Det här är intressanta grejer. Läs allt det som Simon Reynolds har skrivit om “the prehistory of popism” de senaste veckorna på sin Blissblog. Läs sedan den här skarpt klargörande essän (som även Reynolds har länkat till): http://nastybrutalistandshort.blogspot.com/2007/06/rationalist-theory-of-pop.html där ett betydligt bredare, historiskt perspektiv anläggs.
Det måste vara tre år sedan nu, någon gång i efterdyningarna av diskussionerna och positioneringarna kring begreppen “rockism”, “pop(-ism)” och “anti-rock” (bl a på Twisterella och här), som Stefan Z så riktigt påpekade att i det internationella popism-perspektivet (så som begreppet användes av t ex Freaky Trigger och i diskussionstrådarna på I Love Everything/I Love Music) är det snarare något slags rockistisk hållning vi har haft, vi som tyckte om att diskutera pop, kontext och estetik och att sätta tillämpliga Horkheimer-citat på skivorna vi släppte.
Jag ser framför mig hur någon utreder i en lång essä alla betydelseförskjutningar och skillnader i utgångspunkter i en jämförelse mellan hur begreppen har använts internationellt och i Sverige.
“Low culture for high-brows” var frasen Reynolds letade efter, som The Modern Review använde. Då kändes den oerhört provokativ och nydanande. Nu skulle den ju kunna användas som catch phrase för vilken svensk kultursida som helst.
Jag vet inte förresten… Jag hittar ett inlägg från senaste månaden i Blissblogg som uppenbart har med ämnet du jour att göra - det om Wilde/Warhol/Anger.
Kan du rekommendera någon annan bra startpunkt för den som vill tränga in i begreppet popism?
(Jag skrev först “popsim” ovan, vilket omedelbart skapade alla möjliga sorters ganska behagfulla bilder i hjärnan med utgångspunkt i Esther Williams, Prefab Sprout och Ville Franche.)
[...] Benämningen kommer från ett litet folkslag som tillhör ett webbaserat kotteri vid namn Jet Set Junta, och de har gjort sitt missnöje med mig hört här, här, här och här. Jag vet inte, men det känns nästan som om de har något emot mig. [...]
[...] Andra avsnittet av Autumn talk-serien måste tyvärr vänra. Det ska handla om djupa basfrekvensers rent materiella förankrande av musikupplevelser i specifika platser. Olycksfallet i arbetet består i att jag (åter) börjat intensivlyssna på Håkan Hellström – en form av musik där basfrekvenserna inte alls spelar en sådan roll. Infektionen förvärrades av ett besök i staden Göteborg men väntas gå över av sig själv, som en vanlig höstinfluensa. Med andra ord lär jag fortsätta att lyssna på Håkan Hellström i ytterligare några dagar. Under sådana förhållanden blir det omöjligt för mig att upprätthålla illusionen inför mig själv om att jag kategoriskt avskyr musikalisk expressivitet (t.ex. rockism, popism). Inte för att jag skulle få för mig att formulera en så fanatiskt överdriven ståndpunkt, utan för att endast den låtsade positionen kan förmå mig att skriva trovärdigt om bastyngd och platsbundenhet. This was written by rasmus. Posted on Wednesday, October 15, 2008, at 9:51 pm. Filed under musik, staden. Bookmark the permalink. Follow comments here with the RSS feed. Post a comment or leave a trackback. [...]