Svenskt postpunkhaveri

4 juli 2007

Igår köpte jag Svensk postpunk (MNW), samlingsskivan som redan är på god väg att bli sönderskriven av den svenska pressens samlade 60-talister, trots att den i ett något så när utåtblickande perspektiv kommer åtminstone två år för sent. Jag är ju själv 60-talist och var där ”när det hände” så det framstår som något av en naturlag att jag måste uttrycka min åsikt. Under några år i början av 80-talet hade jag mitt andra hem på Fredmans, Smålands, Stadt Hamburg och de andra lokaler i Malmö/Lund-området där den lokala scenen hade sina spelplatser, jag gav ut fanzinet id och tvingades, på gott och ont, förhålla mig till erans mest energiska och synliga depprockprofet, Lars Nylin på rocktidningen Schlager.

Det är alltså Nylin som sammanställt Svensk postpunk och som skrivit introduktionen i texthäftet, en introduktion som med all önskvärd tydlighet visar att det inte går att lära gamla hundar att sitta. Nylins syn på vad postpunk var är nämligen precis lika inskränkt idag som den var då. Under två långa timmar mal gnisslande gitarrer, tunga trummor och Peter Hook-basar fram något av den mest nyanslösa, nedbrytande och inåtvända rock som producerats i Sverige.

Nylin konstaterar i sin text att den svenska postpunken aldrig var i närheten av att slå igenom brett (med Imperiet som enda möjliga undantag), men att det är omöjligt att tänka sig Kent, Bob Hund m fl utan sina postpunkföregångare. När jag lyssnar på Svensk postpunk är det inte svårt att påminna sig varför. Den version av svensk postpunk som Nylin presenterar är instängd i sin egen misär och visar ingen vilja att ta sig därifrån. Det är en musik som fastnat i det depprocksparadigm som Joy Division, Magazine, The Cure och andra brittiska förebilder skapade, och den kan inte komma loss.

Om man, som jag, i stort sett sympatiserar med den bild av begreppet postpunk och eran 1978-1985 som Simon Reynolds ger i Rip it up and start again framstår Nylins ”gärning” som närmast oförlåtlig. På Svensk postpunk reducerar han i stort sett en av musikhistoriens mest kreativa och ljuvligt svåretiketterade tidsperioder till att handla om en viss typ av Stooges-influerad rock med pubertala texter och undermåliga sångare. I stället för den myllrande och i positiv mening förvirrande stilrikedomen hos allt från Young Marble Giants till Throbbing Gristle, från Human League till Josef K, får vi Diestinct, Commando, Abcess Exil och Camouflage. Det är inte bara deras namn som låter likadant. I stället för ett förhållningssätt som präglas av intensivt utbyte av idéer, ideologier och infall får vi en popens subkultur lika hårt styrd av inre tvång och oskrivna lagar som någonsin heavy metal, hip-hop eller tekno.

Sant är att den här typen av genretrogen rock dominerade den svenska undergroundscenen under första hälften av 80-talet, men det betyder inte att det inte fanns dem som bröt mot mönstret och snarare såg en möjlig frihet från konventioner och uttjatade uttryck i all den aktivitet som blossade upp efter punken. Några av dem finns trots allt representerade på Svensk postpunk och det är de som utgör guldkornen och de möjliga utgångspunkterna på de här två skivorna.

Global Infantilists MP.
Global Infantilists första MP.

Global Infantilists hade en helt annan mycket luftigare ljudbild med piano och syntar, än de flesta av sina gitarrdrivna samtida. Olle Schedin var en begåvad låtskrivare och trots det något påfrestande vibratot var Mare Kandre en fin sångerska.

Reeperbahns ”Marrakesh” minns jag som en i positiv mening omstörtande singel när den kom ut och dess fläskiga rockfunkrytm och blåögda exotism känns fortfarande fräsch. Olle Ljungströms röst har en märklig dragningskraft och basisten Peter Ivarss, tidigare i TT-Reuter, var kanske den här tidens finaste svenska instrumentalist med ett helt patenterat sound som lät som om han spelade på alldeles för löst spända strängar.

