Jag borde veta bättre än att bli irriterad.
Jag slår upp Sydsvenskan på lördagsmorgonen och konstaterar att större delen av kulturuppslaget utgörs av en Jan Gradvall-artikel om Arctic Monkeys. Jag är uppväxt under en tid när populärkultur var portförbjuden på de stora morgontidningarnas kultursidor. Sveriges främste filmkritiker de senaste trettiofem åren, Jan Aghed, var förvisad till nöjessidan; film var inte finkultur. Visst är jag medveten om att allt det där har förändrats och att folk som Andres Lokko och Gradvall sedan länge är lika eftersökta av kulturredaktörer som av nöjeschefer, men ändå kan jag inte låta bli att haja till varje gång det skrivs om pop på kulturen. Det sker ju inte precis varje dag.
Så jag läser och jag vet inte om det beror på den tidiga timman eller på att jag drack en hel del vin kvällen före men först tycker jag det är riktigt bra. Gradvall har ju ett förföriskt driv i språket och han placerar på ett övertygande sätt in Arctic Monkeys i en tradition av arga unga arbetarklassmän som först tog plats på parnassen i skarven mellan femtio- och sextiotal när John Osbornes Look Back in Anger sattes upp, Harold Pinter skrev sina första dramer och Alan Sillitoe slog igenom med Saturday Night and Sunday Morning. Titeln på Arctic Monkeys omhuldade debutalbum, Whatever People Say I Am, That’s What I’m Not, är till och med ett citat från Sillitoes roman, så det är ganska uppenbart att de fyra Sheffieldpojkarna är medvetna om släktskapet. Det är en välskriven text och jag njuter av att börja lördagsmorgonen med att läsa den.
Först en kopp kaffe och en god frukost senare börjar jag inse att något är fel. Mitt kritiska sinnelag tycks ha varit bortkopplat. För texten handlar ju faktiskt om Arctic Monkeys. Och vad är Arctic Monkeys mer än ännu ett ointressant, lätt punkigt rockband med lämpliga doser influenser från Sex Pistols, Oasis och Strokes? Jag försöker dra mig till minnes det jag inte lyckats undgå att höra på radio och nät, men laddar ändå ner några låtar för att höra om Gradvall kan ha upptäckt någon förborgad storhet som jag missat. Det låter precis som min fördomsprofil skisserade, fast naturligtvis tröttare och mindre elakt än Pistols och med lite snygg AC/DC-liknande hårdrocksgitarr på en låt.
Gradvall och Sydsvenskans kulturavdelning ägnar alltså nästan ett helt uppslag åt ett band som lyckats väl med att skapa hype för sin skiva på nätet (vilket förmodligen är det mest intressanta med fenomenet Arctic Monkeys och det som de stockkonservativa skivbolagen – tyvärr – kommer att lära sig mest av) men som musikaliskt stöper sig själva i en form som var betongfast för en – i popsammanhang – eon sedan. Anledningen är förstås den litterära kopplingen, tråden bakåt till angry young men, och skildringarna av tuff arbetarklassuppväxt som är en markör som alltid får svenska kulturredaktörer att nappa och som alltid används som alibi när popen ska avhandlas på kultursidan.
Så har ingenting förändrats. Pop som är intressant i sig, som är nyskapande, egensinnig och originell – krav som brukar ställas på andra konstyttringar som ska avhandlas – är lika portförbjuden som tidigare på kultursidan. Popen får tillträde endast som symptom eller när den kan förses med lämpligt alibi. Och jag är irriterad. Trots att jag borde veta bättre.
Jag har fortfarande inte hört något av Artic Monkeys och de intresserar mig inte direkt. Funderade dock över det här med distinktionen mellan nöje och kultur i media, jag tycker att bra musik och film hör hemma på kultursidorna och skräpet på nöjessidorna. Artic Monkeys kanske inte tillhör det mest intressanta just nu men de håller sig dock på rätt sida staketet.
Arctic Monkeys är ju smaklöst stora och hypade här i England. Varför vet jag inte. Fast det är ju som vanligt, precis som du säger.
