Subjektivitet är för mig ett ledord i förhållandet till omvärlden, till kulturen jag lever i, till pop. Jag kommer aldrig att eftersträva att läsa alla andra bloggar, fanzines eller musiktidningar, aldrig att önska vara del av en stark subkultur. Jag lockas av det slags samhörighet som inger känslan av att ha beviljats inträde i en exklusiv orden, som formellt sett är öppen. Orden saknar styrelse, stadgar och krav för medlemsskap. Dubbad till medlem blir man enkom genom självinsikten att man förstått något hemligt och heligt. Då öppnas det onåbara, estetiska underverk uppenbarar sig och likasinnade ger sig tillkänna genom en stilla nickning.
En sådan känsla fick jag den gång jag fann den pop jag visste att jag letat efter i åratal, tillika den gång jag hittade till Twisterella, den första tidskrift som tog denna konst på tillbörligt allvar. Via Twisterella upptäckte jag jämvärdiga publikationer - samtliga antingen av äldre datum eller annat produktionsland. För mig handlade Twisterella främst om den popistiska teoribildningen, diskussionslusten och den smakfulla konstnärliga inramningen. Övriga inslag, som inte fångade mitt intresse per se, var berättigade genom sin stilistik, sitt förhållningssätt och den relevans den breda eklekticismen ännu hade under perioden.
Twisterella särskilde sig från andra tidningar genom sin journalistiska form. Twisterella-artikeln var inte som någon annan journalistik. Den distanserade sig tidigt från pappersfanzinens frisbeeromantik, känsloporr och självvalda dyslexi. Den var långt mer intelligent än de ordinära musikkrönikorna, och tillät sig större lekfullhet än någonsin de seriösa kulturspalterna. Själva formen tilltalade mig ofta mer än tipsarmentaliteten i Twisterellas sälla hägn. Jag blev inspirerad och formad av den, och den första artikel jag någonsin skrev var en Twisterella-artikel. Det är mig en stolthet att få ha varit med på slutet.
Nu fryses Twisterella i ett ögonblick, konserverad i det magnifika skick hon hade innan hon värdigt blev lämnad att vila. Ave atque vale!
Alex: Inbördes obehagligt eniga? Så som jag ser det, om jag får vara så högdragen att jag håller min egen åsikt för relevant, så låg det en intressant diskrepans mellan Stefans tips om sin på det lyckat breda Digfi publicerade rundfrågning av en mängd vitt skilda bloggskribenter och mitt epitaphium, som tog fasta på min personliga hållning att inte (behöva) vara vidare intresserad av att läsa allt annat inom samma “rörelse” (”bloggosfären”/hela musikpressen/indievärlden). Jag tror att jag och Stefan inte tar oss an detta på riktigt samma sätt, nämligen. Han verkar läsa mer än jag, han är en sådan som har väldigt stor koll. Det är intressant. Han hittar massor att tipsa om. Jag läser dock väldigt litet musikjournalistik. Sådan är jag. Nu sattes de två hållningarna, om än inte mot, så väl bredvid varandra.
—
I allmänhet tror jag att jag är en besvärlig ung kvinna som är förvirrande när hon skiftar mellan olika roller, och inte bara är den där justa, varma, söta poptjejen som är vän med alla och inte säger emot för mycket, utan är mer arrogant än twee. Det är bevisligen svårt att handskas med.
Suck
Det känns som om Jet set junta medlemmar ibland övertolkar saker. Ser väderkvarnar lite överallt. Som Stinky i nån annan tråd och Benjamin här - försök svara utan att vända igelkottstaggarna utåt direkt!
Benjamin uppför sig som en idiot här. Det accepterar vi givetvis inte. Vi vill inte ha sådant här.
Reaktionen på Stinkys inlägg var däremot litet överdriven, men de inläggen fick väl stå något slags symbol för “småsinta anonymiteter utan intresse av egentligt utbyte” - detta enbart på grund av anonymiteten. Om de skrivits under med namn och mailadress hade haft en annan dignitet.
okej, till protokollet kan ju tillföras att DU kallade MIG för idiot först. fruktansvärt snygg retorik du använder, mattias. selektivt ignorera det du inte kan bemöta och gå till personangrepp. och som ni nu har gjort klart: ni tycker det är helt okej att på ett högst kategoriskt, elitistiskt och arrogant sätt kasta skit på övriga falanger av indie-sverige. Okej. det är på dom premisserna ni driver bloggen.
ps. det är väl rätt underförstått att jag inte tänker ta åt mig av din fåniga kommentar, då du inte ens orkar peka på vad du tycker är idiotiskt beteende. jag berättade iallafall vad jag tyckte var dåligt och dumt.
ps2. idiot.
benjamin>>Idiotiskt = Du uttalar dig tvärsäkert avfärdande/nedlåtande om någonting som du uppenbarligen inte varit intresserad av att sätta dig in i. Du får konstruktiva kommentarer av bland annat Stefan och signaturen gf, kommentarer som kunde bredda din förståelse, men du väljer att behålla skygglapparna på för att istället återkomma med ett lika tvärsäkert avfärdande/nedlåtande uttalande - under en annan signatur! - om en annan artikel vars avsikter du inte heller förstod.
Mattias > kna du slänga in lite citat av det Benjamin skrivit som du tyckts va idiotiskt - det vore snällt.
Jens>>Hela 04-05-04 10:11 pm-inlägget. Hela 04-05-04 11.20 pm-inlägget, samt de anonyma The Embassy-kommentarerna (för att inte tala om det trevliga meddelandet i Skunkdagboken).
