I
Att se på film med lurar ger en speciell känsla. Man kommer närmre ljudmaterialet och hör dess skavanker och förtjänster på ett mycket tydligare sätt. Ljudet blir konkretare och därmed sårbarare. Något vi kan ha fascinerats av på bio kan framstå som en futtighet i lurar. När man släpper ut ljudet i rummet genom högtalare får det en annan fyllighet och jämnas ut, men med lurar kommer man alltså närmre filmens beståndsdelar. En självklarhet måhända, men jag upplevde det så starkt när jag såg om Apocalyse Now nyligen, att jag fann saken relevant att nämna.
II
Jag använder ljudet från filmen till ett radioprogram om Jan Håfström (sänds 10 och 11 maj). En konstnär som alltid har fascinerats av Joseph Conrads roman Mörkrets Hjärta och relationen mellan den onde Kurtz och Marlow, som i Francis Ford Coppolas film heter kapten Willard och spelas av Martin Sheen. Precis som Marlow och Willard har Håfström i sitt konstnärskap alltid rört sig längs mörkrets och de dunkla sambandens väg, mot Kurtz. Marlow färdas uppför Kongofloden och Willard uppför Nungfloden. Och ju närmre de kommer Kurtz, desto mer besatta blir de av honom. När de slutligen konfronteras löses de upp i hans person och blir ett med ondskan han personifierar. Kapten Willard övertar Kurtz position som kung (han avböjer dock), och Marlow skapar en lögn för att skydda minnet av den verklige Kurtz.
III
Med sin film konfronterar Francis Ford Coppola också Kurtz, och lierar sig med honom på ett högst påtagligt sätt. I en av sina monologer förklarar Kurtz för kapten Willard vad det är som driver honom. Han berättar om hur han en gång ledde ett förband som åkte mellan byar och vaccinerade barn. Hur fienden hade kommit till en by de just varit i och huggit av alla vaccinerade armar. När Kurtz kort därefter kom tillbaka till byn låg de avhuggna barnarmarna i en prydlig hög och blödde. Kurtz berättar att han först grät av illdådet, men sedan fylldes av beundran och visshet. Beundran inför den beslutsamhet och psykiska styrka som krävs för att fullfölja en sådan handling. Arm efter arm. Visshet om att det är just den viljan som krävs för att saker och ting verkligen ska bli gjorda.
– Hade jag en handfull sådana män, hade jag avslutat det här kriget på ingen tid alls.
IV
Mordscenen – när Willard hugger ner Kurtz, är filmens starkaste. Men utan Coppolas tillämpning av Kurtz principer hade förmodligen resultatet blivit högst mediokert. Parallellt med mordscenen, som ackompanjeras av Jim Morrisons spastisk-orgastiska fuck/kill-extas i The End, offrar Kurtz’ undersåtar en buffel. Bredvid Valkyriehelikoptrarna är det bilden av jacket i buffelns rygg som har suttit allra stadigast på min näthinna sedan första gången jag såg filmen. Jacket i buffelns rygg. Hur kan det bli så djupt? Hur kan det bli så brett? Det ser ut som om någon har skurit ut en tårtbitsformad köttbit ur djuret – men åstadkoms av ETT enda machetehugg. Man ser hur pälsen övergår i hinnor, hur hinnorna övergår i muskler. Och så följer ytterligare ett hugg. Och ytterligare ett. Vid det fjärde skiljs förmodligen huvudet från kroppen, men det sker utanför bild. Vad hade scenen varit utan Coppolas mod, ork och viljestyrka att låta scenen bero på en vidrighet?
V
För exakt ett år sedan skrev jag om den musikaliska tvillingrelationen mellan Bernt Stafs Färg, ton och ord, och David Bowies Life on Mars? På samma sätt råder det ett syskonförhållande mellan Jan Håfström, Apocalypse Now och Andrej Tarkovskijs film Stalker. Båda filmerna är från 1979, och just vid den tiden gick Håfströms konstnärskap in i sin mest intressanta fas. Han började tillverka skulpturer av gammalt bråte. Skitiga lådor, smutsigt tyg, brända plankor, masonit, krossat pansarglas, ståltråd och rost. Estetiken är identisk med den man kan se i den förbjudna och livsfarliga efter-katastrofen-Zonen i Stalker – dit Vetenskapsmannen och Författaren färdas med dressin tillsammans med sin vägvisare. Tjernobylestetik. Liksom Håfströms konstnärskap beskriver filmerna en rörelse inåt, mot en diffus och oförutsägbar zon. Trillingförhållandet styrks av de visuella ekona mellan Stalker och Apocalyse now.
när får man läsa någonting som är skrivet av hanna fahl på the j et set junta?
