The Jet Set Junta

I’ve got a bike, you can ride it if you like,
it’s got a basket a bell that rings,
and things to make it look good.

(Syd Barrett)

Never underestimate the force and the need of great music. Be well aware of its abilities to make things happen, both on the inside and the outside of bodies. Great music moves people – and bicycles.

(Konvolutet till Le Sports skiva Tell no one about tonight)

1.
Den platta landsbygden utanför Roskilde. Nån traktor som murrar, en tupp som gal, surrande ängar. Jag cyklar. Något måste man ju göra, och jag har sedan länge kastat Hemingwayboken i väggen av tristess. Den var alldeles för bitter, och jag alldeles för glad. Men lite sysslolös, det ska erkännas. Han jag åkt till Danmark för att hälsa på är ju upptagen med laboratoriejobb hela dagen. Så jag får klara mig själv. Idag blev det cykel. Lite för liten. Lite för trög. Men det är ju platt. Jag har flera timmars ensamhet att ta itu med

Jag cyklar ganska långt på vägarna. Kommer jag att hitta tillbaka med mitt handikappade lokalsinne? Ja shit – nån måtta får det väl vara… Husen tätnar utmed landsvägen och jag kommer fram till en by. Och titta där – en affär. Öl! Jag köper tre immande flaskor, olika sorter, och lägger mig på rygg i gräset. Synd att jag inte hade med mig den där Hemingwayboken ändå, den hade kanske förtjänat en chans till?

John Stockwell: Field,horizon and sky in harmony in yellow and black

Jag dricker öl fort, annars blir den ju varm och avslagen. Så pausen i gräset blir ganska kort. Jag dristar mig att ta en annan väg tillbaka. Cyklar förbi viskande sädesfält. Jag ser Karl Oskar smula ett ax i sina grova nävar och belåtet nicka för sig själv. Nånstans där framme ligger Roskildefjorden, och jag gör som jag alltid gör när jag vet att ingen hör – jag börjar sjunga. Högt. Sången till livet ur Tosca. Sen katalogarian ur Don Giovanni. Tramporna går fortare och fortare. Min spritförstärkta röst plus Puccinis och Mozarts toner är tydligen lika med energi. En intressant formel, vad skulle de säga om den inne på labbet? Tanterna utanför de enstaka husen längs vägen reser sig som strutsar för att spana efter fridstöraren. Solkrämen pyr på deras spruckna halshud.

Jag väcks upp av någon som ropar mitt namn långt bakom mig – och vad ser jag? Det är ju han jag åkt till Danmark för att hälsa på. I joggingdress. Hur är det möjligt? Hur kunde jag cykla förbi honom utan att märka det?

– En blond blixt som svischade förbi på en för liten cykel. Sjungande, skrålande. Jag skrek och jag skrek, men du hörde inte.

Jag kramar honom, hans tröja är blöt. Det blir nog åska. Min spritförstärkta röst plus Puccini och Mozart är tydligen lika med partiell blindhet också. Den formeln kanske de har lättare att ta till sig inne på labbet.

* * *

2.
Det mest påfallande ljudet vid cykling är förstås tystanden. Man kan utmanas av den, som i Roskildefallet – eller sjunka tillbaka i den. Eftersom det inte finns så mycket annat att koncentrera sig på när man cyklar, är lyssning den perfekta sysselsättningen. Helt gratis får man tillfälle att lyssna efter de små nyanserna som man alltid annars går miste om. Suset av staketen när man cyklar förbi. Buxbomhäckarna. Man kan försöka avgöra hur långt ens hörsel når. Reflektera över ljudets tröghet i luften, eller hur man bär sig åt för att höra traktorernas cylinderantal.

Cykeln i sig ska vara så tyst som möjligt. Jag älskar i och för sig brummet från ett välpumpat och gummiluktande däck mot asfalt, eller ljudet av grusväg – men kedjeskyddsskav, vevhusrassel, gnissel och knirr är styggelser. Det är cykelns sätt att signalera ”Ta hand om mig!”. Spänn. Justera. Pumpa. Vrid. Bänd rätt. Smörj. Det gör ont.