Olle Ljungström.
Olle Ljungström

Lustans Lakejer representeras enligt Nylins förödande logik av ”Massans sorl” från första albumet eftersom ”det var deras enda i postpunk-genren”, men gruppens originalitet och strävan efter att spräcka kostymen som Nylin och andra ville sätta på dem var hörbar redan här.

Bäst av allt är dock de två bidrag som har Henrik Venant som upphovsman. TT-Reuters ”2000 år” börjar med kristallklar kompgitarr och Ivarss melodiösa basspel. Den luftiga ljudbilden kommer som ett reningsbad efter alla distade gitarrkaskader som föregår den. Många avskydde Venants röst, och hans oförmåga att hålla tonerna rena, men jag älskade den och upptäcker att jag fortfarande gör det. Lyxorkesterns ”Gary Nilsson, I Love You” är också en relativt rak popsång med en vardaglig text om kärlek i skarp kontrast till all den gymnasiala ångestpoesi som fyller omgivningarna. När jag tänker närmare på saken misstänker jag mer och mer att det är Venant själv som står bakom valet av just de två låtarna. Det verkar osannolikt att Nylin skulle ha valt dem framför mer typiskt kvasifilosofiska, semipsykedeliska Venant-alster som ”Dagslända” eller ”Genom dörren”.

Thirteen Moons är också ett udda inslag på Svensk postpunk. Deras ”Suddenly One Summer” är en i huvudsak akustisk sturm und drang-ballad med en ganska svulstig saxofon i en ledande befattning. Jag har inget minne alls av Thirteen Moons – förmodligen beroende på att deras skiva Origins tydligen kom ut 1986, när postpunkfenomenet mer eller mindre hade ebbat ut och jag hade givit mig ut i ett långvarigt irrande mellan disparata musikstilar och förhållningssätt i jakt på något som kunde ersätta den upphetsning och ”sense of urgency” som präglade de första fyra-fem åren av 80-talet.

Thirteen Moons
Thirteen Moons

Förutom de nämnda är det inte många som bryter mot mönstret. Freddie Wadling, en annan av det tidiga 80-talets stora svenska förgrundsfigurer, representeras av Cortex ”The Freaks” och Blue for Twos ”Stay Casey”. Det är ingen tvekan om att Wadling hade ett helt eget tonfall – och förmodligen en alldeles äkta ångest – men han tillhör(de) ändå aldrig mina stora favoriter. Mest tacksam mot honom är jag för att han introducerade den satiriske kuplettmakaren Tom Lehrer i fanzinet Funtime.

Syntgrenen av postpunkten representeras av Twiceaman och Ståålfågel, men har inte precis åldrats med värdighet. I övrigt är det jämntjockt. Någon annan än Nylin – som uppenbarligen sammanställt den här skivan genom att bläddra igenom gamla Schlager-lägg – hade kanske kunnat göra en grundligare research och leta fram några av de grupper som inte hade någon publik att tala om ens då, men som har potentialen att förändra synen på vad pop, eller postpunk, kan och borde vara.

På det stora hela visar Svensk postpunk med all önskvärd tydlighet att det inte var bättre förr. Jag minns med glädje – och lyssnar fortfarande på – några av dem som nämns ovan, samt givetvis Biljardakademin och kanske Blago Bung. Svenskt 80-tal må ha präglats av hög aktivitet på en stark undergroundscen, men idag har vi Differnet, Testbild!, The Embassy och många fler. Det finns helt enkelt ingen anledning att bli nostalgisk.

50 kommentarer om “Svenskt postpunkhaveri”

  1. Katja skriver:

    Vad underbart det är med essäer som bara fortsätter och fortsätter (om de är så här täta)! Vilka är Blago Bung för några?

  2. Joakim Norling skriver:

    Katja>> Blago Bung var en mycket udda skapelse från Lund som gav ut en MP på Venants skivbolag Heartwork. Bedrövlig sång (nästan ett krav på den tiden) men lågmält och intellektuellt med ett inslag av märklig konstskolehumor.