Det här skulle kunna bli lika bra som programmet om Torsten Andersson. Vilken tid imorgon går det?
micke>>Senast igår.
Mattias: onsdag 14.03, torsdag 18.15, samt på webben, dygnet runt fram till nästa vecka. Ingen Differnetmusik denna gång, dock…
snabb reflektion: jag tycker att “apocalypse now” är sämre och mindre mångbottnig än både “stalker” och “mörkrets hjärta” i det att den inte fyller samma resa utåt-funktion parallellt med den som sker inåt. minns de svartvita scenerna i “stalker” där de tre halvvise männen gömmer sig för tågen (rätta mig om jag har fel, det var länge sedan jag såg den) på väg mot det förbjudna området, på samma sätt som det finns det skarpladdade passager när kurtz skepp tidigt i “mörkrets hjärta” lämnar ett neddisat och grått england. rörelsen inåt i afrika respektive zonen har på så sätt en utåtrörelse inbakade i sig, en tydlig startpunkt som leder bort från det svartvita och mot det kolorerade exempelvis. martin sheens sinnessjukdomsscener och front 242-samplingen i all ära, det fattas lite för att “apocalypse now” ska bli lika vass.
intressant text och bra reflektioner likafullt tor!
Jag håller med Willie. Fastän jag inte har sett Apocalypse Now! Konstigt va?
stalker är verkligen inte en film för alla!
man kan se på den med två blickar, ur den ena synvinkeln är den oerhört löjlig, pretentiös och skittråkig
ur den andra synvinkeln är den fantastisk, men detta kräver att man sätter sig ned och lyssnar, utan distraktioner, utan att prata med någon och äta chips, och lyssna vördnadsfullt på tarkovskijs monologer eftersom man respekterar eller tror sig respektera honom. detta kräver en viss ansträngning som kanske är främmande många, men det kan vara givande om man väl slipper in. man får betrakta hans film som nån sorts poesi, där dialogen (eller snarare monologerna, för dialogen har karaktär av monologer) är extremt betydelsebärande
själv har jag alltid sett Solaris som tarkovskijs bästa film, det är också den mest lättillgängliga, det finns en rörelse och bildspråket är inte i varje enskilt ögonblick lika stelt, överarbetat och sprängfyllt av betydelse
Coppola förhåller sig till Tarkovskij som Håkan Nesser till J.L. Borges.
Snackar vi rent objektivt skulle jag nog tro att Ivans Barndom är Tarkovskijs mest lättilgängliga.
Petter H: Jag vill nypa dig i kinden ruska runt.
Willie T: Jag förstår inte riktigt hur du menar med “utåtrörelse” i Stalker/Mörkrets Hjärta. Visserligen åker resenärerna i Stakler bort från något, men framförallt åker de ju in. För mig är deras dressinresa helt och hållet en färd inåt. Dressinscenens bilder och ljudspår understryker detta i hög grad, tycker jag. Utgångspunkten är allt för underordnad för att kunna vara något annat än just en utgångspunkt för en resa inåt.
Vad Mörkrets Hjärta beträffar kan jag inte erinra mig att man får följa Kurtz från London (däremot är romanen en berättelse som återberättas från ett fartyg uppankrat vid Themsens mynning).
Vad förhållandet mellan Conrad och Coppola beträffar jämställer jag deras verk fullständigt, trots att berättelserna slutar på lite olika sätt. Apocalyse Now är en underbar tillämpning av Mörkrets Hjärta.
rev: Jag samtycker om den nödvändiga hållningen gentemot T:s filmer.
Vad är det förresten för Front 242-sampling du talar om, Willie Tanner?
Tor> Det ena du vill, det andra du skall.
