Fönstret är öppet. Jag ligger i sängen och lyssnar på Focus Groups skiva We are all Pan’s People med lånade, bättre hörlurar. Ipod-lurarna har inte alls släppt fram alla ljud - jag märker att det framträder fler nyanser och detaljer nu, och när skivan når sitt slut med ”Leaving Through” kommer jag att tänka på att jag skrev i recensionen till Digfi att den avslutas med fågelkvitter. Det stämmer inte alls, tänker jag, jag hör ju hur fåglarna sköljs bort av en smattrande, stark våg av oljud, som snart helt tagit över ljudbilden. Jag blir konfunderad, tittar på ipodens display, som visar att låten är slut, medan det i hörlurarna fortfarande hörs oljud/musik. I ett par sekunder blir jag rädd, en påtagligt intensiv rädsla. Jag hinner tänka, sansat, inbillar jag mig, att nu gör Ghost Box skäl för sitt namn, innan jag befriar öronen från hörlurarna och hör regndropparna i en extremt intensiv regnskur plåga takpannorna utanför fönstret.
Jag är mycket svag för sådana upplevelser - när musiken och verkligheten förenar sig med varandra. När det bli oklart vad som är vad.
Fin text. Är också mkt svag för sånt där, plitade ihop en text om lite liknande upplevelser för ett tag sedan……
Och tack för fina, bra låtar