  3. gf skriver:

    Oh, Thirteen Moons tyckte jag mycket om. Valdigt vacker och aningen sorgsen musik. Kanske lite val allvarstyngda i sina stycken, men sa fick jag se en glad Goran Klintberg (mannen med rosten) nere pa Koh Samui omgiven av napna orientaliska ansikten, sa det var naturligtvis bara spel for gallerierna…

    For de sa inklinerade, voila:

    http://rapidshare.com/files/36219414/Thirteen_Moons_-_True_story_EP.zip (A True Story EP - 1986)
    http://www.megaupload.com/?d=HX5S6HNW (Little Dreaming Boy - 1986)
    http://www.uploading.com/de/files/F3AR0UY8/Thirteen_Moons___Origins.zip.html (Origins - 1987)

    (You will find mercy on your road saknas. En bra skiva med den vackra “A moment in time”)

  4. gf skriver:

    http://www.mediafire.com/?2qvkmdtdnjx (You will find mercy on your road - 1990)

  5. Jocke skriver:

    gf >> Fantastiskt! Ska jag ladda ner på jobbet i morgon!

  6. Stefan skriver:

    Skitbra ochrelevant text. Jag var inte där “när det hände”. Jag gick dock tillbaka och lyssnade på många av banden som är representerade på “Svensk postpunk”, läste gamla Schlager-årgångar osv. när jag blev seriöst intresserad senare på 80-talet. Gillade mycket av det då, även sånt som jag idag tycker är närmast olyssningsbart. Sen har man fått ställa det där mot hela det internationella perspektivet, och det svenska… ja, det bleknar ju rätt rejält. Inte minst om man, som jag, med stor behållning fortfarande lyssnar på Joy Division, Cure etc ur det mörkare postpunk-spektrat. Det känns ungefär lika likriktat som swindie-eran på 90-talet, och det som pågår nu kan ju lätt bli beskrivet på liknande sätt. Men man anar att det måste ha pågått andra saker under den svenska postpunk-eran, men det är, ändå, rätt svårt att hitta dit, där det andra fanns. Carl Myrén, Biljardakademien, Global Infantilists, Virna Lindt, Svart, Webstrarna, Reeperbahn, Noise… Vad mer? Kanske nåt för LTM att sätta tänderna i?

    Blago Bung är ju lite inte intressanta på sätt också att Ny Akustik blev lätt jämförda med dem när Marcus Törncrantz gjorde en lång, introducerande intervju med dem i mitt dåvarande fanzine Gospel! (1996). Ny Akustik… det mest borttappade svenska bandet någonsin.

  7. Stefan skriver:

    Min farbror var för övrigt med i gravt, men rätt snyggt, Simple Minds-influerade Stranded-bandet Viva!, som just Lars Nylin gjorde en omslagsartikel om i Schlager 1982. Senare Viva!-skivorna är hyfsat bra, som jag minns det, de hittade en mer egen, lågmäldare stil. Var lite nyfiken på om de skulle vara med på “Svensk postpunk”, men icke.

  8. Johan skriver:

    Du skriver väldigt bra. Det enda jag önskar är att du kunde skriva lite oftare.

  9. Jocke skriver:

    Stefan och Johan >> Tack, tack, tack! Jag önskar att jag hade tid att skriva lite oftare. Men jag har ett projekt nu. Ett projekt som jag inte vågar yppa offentligt för då kommer det enligt den obetvingliga logik som är min egen att gå om intet.

    Stefan >> Alltså… Egentligen borde Friendly Noise göra en “svarssamling” och plocka upp de saker du nämner. Svart missade jag själv, märkligt nog. Förmodligen beroende på namnet. Vill jag höra nu i stället! Ny Akustik missade jag också helt; de dök upp vid helt fel tidpunkt för mig personligen.