Däremot är sättet som Arctic Monkeys blev stora mycket intressant. En helt musikointresserad yngling blir besatt av just ett enda band och startar en mySpace-sida. Sedan går det av bara farten och nu är han redaktör för en mängd osignade bands hemsidor och är bundis med snart sagt hela indieeliten i England.
Infrastruktur förändrar innehåll och format, så enkelt är det.
Johan B: Tack för klargörandet gällande näthypen. Jag hade inte så bra koll på det som jag borde kanske…
Jag läste hans historia i något magasin för ett tag sedan. Fascinerande måste sägas och det visar på hur internet förändrar sättet på hur information sprids och det är ju nästan bara Steve Jobs av de stora drakarna som förstår det här.
Arctic Monkeys-fenomenet är även ett bra exempel på att ny infrastruktur kan användas till att skeppa ut unket gammalt skräp.
Mattias: Du slog huvudet på spiken…
Frågan är om det inte ÄR själva fenomenet: att Arctic Monkeys är det första riktigt unkna bandet som når sin publik och rykte via denna infrastruktur . Innan var det någonting man främst förknippade med intressanta artister (och ett anonymt jättebrus som ingen brydde sig om, framförallt inte kultursidorna).
Nu har jag inte läst texten, men det är väl alltid intressant att fråga sig varför ett band blir stort vid en viss tidpunkt?
Varför genomslaget blir så stort?
Och då kan man ju inte ta hänsyn till dess eventuella kvaliteter för det är ju inte det som saken handlar om egentligen -utan snarare ett försök att analysera tidsandan? Är det vad Gradvall gör, eller handlar det bara om den litterära kopplingen och den nya infrastrukturen?
Min förhoppning för fortsättningen av 2006:
* Färre analyser av tidsandan/”fenomen”.
* Fler hänsyn till kvaliteter.
Så där i största allmänhet bara.
Det förhatliga allmänintresset …
Antligen tillbaks till gammal JSJ form!
Slagsmal med osynliga vaderkvarnar!
Jag blev orolig ett tag dar, det blev for sansat och smart.
Nu: smart och osansat!
Varfor i hela varlden kanner du att popen maste legitimeras av Sydsvenskans Kulturredaktion? Ar inte det lite gubbigt och reaktionart?
Intressant, egensinnig, originell och nyskapande pop hor inte hemma i Sydsvenskan.
Per definition.
Puss!
hej…
Michael: Varför i all sin dar har du fått för dig att jag känner att popen måste legitimeras av Sydsvenskans Kulturredaktion? Det enda jag känner är en lätt irritation och framför allt trötthet inför att Sydsvenskan måste behandla popen som ett symptom på något annat för att skapa legitimitet inför sig själva och sina läsare. Om du har läst den minsta lilla rad av mig förutom detta så vet du att jag inte har några som helst problem att ge popen all den legitimitet den behöver, utan att behöva blanda in någon dagstidning.
Men det är som jag skriver: Jag borde veta bättre. Det här är sakernas tillstånd sedan länge.
Intressant, egensinnig, originell och nyskapande pop hor inte hemma i Sydsvenskan.
Det har du givetvis helt rätt i. Det som irriterar mig (milt - jag har redan slutat bry mig) är att man då väljer att ge något som är mediokert och banalt exponering på nästan ett uppslag på kultursidan. Det är ju att vilseleda en publik som rimligtvis borde vara mer intresserad av just det som är egensinnigt, originellt och nyskapande…
Gubbig är jag för övrigt. Däremot känner jag mig inte särskilt reaktionär.
Rick von Sloneker: Det finns en länk till Gradvalls artikel i texten. Bedöm själv…
rev: hejsan
Mattias >>
Som sagt ovan, huvudet på spiken.
Men infrastrukturen förändrar också det som kommer ut ur någon form av kultursfär, det är jag helt övertygad om. Jag återkommer om hur nån gång framöver på min egen blog.
Anledningen till att du är irriterad är ju att du på fyllan råkade gilla Jan Gradvall lite. En klar prestigeförlust. Men varför skriva om det här ?