Snälla lammet Benjamin på sin skunksida:
“en annan irriterande sak: The Jet Set Junta. Det är nog bland det sämsta jag har läst på ett bra tag. Antagligen det mest ryggdunkande, pretentiösa, fåniga, självgoda skrivandet någonsin. Tror dom på riktigt att dom är så jävla smarta och att deras kultur är så jävla upphöjd? Kom igen för helvete, han kom inte ens på något bra band som började på Y. Och ett band blir inte “kreativt” bara för att dom lyckas sno något gammalt Orange Juice-citat. Det kan jag också göra, men jag gör inte konst för det. Lägg ner den jävla skitbloggen!”
Nog sagt.
På http://www.dagensskiva.com:s forum kan Benjamin med fördel hitta många likasinnade som han kan föra spännande diskussioner om om band som börjar på bokstaven “y”.
Skunkgrejen tycker jag iofs mest är rolig, det är som en parodi på någon som angriper oss.
Men slut på sandlådan för min del. Jag tänker inte bemöta något mer öht.
Nej, det är slut på igelkottandet för mig också. Nästa gång jag ger Benjamin min uppmärksamhet är när YMG-hyllningsskivan släpps.
Tummen upp för YMG-initiativet, det lär säkerligen bli en bra skiva.
jo, jag överreagerade inte bara när jag skrev det där, jag pratade inget att än ren skit. det är faktiskt inte Jet Set Junta som jag inte gillar, och det var väldigt orättvist att dra hela bloggen över en kam. jag ångrar mig och ber tusen gånger om ursäkt, stefan. hade tänkt att ta bort dagboken, men det blev helt enkelt inte av. lägg märke till att det var skrivet typ klockan fyra på en fredagnatt :P
nu har jag läst igenom mina inlägg till den här artikeln, och svaren därefter. jag förstår fortfarande inte på vilket sätt det jag skrev var idiotiskt eller nedlåtande. en gång till då:
“Den distanserade sig tidigt från pappersfanzinens frisbeeromantik, känsloporr och självvalda dyslexi.”
“För mig personligen ter det sig så att H-saftsfansin ofta förespråkar en jobbigt gullig syn där picnics, astrist tweepunk på bandaren, hallonsaft i glasen och troligen - tada! - frisbees är gemena attribut.”
“Inslag om picknickar och liknande i tweefanzines har jag sålunda ingenting emot. Det kan vara kitsch. Det jag har något emot, är de fanzines i vilka självupptagna killar kladdar okontrollerat och oredigerat om sina personliga sorger. Standardexemplet är när de talar om tjejer som lämnat dem utan någon som helst förståelse för hennes anledningar därtill. Helst skall kvinnan benämnas “Hon”. Sådan mystifiering ger jag inte mycket för.”
det var det här jag tyckte var kategoriskt, nedlåtande och arrogant. och det är fler än jag som tycker samma sak. vad är det jag inte har “satt mig in i”, mattias? dela med dig av den vetskapen som hade gjort att jag hade uppfattat det på ett annat vis. okej att kommentaren om embassyartikeln var onödig, men det här var tidigare.
Benjamin: Tack för ett bra svar. Jag fattar att du inte egentligen riktigt menar det du skrev på Skunk. På så sätt var det orättvist att jag citerade det.
Alltså, mycket av det här blir, av olika anledningar upptrissat på ett väldigt trist sätt. Just nu tror jag inte att man riktigt kommer vidare i diskussionen och kan enas. Så, för att vara EXTREMT klyschig: let’s agree to disagree?
“vad är det jag inte har “satt mig in i”, mattias?”
Att allting inte alltid behöver vara så endimensionellt och kategoriskt, kanske? Vi kan stanna där eller så kan vi läsa gf:s 04-05-04 - 8:07 pm-inlägg en gång till. Valet är fritt.
Benjamin, jag finner ingen större njutning i att lägga tid på att besvara dig, men jag kan givetvis inte låta dig stå oemotsagd.
Ett hinder för vår kommunikation är att du och jag inte har en delad syn på arrogansens, slirighetens och ironins väsentliga roll i en värdig pophållning.
Jag skrev ett personligt epigrammaton över Twisterella, för ovanlighetens skull utan avsiktliga provokationer invävda. I detta konstaterade jag det som för alla, oavsett hur mycket av Twisterella de förstått, torde vara självklart: att det fanns en tydlig skillnad mellan denna tidskrift och de sk pappersfanzinen, då detta är något jag vill skall påpekas i Twisterellas eftermäle. Det innebar inte att jag nedvärderade ALLA pappersfanzines. Jag identifierade enbart en skillnad dem och Twisterella emellan.
I kommentarerna till min avskedstext bröt en ström av oförstående, indigerade kommentarer upp angående “frisbeeromantik”. Jag svarade i någon mån, och andra svarade för mig/delgav oss sin åsikt i frågan. Nu citerar du någon annans kommentar, men säger dig vara mest irriterad på mitt skandalpåpekande att - tada! - det förekommer pojkrumsdoftande romantik om idén om “Flickan” i många fanzines, som i realiteten blir ren misogyni.
Just detta tycks besvära dig särskilt. Det intressanta här är att just du känner dig så träffad att du måste attackera mig för det. Eller stöds du av en hel armé upprörda, anonyma killar?
Att jag uttrycker mig kategoriskt har att göra med att jag vill formulera den tendens jag skönjat.
En sak till som kan ligga till grund för kommunikationsproblem: missuppfattning av vad jag menar med begreppet kitsch. Jag skulle aldrig använda det nedvärderande. Kitsch är för mig helt och hållet essentiellt i popidén. Någon som minns “pop art hearts”?
I am sorry, it at all does not approach me.