    Blago Bung tillhör definitivt de band som det är allra roligast att tänka på och teoretisera om. Själva musiken är ofta inte alldeles njutbar. Jan Fornell, som var en tredjedel av Blago Bung, var också halva K Gauma, som i fanzinet Dr Krall introducerade mer eller mindre allt som verkligen var intressant (läs: obskyrt) från den internationella postpunkscenen omkring 1978-1980. Nu bor Jan sedan länge i Yokohama. För några år sedan dök han fullkomligt otippat upp på en samlingsskiva vid namn “Two Zombies Later” (se länk ovan) med en version av Henrik Venants “Drift”…

  10. Jocke skriver:

    Stefan >> Åh, jag glömde att kommentera Viva!! Jag har en av deras sena skivor (men vad heter den, tro?), som du nämner, hemma och lyssnade riktigt mycket på den en gång i tiden. Jag borde leta fram den igen!

  11. Petter H skriver:

    mycket bra text, som sagt! Till listan av band som borde varit representerade vill jag lägga Kabinett Död, Miljonmysteriet, Påskharen och Politbyrån (även om alla fyra är rent löjeväckande obskyra). man skulle också kunna nosa lite på industrikassettscenen, kanske…det sista säger jag mest för att jag själv var där när det hände, vilket jag inte riktigt kan säga om postpunkens dito (med vissa undantag).

    det är sant att Blago Bung kanske är bättre i teorin än i verkligheten. eller jag vet inte förresten, jag lyssnar fortfarande på “Kärleken och Döden” då och då, och jag tycker fortfarande att den är skitbra, men att det är frustrerande att sången är så usel. den lyckas med konststycket att slå an en helt egen ton, en unik bild av dåtidens verklighet sedd genom ett poetiskt drömfilter. det kanske modigaste skivsläppet i svensk rockhistoria? man får heller inte glömma att Martti Soutkari blev poet “på riktigt” sen, var med i Malmöligan och släppte flera fins diktsamlingar på Ellerströms…

  12. Stefan skriver:

    Jocke: Den skivan jag minns som bäst med Viva! är deras sista och minst uppmärksammade: “A rainbow at the edge of the shadow” från 1987. Men jag har inte lyssnat på den på, ja, jag vet inte hur länge. Här finns i alla fall en sida med lite mer Viva!-info: http://www.last.fm/music/Viva%21/+wiki där man beskriver “A rainbow…” som “probably their most experimental album”. Och på last.fm listar de bara brittiska romo-band från 90-talet som “similar artists” som Orlando och Plastic Fantastic. Haha! Helt galet fel.

    Och Ny Akustik borde du ju aboslut kolla upp, finns två skivor: en 7″ från 1996 då de hette Mono som heter “Vi tänker oss helt nya frisyrer” och så en EP några år senare då de bytt namn. Aron Etzler, numera chefredaktör för Flamman och vänsterpolitisk debattör, sjöng med oefterhärmlig pondus och hm, hur ska man beskriva musiken egentligen. Jättesvårt. Oerhörda ambitioner serverade med elegant lätthet kanske, eller tvärtom. De håller fortfarande på, enligt ryktet. Men ingen har sett till dem de senaste fem åren, de är hemligare än Kraftwerk.

  13. Kalle L skriver:

    När du skriver att hiphop och techno är präglade av samma inre tvång och oskrivna lagar som heavy metal — gör du dig inte skyldig till samma slags oinsatta genaraliseringar som du anklagar Lars Nylin för? Det går utan större svårighet att visa på hur både techno och hiphop musikaliskt sett i många fall mer konstruktiv och frammåtblickande än postpunk — beroende på hur man definerar genrerna och vilka delar man lyfter fram. Hur som helst är det väl onödigt att ytterligare cementera klyftan mellan “indie” och “dansmusik/svart musik”. Ingen av lägren verkar helt kunna avstå från att av bara sisådär i förbifarten positionera sig lite grand… ;-)

    Bra text för övrigt!

  14. Per J. skriver:

    Ja, bra text! Och visst finns det såklart en massa bra som de inte tog med, men ni har nog redan nämnt. Första Webstrarna och det enda albumet med skånska Noise är (enligt min mening) de kanske två bästa skivorna som gjorts i Sverige. Och Ny Akustik är ju verkligen skitbra, de låter ungefär som ett intellektuellt Torsson.