* * *

3.
Själva cykelns ljud och cyklandets filosofi är något Kraftwerk är kända för att vara fixerade vid. När singeln Tour de France kom 1983 hade de redan mediterat över motorvägar på Autobahn 1974, och järnvägar på Trans Europa Express 1977. I ännu högre grad än bilen och tåget är cykeln ett verktyg som pekar på den vackra symbiosen mellan maskin och människa som Kraftwerk så ofta är ute efter. Cykeln är ett med människan på ett tydligare sätt, framförallt genom sin enkelhet. Om den vårdas sviker den inte. Då ger den tillbaka. Komfort, snabb och enkel förflyttning, motion, diskretion. Tystnad.

2003 släppte Kraftwerk Tour de France Soundtracks – den första fullängdaren med nytt material sedan Electric Café 1986. Förväntningarna var givetvis groteska, för det var ju under Kraftwerks tystnad som den huvudsakliga utvecklingen inom den elektroniska musiken ägde rum. De som nitat samman grundplåtarna teg, och i världen utanför skapades en miljon elektroniska ljud, låtar, stilar, rörelser och sound. Kan man i ett sånt läge gå in och låtsas som att inget har hänt? Skulle Kraftwerk ta vid där de slutade 1986, eller skulle de försöka ta avstamp i samtiden och gripa in i ett musikhistoriskt förlopp som de gjorde på 70- och 80-talet? Eller skulle allt låta billigt, kommersiellt och pinsamt?

Det har gått nästan fyra, och skivan har sjunkit in och blivit en del av det kraftwerkska kollektiva medvetandet. Jag har lyssnat på den kontinuerligt sedan den kom, och den har väl varken växt eller krympt. Det är långt från deras bästa skiva, men den håller. Svagaste länkarna är den 19 minuter långa inledningssviten – stundom lysande, men på tok för lång – den misslyckade låten Aréo Dynamik, samt melodinslingan i Vitamin som är och förblir ett klumpigt missfoster. Synd på en låt som annars är mycket bra, inte minst texten. Överhuvudtaget är text- och vokalarbetet det som genomgående är mest lyckat med skivan.

Varje låt är en vinkling på cykeltävlingen Tour de France: Utsidan (mekaniken, luftmotståndet), insidan (metabolism, hjärtslag), miljön (berg och dalar), och apparaten runt omkring (tevekameror, mediebevakning). Cykelns ljud är ingen huvudsaklig inspiration men finns med i den inledande sviten där den lite störiga och mycket framåtdrivande high-haten ger associationer till ljudet av vindbyxor som gnids mot varann vid varje tramptag. Bakhjulstickandet finns också med. På den lätt ommixade låten Tour de France från 1983 som avslutar skivan ligger de klassiska flämtningarna och ljud av cykelpumpar och rullningstickande. Den låten är fortfarande skivans absoluta mästerverk, men mycket annat på skivan har också definitivt tagit plats i den kraftwerkska kanon. Electro Kardiogramm uppvisar precis den tidlöshet man förväntar sig av en Kraftwerklåt.

Jag är medveten om att Kraftwerks långa tystnad mestadels berodde på storstädning av Kling-Klangstudion, skrivkramp och prestationsångest. Inte minst Karl Bartos vittnar om det, som ju lämnade gruppen 1990 – helt enkelt för att han ville göra musik. Men jag kan inte låta bli att parallellt läsa in något annat, mycket mer romantiserande i tystnaden.

Den avgörande skillnaden mellan cykeln och andra transportmedel är att den är muskeldriven och därmed betydligt långsammare. I jämförelse med bilen ökar den vår effektivitet högst marginellt. Eftersom det idag är ett privilegium att få resa långsamt, och cykling bredvid segling är ett av de sista sätten att åtnjuta detta privilegium, finns det i cyklingens filosofi ett uttalat långsamhetens lov, kombinerat med en vetskap om att kapaciteten är begränsad och att varje försök att överträda den går ut över en själv. Det är detta synsätt som jag vill koppla till Kraftwerks tystnad. Att släppa en singel 1983 och komma med den uppföljande plattan tjugo år senare – det finns något mycket vackert där. Jag får samma känsla som när jag läser Henry David Thoreaus Walden, eller hör talas om John Cages orgelverk As Slow As Possible, som sedan 2001 framförs i en kyrka i Halberstadt och kommer att ta 639 år att komma igenom.

Kraftwerks tystnad blir ett monument som pekar på att sökandet efter ro och djup i dagens trycka-på-uppdateraknappen-fem-gånger-i-minuten-samhälle inte behöver ske i religiös fundamentalism eller pseudoandligt charlataneri, utan lika gärna i en tre år lång paus mellan två ackord i Halberstadt, på rygg i en eka i Massachusetts, eller i den totalt nonchalanta hållningen till tid som de tjugo åren mellan singel och platta i Kraftwerks fall vittnar om.

