det gläder mig att vi är åtminstone två som för kampen. :o)
Den övriga diskussionen: Det handlar, som alltid, om betraktarens öga. Vad jag egentligen menar när jag ser verket som sensuellt och fullt av möjligheter, snarare än av hot, är att jag föredrar den ena estetiken framför den andra.
Själva idén med konst som är tvetydig, undflyende, mångbottnad attraherar mig.
Petter H>>Mig också. Är det verkligen konst om det är entydigt, lättdefinierat och endimensionellt?
Intressant med kopplingen från Sigalit Landau till Abu Ghraib. Den andra utställningen på Magasin 3 med Fabrice Gygi, som jag är curator för, relaterar till stor del till just tortyr.
Jag tycker naturligtvis att det är synd att du ser Fabrice konst som “gråa och deprimerande exempel på miljöterrorism” och att “Gygis idiotiska oljudskonst förorenar den audiella miljön”. Möjligen förbiser du i mitt tycke just aspekten att den här konsten tillåter betraktaren att själv tänka. Det förtuggade vinner i mitt tycke för var dag mark och är inte helt eftersträvansvärt… Håkan Nilsson på DN skrev att “jag bjuds in att själv avgöra vilken roll jag skall spela i sammanhanget. Den som vill kan klättra i bevakningstornet/kojan eller sätta sig på läktaren. Genom att erbjuda dessa valmöjligheter pekar Gygi på hur vi alltid väljer att se eller låta bli att se, att delta eller låta bli att delta. Därmed läggs frågan om världens orättvisor på oss betraktare, vilket är betydligt mer intressant än att placera ut olika tecken för att världen är otäck. ”
Natalia Kazmierska på Expressen tycker bl.a. att “Det här är så rätt. Det här känns så mycket katastrofhantering att Laila Freivalds borde rusa ut till Magasin 3 för inspiration direkt efter KU-förhören.” http://expressen.se/index.jsp?a=525731
Slutligen, efter att ha läst de olika inläggen, vill jag uppmärksamma på det här verket som just nu visas på Whitney Biennialen i New York:
http://www.whitney.org/www/2006biennial/artists.php?artist=Serra_Richard
Vilket smickrande erkännande av The Jet Set Juntas relevans i dagens medieklimat.
Richard J: Mina omdömen om Fabrice Gygi var medvetet svepande och onyanserade, vilket givetvis alltid är orättvist. Jag ser utställningen som ett exempel på en stark och oroväckande tendens i det samtida kulturlivet, nämligen att konsten (läs: -erna) måste ha samtidspolitisk relevans för att över huvud taget räknas. I sin jakt på ett tillräckligt “brännbart” ämne för sin konst banaliserar konstnärerna själva det konstnärliga arbetet och de möjligheter som är förbundna med det. I själva verket är ämnena varken riktigt kontroversiella eller estetiskt intressanta.
“Miljöterrorism” är ett ord jag inte tvekar att använda igen. Det Gygi-verk som gav ifrån sig en massa oljud gjorde det helt omöjligt att att höra något av de ljud som enligt verklistan ackompanjerar Landaus verk - förmodligen det stilla kluckandet av vattnet mot henne skropp - och svårt att uttyda vad som sägs i rummet längst in där “Der Eintänzer” visas. Om inte annat är det ett exempel på misslyckad “hängning” av verken.
Det förvånar mig mycket lite att Natalia Kazmierksa gillar utställningen. Hon är ju en av flera “kulturskribenter” som gjort karriär på att tycka högljutt och mycket om precis alla frågor som medierna bestämt är kontroversiella, men som tillhör en väldigt begränsad krets av politiskt korrekta ämnesområden.
Det är väl min donquijotska natur som gör att jag envist påstår att konsterna kan handla om mycket mer.
Petter och Mattias: “Tvetydig, undflyende och mångbottnad” - ja! Jag hoppas att det mitt i allt detta förbannade positionerande framgår att det är precis vad jag också vill?
Jocke> Absolut!
…ja, jag skulle precis säga att Kazmierska är en god representant för den tramsiga anti-PK-trenden. Man borde prata så lite som möjligt om henne.
Petter: Ja, jag håller med. Jag ångrar redan att jag gjorde det…
Sigalit Landaus konst är i sitt uttryck väldigt ofta självdestruktivanser jag. Jag tänker närmast på den videoinstallation då hon använder en rockring gjord av taggtråd. Hon spelar ett spel med sin kropp som insatts och det gör hon väl även när hon står på vattenmelonen? Om hon skulle falla så skulle vattnet stänka upp i hennes ögon, vilket är väldigt obehagligt om det är vatten från dödahavet.