  15. Mattias Holmberg skriver:

    Kalle L>>Utifrån Simon Reynolds Rip It Up and Start Again-definition av postpunk - mot vilken Joakim ställer Lars Nylins betydligt mer begränsade urval till samlingen - var klyftan mellan “indie” och “svart musik” inte särskilt meningsfull att tala om, i alla fall inte som något cementerat separerat. Reggae, funk, jazz och disco, bl a, var ju självklara beståndsdelar i DIY-musik på den tiden. Kanske är det delvis det här Joakim syftar på i beskrivningen av postpunken som “musikhistoriens mest kreativa och ljuvligt svårdefinierade tidsperioder”? Kanske kan “techno” och “hiphop” bytas ut mot “indiepop” utan att budskapet förändras? Vad vet jag.

  16. Mattias Holmberg skriver:

    * Vilka var artisterna som föll utanför mittfåran i det likriktade swindie-90-talet? Det är lättare att räkna upp intressanta exempel från 80-talets postpunkvåg, känns det som.

  17. Stefan skriver:

    Allmän reflektion: jag tycker det är jättesvårt det där med genrer, detta att de flesta med lätthet över huvud taget kan prata om “indie”, “postpunk”, “hiphop”, “techno” eller vad det nu månne vara. Gillar man “techno” så gillar man allt som “är” “techno” osv. Det underlättar ju verkligen om kan prata så just när man är allmänt beskrivande om musik, men jag har nästan en fobisk motvilja mot det.

    Då vill jag hellre ha mindre, beskrivande sub-genrer. Samtidigt är ju mer övergripande genre-definitioner viktiga, dess inbördes evolutioner, samband och system, det är ju superintressant. Dock är det ju inte riktigt så genre-namn används för det mesta ens i musikjournalistik, det vanligaste är ju vanlig platt varudeklaration.

  18. Stefan skriver:

    Det här är lite off-topic men jag och Tomas (Differnet) chattade om genrer nyligen:

    differnet: alltså det här begreppet electronica. det är dags att börja protestera mot dess användning nu. häromdan stod det en mening i stil med “det legendariska electronicabandet new order” i DN. och sånt här: “electronica du inte visste att du hade glömt bort: Martin Brooks har tagit fram grävskopan för en arkeologisk utgrävning i electronica-land. Bland fynden återfinns musik med Landscape, Black Devil, Cabaret Voltaire, Silver Apples och Alan Vega. För att nämna fem av tretton nyupptäckter.”
    me: electronica = allt elektroniskt numera?
    differnet: för min del anser jag att electronica får användas på musik gjord efter warps första artificial intelligence-samling. allt annat blir konstigt anakronistiskt. men om det är allt elektroniskt är det ju helt meningslöst begrepp. en annan genreirritation är att alla som skrivit om den här kommande svensk postpunksamling har skrivit att postpunk = depprock / gotrock. “Musikgenren har kallats postpunk, svartrock eller kort och gott depprock” WTF??? snart börjar de väl kalla all indiemusik från 80talet för gotrock. det är kanske dags att styra upp det här och göra definitionerna klara på hur man får använda alla såna här genrebetckningar. fan vad irriterade många skulle bli över det. men att säga att new order är electronica blir lite som att kalla moondog för indie. eller can för postpunk. det är rätt taffligt att musikkritiken i allmänhet inte fäster större vikt vid det här. för i litteratursammanhang skulle man ju anses som idiot om man tex kallade lawrence sterne för postmodernist. även om han uppvisar många attribut som 200 år senare finns i postmodernistisk litteratur. i musiksammanhang brukar ju de flesta avfärda såna här diskussioner med att “genrer är inte viktiga”. om man verkligen ansåg det borde man ju bara kalla allt för musik. ett annat bättre exampel är ju filosofin, där man ständigt uppfinner begrepp. och där det allra viktigaste är att etablera deras samband, att inte förvirra sig bland begreppen man skapat. det handlar ju egentligen inte om att kategorisera i första hand utan om att upptäcka samband mellan musikformer och att beskriva dom på nya sätt. att upptäcka saker i musikens utveckling, dess verkningshistoria. ett bra exmepl är ju just reynolds klassiska wireartikel där han skapar postrocken som fenomen. kanske han gjort det igen med hauntology också. här är ett jobbigt exempel: http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=628104 “Med punk som bara en liten beståndsdel och desto mer av ung postpunk, punkfunk, nästan-indiepop, reggaehybrider, tidig electronica.” tidig electronica. vafan är det? tidig DIY-electronica är ju helt klart tex de första släppen på skam i 100 ex. det är inte young marble giants iaf. http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?a=529132 annie må vara samtida men hon är fan inte electronica i någon form. åtminstone inte om man har någorlunda vettiga kriterier.