* * *

4.
Man kan både fascineras och irriteras över Kraftwerks torra och akademiska hållning. Jag tror att det i slutändan är hämmade och hindrar från att komma till botten med det de undersöker. När jag själv mediterar över cykling, dess filosofi och ljudkarta, finner jag att det går att komma oerhört djupare än Tour de France Soundtracks. Och där nere på djupet finner jag – håll i er nu: SPINNING. Ja, ni läste rätt. Denna löjliga motionsdisciplin för skamfyllda nyårslöften där panikslagna jojo-bantare samlas i masspsykos till ljudet av förra vårens NRJ-hittar, påeldade av instruktörens ”Kom igen nu. Hundra meter av backen kvar! Lite jävlaranamma nu! YEEEEEEAAAAH!”

Visst, roas ni av nidbilderna, men var medvetna om vad ni går miste om. Aldrig nånsin har jag tagit ut mig som under spinningpass – det svartnar för ögonen där man sitter och pumpar, sammankopplad med en maskin som tar en bortom ens förmåga. Rytmiska repetetiva rörelser till pulserande musik, vad brukar vi kalla det?

Spinning är uppfyllelsen av skogsrejvarens dröm. Att dansa monotont till hög musik så att svetten forsar och tar en in i det där speciella rummet. Rummet där det bara är du, musiken och dina rörelser, där tiden löses upp och koncentrationen är som skarpast. Rummet som är njutning för oss, men som har varit räddningen för så många genom århundraden av lidande och slaveri. Rummet galärslavarna gick in i med hjälp roddens fysiska ansträngning och trummans dunkande. Rummet där ingen smärta eller utmattning känns, där slavdrivarens hudflängande piska transformeras till förnimmelsen av ett svettstänk från älskarens långa hår vid åran bredvid, och blir en påminnelse om slaveriets enda belöning – att få ligga intill honom på natten och känna hans tunga fotkedja mot sin vad. Spinningscyklistens belöning börjar när man når backens krön…

5.
Jag känner plötsligt att jag måste riva ner allt jag byggt upp av cyklingens och ljudens fantastiska ting. Och det är lättare än man kan tro. Det är bara att berätta sanningen om hur det är att cykla i Malmö.

I Malmö cyklar man ackompanjerad av ett mycket distinkt ljud - ett ljud som skiljer sig markant från de vi har diskuterat här tidigare. Och det är ljudet av ens egna svordomar. Cykel i Malmö är en nödvändighet och ett helvete. Amiralsgatan – vilket elände. Bussar som susar förbi på en decimeters avstånd, backspeglar som snuddar vid vänstra örat, vita bilar med jallajallatechno eller schlager som man bara vill kasta en näve femtioöringar efter. Vilket intressant ljud det hade blivit mot huven. Vilket distinkt bromsljud det hade följts av…

För att få behålla sin cykel i Malmö måste man bete sig som en paranoid idiot. Vilka är de egentligen, cykeltjuvarna? Korkade knarkare? Pantade skolungar som blivit beroende av Jambasignaler? Hålögda webjunkies som försöker reda upp situationen efter det stora pokerfiaskot? Vilka är de, som till och med stjäl cykelljusen… Vad gör de med dem? Plockar ur batterierna? Använder dioderna till något? Vilken misär. Jag svärjer.

Lyktstolpar, galler, papperskorgar, räcken. Cykeln måste fästas. Man krånglar sig in i trånga cykelställ och böjer sig över styret, dubbelvikt med en väska över axeln som ständigt glider av när man lutar sig framåt för att böka med spirallåset som ska in mellan ekrorna. Det sladdriga låset skramlar och trasslar, spänns som en båge, fjädrar upp och rappar en över ansiktet och slår sönder glasögonen. Och sen måste cykellamporna monteras av, jodå.

Fredrik Norén: Utan titel

Med kavajfickorna putande av cykellampor efter den omständliga låsningsmanövern känner jag mig som en fumlig karaktär spelad av Svante Grundberg i nån svensk komedi från 80-talet. Det roar mig föga. Så jag svärjer och styr ut från stan, tjuvarna och trafiken och cyklar tills jag omges av sädesfält och en och annan traktor. Slår jag upp ögonen hör jag plötsligt dunket och ser hur svetten från pannan droppar ner på golvet under mig.

(Ursprungligen publicerad i Pequod nr 38)