Annars tycker jag curatorerna har gjort ett väldigt bra jobb. Kul tema och bra val av konstverk.
Åse: Jag har sett rockringen - fruktansvärt obehagligt. Ett slags konstnärlig motsvarighet till att skära och bränna sig själv. Jag gillar det inte.
En rockring tänker jag på i första hand som en leksak, vilket kanske tyder på att även detta konstverk rymmer associationer mellan sinnlighet/lek och destruktion/förnedring. Men jag vet inte, jag har inte sett det själv. Det kanske är JVVF rakt igenom?
Mattias: Bedöm själv:
http://www.morasha.it/arte/ immagini_arte/landau2.jpg
eftersträvar “ni” med sensuell konst något liksom enbart behagligt kittlande och dekorativt? jag tänkte, med tanke på den här ryggradsreflexen mot fula och äckliga element ?
rev>>Det låter ju både lite fattigt och tillrättalagt.
Samtidigt tycker jag nog att den motsatta frågeställningen är den mer intressanta: Vad beror den ganska utbredda ryggradsreflexen mot vackra element på?
rev: Nej, ryggradsreflexen beror nog mer på att fult och äckligt ofta anses bra inom kulturetablissemanget, medan sensuellt och dekorativt oftast anses dåligt.
Hmm. Det blir lite löjligt när vi svarar nästan exakt samma sak nästan exakt samtidigt. Ändå är vi varken siamesiska tvillingar eller synkroniserade robotar…
Jocke>>Inte direkt… Och du är nog mer för det rent eskapistiska än jag dessutom.
Mattias: Kanske det? Folk blir i alla händelser oerhört provocerade när man påstår sig uppskatta det rent eskapistiska.
Har vi inte redan konstaterat att vi attraheras mest av konst som står och väger på gränsen?
(ursäkta att jag skriver “vi” här, men det ser mindre anklagande ut än att skriva “ni”, antar jag)
Petter: Jo, vi försöker bara fördriva en eftermiddag när vi helst vill vara ute i solen…
Ja det var så sant…fan att man inte slutar förrän solen har gått ner.
visst finns det väl ändå något lockande med romantikens idé om ett “allkonstverk”? det skulle isåfall upphäva den här polemiska gränsdragningen mellan “fult” och “vackert” och sammanstråla i ett ..
ja, är det det här vita ljuset nu igen?
nej, men allvarligt. jag kan förstå att ingen här eftersträvar enbart “snygg” konst.
det är en skön tanke att det fula och äckliga och obehagliga som (det är man kanske överens om?) måste avhandlas på något vis skulle kunna sugas upp i det sköna och trots sitt innehåll resultera i estetisk fulländning (vilket kanske inte svartvita foton på tarmknippen på taggtråd är)?
nu sade jag säkert något självklart och rent banalt med många ord igen. alltid detta klavertramp!
rev: Inget klavertramp! “Allkonstverket” är absolut en idé man kan ta upp igen och skärskåda.
Det är en kommentar eller ett förslag eller bara ett frö till en idée. I fallet tagtråds rockringen vet jag inte vad det är hon vill komentera men jag är säker på att hon varken gör det av estetiska skäl eller för att hon tycker synd om sig själv och har tagit det hela med att skära sig själv i handlederna till en ny (estetisk) nivå.
det kanske är politiskt… usch
Åse din åsna…
Läs nya Paletten VAD ÄR KONST?
Där fortsätter kampen mot skitspråket och att försöka ge orden mening (igen).