ähum, ja, hur tänkte jag, det var ett tag sen jag tog del av samtliga de tre.
visst, framför allt åker de inåt som du säger, de lär sig om sig själva i takt med resan in i de outforskade områdena och allt det där. att den rörelsen ackompanjeras av en motkraft, en rörelse utåt mot något större, insikt eller vad det nu kan tänkas vara, tycker jag känns tydligare i “stalker” och “mörkrets hjärta”. vet inte om det endast är resan från svartvitt till färglagt som gör det, nånting är det i alla fall. kanske mest tycke och smak och att dennis hopper sniffat för mycket lim för att det ska vara behagligt.
du får kanske inget bättre svar än så.
front 242 har samplat och klippt i berättarrösten från “apocalypse now” när den pratar om willard: “he joined, the spec, spec, spec, special forces” till låten “special forces” från skivan “no comment”. en google-sökning senare säger att “commando remix” tydligen är full av apocalypse now-dialog också. skivan rekommenderas varmt!
hej, jag skall förlova mig!
Willie T: Fan vad coolt. Just det citatet har jag med i programmet. “And after that his ideas, his methods became… Unsound… Unsound. ..”
För övrigt är Dennis Hopper-karaktären i Apocalypse Now en av mina absoluta favoritfilmkaraktärer över huvud taget. Och jag tvivlar på att det var lim som sniffades… Jag tror jag förstår hur du menar med rörelserna inåt och utåt, men förstår inte riktigt hur och varför du gör skillnad på Mörkrets Hjärta och Apocalypse Now.
rev: Mina varmaste och uppriktigaste lyckönskningar och gratulationer.
jag läste igenom mörkrets hjärtas första sidor igen och hittade vad jag har för mig var det jag tänkte på. på ett ställe på plats på båten i themsen utbrister marlow plötsligt: “det här, har också en gång varit en av jordens mörka fläckar”, och ett stycke senare skriver berättarjaget “för honom [marlow] var en händelses mening inte att söka inuti, som en kärna, utan utanför, som ett hölje till historien”. kanske gör jag en höna av en fjäder, jag vet inte, men nånting här i trakterna tycker jag att coppola har slarvat bort.
OK. Coolt är i alla fall att hela historien återberättas vid Themsens mynning, i väntan på färden mot det verkliga mörkrets hjärta…
Tor>>Nu har jag hört programmet och det var mycket bra, men Torsten Andersson hade mer intressant att säga, tycker jag nog. Mest fängslande nu var samtalet om Ola Billgren-målningen.
Ja, Håfström är lite mer lågmäld, lite mindre polemisk. Andersson är en slugger. Kul att du gillade Ola Billgren-utläggningen. Den hade jag ångest inför. Att den skulle vara för lång och snårig… En bit av målningen syns porträttet på Bildrutans hemsida (textens första länk).
Hej.
Ned´s Atomic Dustbin samplar också från Apocalypse Now, he.
Hej, rev.
Ständigt dessa Billgrenar. Handlar det månde om en konspiration i konstvärlden?
Ja självfallet
jag tänker inte så om marlow. jag tror att det han attraheras av hos kurtz är ärligheten. de andra elfenbensagenterna fördömer kurtz, men det är hyckleri. deras hjärtan är lika mörka. bristen på hyckleri hos kurtz gör honom värd att “skydda”. hans förmåga att verkligen söka sig ner i människans djup gör honom attraktiv, ger honom en magnetisk utstrålning. han har rört vid något “genuint”, och varit uppriktig.
Jag såg första Sagan om ringen på bio. Inte särskilt impad. Sedan såg jag den ett halvår senare i ett helt annat syfte hemma, på datorn, med hörlurar och filmen växte som bara den. För det handlade om ljudet och även om färgerna. Det som försvann i mörker på bioduken såg man nu klart och tydligt om än i dunkel… Det var en känsla… Och en konstig insikt att saker kunde bli bättre (och sämre givetvis, men insikten om att saker blir bättre) med en futtig datorskärm och hörlurar… Så ska det inte vara säger intellektet.
joelh: Kan man inte se det som att Marlow använder Kurtz som spegel för att skåda in i sitt eget mörker? Han är lika ivrig att få träffa en person som har släppt alla spärrar, som man skulle kunna bli inför ett möte med en “riktig” siare. När de väl möts uppstår den allians som innebär att han får förtroendet att ta hand om Kurtz anteckningar, och att han skapar den lögn som han senare presenterar för Kurtz’ tillkommande i Belgien. Kurtz har verkligen som du säger rört vid något genuint. Orden “The horror, the horror” uttalas utiffrån den Den Slutliga Insikten