Jag började skissa på detta igår, men så publicerade Joakim ett svar, så jag skiter i att utveckla mina tankar i frågan (som jag tror handlar om hur lätt det är att alltför ofta bli en indiekommentator till kultursidorna istället för att bygga egna bubblor).
—
Två sekunder efter att jag i samband med lördagsstädningen hittade ett kopierat Twisterella-fanzine från 2001 i ett skafferi som jag använder som samlingsplats för saker som en gång betytt mycket, publicerade Joakim Norling en liknande text på Jet Set Junta. Texten i fanzinet handlade om olika slags rockjournalistkort och raljerade på ett för den tiden mycket Twisterellatypiskt sätt om hur mallad musikjournalistiken var. Joakims text har ni läst här (länk) nedan och den handlar om hur rockjournalistiken gillar fel saker av fel anledningar. Båda texterna på ett sätt tidlösa i sin kritik mot hur musiken behandlas i medierna.
Men nu var det 2006.
bug: Va?
André: Jag är tjatig och tjurig. Typiska tecken på gubbighet.
Läste ni förresten Jan Gradvalls intervju med Green Garthside från Scritti Politti på DN:s nöjessidor härom dagen? Bra intervju med ett sådant där band som det alltid är väldigt intressant att läsa om.
Jocke>>Varför ber du om ursäkt? Du har ju all rätt i världen.
Mattias: För att det är en meningslös syssla att ägna sig åt. Jag borde ha så god självdisciplin att jag ägnade min tid och möda åt viktigare saker.
Jocke>>Det har du rätt i, men du behöver inte be om ursäkt för det.
mattias: green garthside, paddy, robert wyatt, eno och mark hollis. “gamlingar” att lita pa. jag ska inflika att jag var redigt irriterad pa wood beez i och med att den spelades sa mycket nar det begav sig, men formagan till sjalvfornyelse tycker jag ar sa inspirerande. det var en bra DN-intervju. jag blir nastan salig nar jag tanker pa de har manniskorna. hmm. inga kvinnor i skaran. vi far val satta in kate bush (som kom med en ganska duglig skiva) och liz fraser vars skiva vi vantat pa i aratal. lite andefattigt urval kanske, men du forstar vad jag menar.
Laurie Anderson kanske. Eller vad vet jag, jag har inte hört något nyare än Mr Heartbreak.
Arctic Monkeys ja. Minns att jag smyggillade den där första låten som lät lite som Blue Orchids när den först dök upp på ZTV, men man tröttnade snabbt och resten var ju tämligen obegripligt. Vet inte om det är tur eller synd att man inte är lika lättimponerad som Jan Gradvall och brittiska hipsters. För nåt år sedan hade jag garanterat lutat åt “tur”, men jag vet inte, kan knappt lyssna på popmusik alls i dagsläget, har tröttnat pånästan allt och det känns lite sorgligt. Vore trevligt att kunna go bananas över låtar och band på samma sätt som man gjorde när man var yngre.
En person som nämns i artikeln som bevisligen inte är lättimponerad är Jan Aghed. Skicklig kritiker ja, men frågan är om han drar sin strängt marxistiska kritikerhållning snäppet för långt, kan inte minnas att han någonsion blivit hänförd av en film. Möjligen någon vänsterdriven western från Hollywoods guldålder då, men denne man har tagit näsrynkadet betydligt längre än Jet Set Junta och Twisterellas gemensamma ansträngningar.
Lars: Möjligen letar du på fel ställe? Jag tycker det finns en hel del att go bananas över även idag. Och även om man inte är yngre.
Blue Orchids tillhör förresten den där ganska stora skaran band som man gick bananas över då, men dom är nästan omöjliga att lyssna på idag. Eller vad tycker du?
Aghed är utan tvekan näsrynkandets mästare, men visst har han blivit hänförd av mer än en film! Det fina med honom är bara att även när han är hänförd har han en tydlig hållning och en kritisk distans. Jag håller inte med honom i hans benhårda marxism (som dock har mjukats upp under åren), men den gör honom väldigt tydlig och konsekvent som kritiker. Fast allt detta hade förstås varit irrelevant om han inte hade varit en sådan lysande stilist - first and foremost!