“You can always tell a Kensington Girl.”
“Yes, but you can’t tell her much.”
Inte utan en viss slirighet besjöng Monty det lätta livet, det som flickor bäst vet att leva. Hans representant för detta behagliga leverne var en Kensington Girl. På håll är det inte svårt att romantisera henne, men den nutida svenska motsvarigheten, rent socioekonomiskt, skulle tillhöra det brunpudrade slaget som handlar för pappas pengar. Ändå doftar det av rosenvatten och sköna ansiktsmasker när han sjunger om hur hon kommer hem på förmiddagen och sedan spatserar runt utan det minsta bekymmer, eftersom hon inte är uppbokad förrän på eftermiddagen. Monty antyder ett fullprickat socialt schema: “All the City brokers buy an option that she’ll call them soon.” Men hon verkar inte ha något större behov av några finansvalpar:
And the world is such an easy and exciting place
When you’ve got confidence and breeding and a pretty face
Denna Kensingtonfröken är nämligen redan en vinnare. Om hon, mot förmodan, skulle behöva försörja sig genom förvärvsarbete, saknar hon inte idéer för vilka sysslor som skulle falla henne i smaken:
She says without a job she can be truly free
For she can always run a bistro or a gallery
Hennes livsstil är en som många skulle vilja ha. Monty fångade den med en dubbeltydighet karaktäristisk för él. På Kanal 5, däremot, visades nyligen en mindre nyanserad bild av samma typ av kvinnor – när de hunnit bli litet äldre och slutligen tackat ja till en av aktiemäklarna: Kensington Wives. Kanalens engelska programutbud är ofta sevärt just för att det är så specialiserat brittiskt. Nämnda dokumentär ansträngde sig för att upphöja Kensingtons hemmafruars liv till något för alla att eftersträva. Inte nog med att de var vackrare än genomsnittet, de kunde ägna halva dagen åt att putsa på sin skönhet också. Man fick se hur dessa smala kvinnor i ljusa kläder och lagom långt och blont hår satt med pedikyrslavar för sina fötter och jobbade på sina vänskapsrelationer. Deras värld var skyddad och privilegierad. Om de jämförde med sina fria ungdomsår skulle de inte vara missnöjda med det liv de fått. En av dem hade följt sina romantiska drömmar och tagit över ett pittoreskt värdshus i rätt del av landsbygden. Hon höll fortfarande fast vid det konceptmässigt korrekta i att driva en exklusiv liten verksamhet, men tvingades konstatera att hon aldrig hade arbetat så hårt för så litet pengar. Hade hon i förväg vänt sig till Monty för vägvisning hade han kastat en blick på hennes välvårdade händer och avrått henne från hela strapatsen.