  19. Lars Nylin skriver:

    Ja jösses. Skicka över plattan så ska du få pengarna tillbaka och kan satsa 100 spänn på att utveckla “Får jag lov”. Cheers Jocke!

  20. Jocke skriver:

    Kalle L >> Din invändning mot min något slentrianmässiga uppräkning av genrer är relevant. Däremot tror jag inte mina generaliseringar “ytterligare cementerar klyftan mellan “indie” och “dansmusik/svart musik”. Särskilt inte eftersom jag även nämner heavy metal. Blir det “vitare” än så? Och som Mattias påpekar så kunde jag lika gärna skrivit “indiepop”. Du får se generaliseringen som ett stilmedel i det här fallet, ett sätt att tydliggöra min poäng.

    Stefan >> Annars är jag helhjärtat med dig i din generella tveksamhet mot genrer och försöker så sällan jag kan nämna genrer när jag skriver om pop. Det finns två huvudargument mot genrer:
    * Om läsaren har en klar bild av vad en genre är, begränsar nämnandet av genren läsarens möjlighet att skapa sig en självständig bild av vad som (förhoppningsvis) är unikt med den musik som behandlas.
    * Om läsaren har en dimmig bild av vad en genre är uppstår den typen av missförstånd som Thomas ondgör sig över i den inklippta diskussionen.

    I slutänden leder diskussioner om genrer alltför ofta till fruktlösa hårklyverier.

    Lars Nylin >> Får jag lov är en fin, genretrogen publikation.

  21. Stefan Wesley skriver:

    Satt nyligen och försökte få ihop en sorts pressrelease till Biljardakademien-CD:n och är där inne på samma problem. För även om det fanns ett fåtal avvikande band så var svensk postpunk bara mörk och dyster. Biljardakademiens stora problem var att dåtidens media och skivbolag inte förstod sig på vad de sysslade med (givetvis med undantag för ID!), och jag upplevde precis samma sak med mitt eget band. Inspirerade av Orange Juice besökte vi skivbolag efter skivbolag som antingen hänvisade till Brända Barn eller Style, någonting däremellan fanns inte. Därför tyckte jag jättemycket om Ubangi när de kom, eftersom de bröt mot alla gällande regler, och när Carl Myrén släppte “Jag flyttar in hos mig” snurrade den oavbrutet i dagar. Men det var ett fåtal undantag i en mörk del av svenskt musikliv där Docenterna, Di Leva och Reeperbahn var ledljus.

  22. Petter H skriver:

    “Och Ny Akustik är ju verkligen skitbra, ett låter ungefär som ett intellektuellt Torsson”

    Meningen börjar bra, men slutar i en fullständig obegriplighet. No offence, Per…

  23. Stefan W. skriver:

    Och förresten, var går gränsen mellan postpunk och annan musik? Varför är inte Peter LeMarc första skivor postpunk? Eller Mats Olofsson? För glatt, månne? Och hur lång tid in på 80-talet kan man kalla musik postpunk? Förutom att Thirteen Moons kom 1987 (om jag inte missminner mig) och Wannadies 1989 (d:o) så kanske det handlar om att Thirteen Moons bestod av “gamla rävar” från Alien Beat och vad det nu var, medan Wannadies var unga och fräscha nykomlingar… Ett kännetecken hos en postpunkare är kanske att man var en föredetting på 90-talet, för det gäller väl så gott som samtliga på den här samlingen.

