I början av november sände SVT Per Jonssons dansfilm Ayas öga. Det var en stor besvikelse. Den var helt upphackad av videoeffekter ”klipp, dubbelexponeringar och övertydligheter. Man fick varken se dansarnas rörelser eller kroppar i sin helhet, och det fina belysningsarbetet massakrerades totalt av bakgrundsbilder som ständigt mixades ut och in i bilden. Ett avskräckande exempel på vilka avvägar teknikklåfingrighet kan ta ett konstverk”, skrev jag på grannbloggen artinstorage.
Men nu ges Ayas Öga som en del av föreställningen Pers Planet på Skånes Dansteater i Malmö, och det är verkligen något helt annat. Bara att komma in i lokalen känns enormt. Den långsamma dyningen ligger i bakgrunden på en gigantisk filmduk och avspeglas suggestivt i det blanka scengolvet, samtidigt som Sven David Sandströms fenomenala musik andas med tunga andetag. Dansarna rör sig som vatten, jord, eld och luft.
En ganska bisarr detalj under föreställningen var att det bakom mig satt en person och babblade, prasslade och smaskade. Men inte en tonårig slyngel som man är van vid från bions värld, utan en gubbe. Små kommentarer om kläderna, rörelserna, den ”konstiga” musiken. ”Ska man klappa nu, ha ha”… och så vidare. (Kan man vinna dansbiljetter på Bingolotto?) Det är första gången jag har vänt mig och stirrat VET HUT åt en välklädd man i 60-års åldern och hans hustru… Det gav mersmak.
Andra verket var Rivers of Mercury. Per Jonsson begick självmord dagen innan premiären i november 1998. Och här vet jag inte riktigt vad jag ska skiva… Kvar, som en pulserande migränattack ligger en känslan av en tysk ubåtskapten som vrålar ALAAAAARM i mitt ena öra, röda blinkande sirener och vackra dansare som flyger i en ring. Lars Åkerlunds musik som spikar en fast mot väggen och bara ökar och ökar i intensitet och volym. Jag ville skrika av panik i slutet och skulle utan vidare kunna ha gjort det utan att höras. När ljusets tändes upptäckte jag att programhäftet låg söndersmulat och ihoptryckt på mina byxor och skor.
Och bakom mig hade gubben fått sitt rättmätiga straff: Att själv ha fått uppleva de kalla kårarna av något så fånigt som dans. HA! (Och i vår ger Skånes Dansteater Våroffer. Jag kreverar.)
Intressant att du nämner Våroffer. Den borde man gå och se. Men det är intressant för jag tänkte på, låt oss kalla det expressionistisk, dans, med dess dräkter och dekor när jag såg bilden du har valt. Léon Bakst kanske men avskalad färgskala… Ah, gillar du också Vaslav Nijinskij, Tor?
Ja Våroffer nästa år är obliagtorisk. Äntligen. Vad Nijinskij beträffar har jag faktiskt ingen åsikt, jag har aldrig sett några av hans koreografier. Men alla historier kring Stravinskij, Diaghilev och honom gör givetvis att jag har ett stort intresse för honom. Och Bakst, förstås. Han som gör Våroffer i Malmö är nån fransman som heter Angelin Preljocaj. Aldrig hört talas om karln. Men det blir säkert lysande.
[...] Jag ska dit igen! Av Tor Billgren | Måndag 19 November 2007 kl 12:55 | RSS 2.0 feed | Kommentera | Trackback Kommentera [...]