[...] Aquatint, Testbild!s femte album har ett marint tema. Den kommer kanske ut den här månaden. Det beror på om tillräckligt många förhandsbeställer den från Friendly Noise. Eftersom jag är en av dem som förhandsbeställt och jag är nyfiken så att jag kan dö har jag egoistiska skäl att vilja att fler beställer den, snarast. För att eventuellt väcka intresse chattade jag med Katja om den. Petter ville inte, han är trött på sin röst. J: Havet. Jaha. Det är som en Testbild!-skiva? K: The sea reflecting all of your moods? J: Är det så alltså? (Tänk på att det är jag som ställer frågorna här!) K: Ben Watt tänkte sig det så. Hur tänker du? J: Jag tänker att havet är stort, man kan hälla förfärligt mycket i det - för att fortsätta med de dåliga vitsarna. Jag vet ju inte mycket mer om Aquatint än att den har ett marint tema. Det är ju lite grand som att skiva har “jorden” som tema. Det är ofantligt stort. K: Detta är en fälla som får mig att säga att Testbild!-skivor är stora. Men det är sant. De kretsar kring ganska stora interna världar. Tematiska världar. Och eftersom jag inte gör merparten av dem får jag säga att jag tycker de är fantastiskt bra. J: Ska vi alltså se havet som en metafor här? K: Nej, havet på Aquatint är inte metafor. Om det är några stämningar som målas upp är det havets skiftande stämningar. Havet är något lite mer lekfullt här. J: På vilket sätt? K: Korta privata seglingsminnen. Idéer om olika kuster. Orangea kuststräckor. Fyrar. Vatten i hamnar. Vatten som en ljudvärld. J: Hur ser du på din roll? De teman du nämner här är väl i grund och botten Petters? K: När vi spelade in sång och även när vi pratade om temat, för P ville ha drömmar från oss nedtecknade om det var möjligt, tänkte jag på min favoritassociation kring vatten: att simma under vatten där bottnen är vit och solen bryts och färgar allt turkost. I Sverige. Petter startar projekt. Som man vill vara med på. Ens roll i Testbild! är vad man har att bidra och vad man vill bidra med. J: När du beskriver Aquatint låter det som en ganska ljus skiva, men det finns ju lika mycket skräck och död kring havet. Är den aspekten inte alls närvarande? K: Det finns ett inslag som kan vara värda fruktan i novellen till skivan. Men jag har inte helt förstått vad det rör sig om. Huvudpersonen pratar om vattengravar, om att låta sina lungor fyllas. Normalt är det en skräck, förstås, men i berättelsen är det något annat. J: Mmm. Jag tänker på Bas Jan Ader som ju Petter uppehållit sig vid tidigare. K: Bas Jan är där någonstans. Kan tänkas. Men i novellen - fast jag översatte den - så anar man något som ska anas. En större innebörd. Men jag har inte knäckt vad det är. J: Visst är det så att det finns med en film på skivan också? K: Som Pontus Lundkvist har gjort. Det första jag fick höra om den var att Pontus hade antagit en främmande civilisations blick på jorden. Utomjordingar som såg på jordklotet. Därför uppfann han deras språk och skriftspråk. Det dessa varelser tittar på i filmen är våra undervattensvarelser. Som i en dokumentär. Komplett med en speaker som tillåter sig humoristiska anmärkningar. Den är väldigt rolig. K: Jag tror, om du vill förstå Aquatint, att du ska tänka undervattenstema mer än havet. J: Ok. K: Så den rädslan du, som en badkruka, förknippar med havsytans brytpunkt finns inte med riktigt. J: Ho ho, där fick jag! J: Kommer du ihåg den där undervattensfilmen som en israelisk konstnärinna gjort, som vi såg på Magasin 3 en gång? K: Ja! J: Den var fin! Jag kan förstå fascinationen, det kan jag verkligen. K: I den bröts vattnet orange, eller hur? J: Hmm. Ja, det gjorde den kanske. Det var mycket med solstrålarnas brytning i vattenytan. K: Har du seglat? J: Nej, egentligen inte. Kortare dagsturer ett par gånger. K: För en del av charmen med hav som finns på skivan har med båtar att göra. J: Båtar gillar man ju. K: Jag har bara sovit i morfars lilla motorbåt. Ängelholms ljusfest. Färgade lyktor. J: Fint. K: Jag tänkte slänga ut: Är detta Testbild!s yacht rock-album? J: Ha ha! K: Båtarna här är egentligen en källa till musik. Meteorografens tickande. Kluckandet. Linornas knarrande. J: Är den väldigt smooth? K: Den är bitvis smooth! Mycket sångarrangemang. Men det finns mörka ekon också. Viskningar i tunnlar. J: Det brukar ju finnas det på Testbild!-skivorna, men du ville inte riktigt gå in på det tidigare. K: Jag är inte delaktig i de bitarna. Men novellen låg i mina händer och den har en mycket speciell atmosfär. K: Jag vill förmedla detta: det finns låtar på Aquatint som är de varmaste någonsin för Testbild! men också andra kulörer av aquatint. Aquatint har egentligen ämnesvärldar gemensamma med alla skivorna. Undervatten. Väder. Instängda hus och utrymmen. Utforskande. J: Mmm. Som jag ser fram emot att få tränga djupare i det! [...]