  24. Jocke skriver:

    Stefan W >> Season’s Greetings borde givetvis vara med på en alternativ svensk postpunksamling!

  25. Stefan skriver:

    Stefan W: “För glatt, månne?”
    För lättviktigt kanske? Jag är för en definition av post-punk av musik som dels är “arty” och dels kopplat till en viss tidsperiod.
    “var går gränsen mellan postpunk och annan musik?”
    Och tidsmässigt släpade Sverige efter, och arty kan man vara på väldigt olika sätt, från Orange Juice till Joy Division.

  26. Stefan skriver:

    “Arty” inom citationstecken… hm, det ser lite fånigt ut. Men bättre än pretto i alla fall.

  27. Staffan B skriver:

    Åh! Viva! Delfiner! Du som ingen förstod! Skitbra!

    Att göra postpunk synonymt med depprock är att gravt misstolka rörelsen i konsten. Duran Duran var postpunk. Lars Nylin gör sig till historierevisionist helt enkelt. Håller det för ett åtal?

  28. Gustav skriver:

    Är inte Strasse med? Fantastiskt band, åtminstone på den första och enda? lp de gjorde:
    http://www.thatfoxhuntingman.com/artikel.asp?id=241

  29. Per G O skriver:

    Petter H:
    Miljonmysteriet må vara löjeväckande obskyra, men på http://www.miljonmysteriet.com hittar du mp3-filer etc. Vi har inte haft vett att lägga av helt och hållet och repar med extremt ojämna mellanrum.

  30. johan goldkuhl skriver:

    Älskar fortfarande thirteen moons. Var kan jag få tag i Nattens fyra floder från filmen Rött rum som de gjorde filmmusiken till? Eller filmen ?

  31. Trampe skriver:

    Blago Bung ja….”Dom säger att hans kyss gör dig kåt”. Herrejesus vad bedrövligt.

  32. sophia scalpel skriver:

    vilken fint blog!!!
    i am desperate looking for some of the thirteen moon records.. especially here in germany theyre impossible to find. so i was quite happy to hit this blog here… men herregud… sadly the “You will find mercy on your road - 1990″ and the “A True Story EP - 1986″ have expired.. can someone be so nice and load it up again please?? id be forever greatful!!

  33. Jörg skriver:

    Hello Sophia,
    you will find the Thirteen Moons on my blog not-rock-on.blogspot.com. That is where the links in these comments originally came from ;-)

    Mats Gunnarsson even left a comment there! When I posted these fantastic albums in 2006 there was almost nothing on them on the web, just American Native mythology. Still there is very little on them available. This is how I found this entry when looking up some links to my blog. I did not understan much as I am German. I could guess a little. I think bra means good. Some funny double entendres if you speak English…

    BTW, this is the second time within a few days I stumble upon the MySpace site of Häxor och Porr! But why is it that it takes ages till it opens even on DSL 16000?

    Enjoy the Thirteen Moons and spread the word!

    Jörg from Germany

  34. Gustav skriver:

    Blago bung finns! I varje fall gjorde de en spelning på en privat fest i somras.

  35. Jocke skriver:

    Gustav: Jag var där!

  36. anna skriver:

    Very useful files search engine. Indexoffiles.com is a search engine designed to search files in various file sharing and uploading sites.

  37. AndyPandy skriver:

    Av en slump fann jag denna märkliga skrivning, som måste vara en av svensk musikrecensions värre haverier genom världshistorien. Visst kan man ha synpunkter på låtvalen på “Svensk Postpunk” - I synnerhet saknas Viva “När jag gick förbi” http://youtu.be/UbFxmQE3JBY och Strasse - samt konstatera att de brittiska inspirationskällorna var mycket vassare. Men är skivan “något av den mest nyanslösa, nedbrytande och inåtvända rock som producerats i Sverige” undrar jag vad man ska skriva om all svensk musik som kommit senare? I synnerhet idag är det ju extremt mycket som är fräschare *host* Herregud, ska man skratta eller gråta? Twice A Man’s alster från “Music For Girls” är ju originella än idag och i alla bemärkelser överlägsna de moderna artsy fartsy luftballonger du gillar, som dessutom i det närmaste fullständigt saknar originalitet. Men du verkar ju inte gilla nåt med driv, nerv eller malande basgångar. Däremot passar ju dina favoriter perfekt på en dålig utställning på ett fint galleri, där en massa kvasiintellektuella besökare låtsas begripa en talanglös installation av genomskinliga plaströr samlade i en hög.

  38. Agent-f skriver:

    Thirteen Moons med Anders Holm är ju en kul story …Anders är väldigt duktig musiker och gjorde dom bästra intron och melodier till “G”

    dessutom är han väldigt trevlig kille att snacka med

  39. Agent-f skriver:

    “Thirteen Moons” stod det ju om i tidningen Mojo och Anders Holm som är en av de duktigare musikerna från Solna har ett hjärta av guld och ärligheten att ringa mig mitt i natten då han inte mår så bra och be mig komma över så han slipper vara ensamm …det är starkt av honom

    Han är en av dom som fallit in på fler spår i livet men jag ger inte upp om honom och sviker honom inte….alla fina personer som gjort musik som aldrig tystnar i örat ska stöttas till 100 %

  40. [...] post-punken. En tes här är att post-punken som estetiskt fenomen egentligen aldrig hände i det tidiga 1980-talets goth-Sverige, utan att 1996–2002 är den försenade inhemska [...]

  41. [...] i sin bok Rip it up and start again om den ursprungliga post-punken (1978–1984). En tes här, utifrån ett visst perspektiv, är att post-punken som estetiskt fenomen egentligen aldrig hände i det tidiga 1980-talets [...]

  42. [...] bok Rip it up and start again, om den ursprungliga post-punken (1978–1984). En tes här – utifrån ett visst perspektiv – är att post-punken som estetiskt fenomen egentligen aldrig hände i det tidiga 1980-talets [...]

  43. Jorge skriver:

    What’s up, yes this paragraph is really fastidious and I have learned lot of things from it concerning blogging. thanks.

  44. Mariano skriver:

    They are sponsored websites so the results of the search word. How about making a delightful and easy to make chicken salad. Sprinkle white pepper, curry and a touch spicy seasoning onto the paper plate.

  45. Lupe skriver:

    Business house delivery is also done with the same perfection. important; margin: 0px;” class=”k - Link”> –>Appellate<. The notary is meant to serve the public in non-contentious matters (contentious matters currently being the domain of legal professionals). ” Upon completion of the course, the instructor provides the applicant with a signed Firearms Safety Course Compliance form certifying course completion. If you want to pick up your parcel from your house they also take the responsibility.

  46. Sophie skriver:

    What i do not realize is in fact how you’re now not actually much more well-preferred than you might be now. You are very intelligent. You know therefore considerably in terms of this subject, made me in my opinion believe it from so many varied angles. Its like women and men don’t seem to be fascinated until it is one thing to do with Woman gaga! Your personal stuffs outstanding. Always handle it up!

  47. Andre skriver:

    I am in fact grateful to the owner of this website who has shared this fantastic piece of writing at at this place.

  48. Peyton skriver:

    Thanks for the sensible critique. Me and my cousin were just preparing to do a little research on this. We grabbed a book from our local library but I think I learned more from this post. I am very glad to see such fantastic info being shared freely out there…

  49. Ashley skriver:

    This amazing site is absolutely excellent. Just how can I make a single like this !?

  50. ptprdfdyqs skriver:

    Svenskt postpunkhaveri « The Jet Set Junta
    ptprdfdyqs http://www.g20a9×1omid86wi73jqv5322jg61h79us.org/
    aptprdfdyqs
    [url=http://www.g20a9x1omid86wi73jqv5322jg61h79us.org/]uptprdfdyqs[/url]

Svara

Du måste vara inloggad för att kommentera.