Sake and Greens

2 april 2009

Hanami

Cal Tjader “Sake and Greens”

Det gömda ljuset

22 mars 2009

Förordet till Beppe Wolgers memoarer läste jag då, redan för några år sedan. Jag tror jag läste halva. Det kan ha funnits något annat jag behövde läsa i stället den kvällen, men jag tror inte det var det som hindrade mig, utan en annan mekanism som börjar verka ibland när jag vet att jag håller i något riktigt bra, eller för bra. Får träffa en mirakulös nyfödd: Nä, jag kan hålla honom nästa gång. Går runt hela vintern i en ”temporär” jacka och har fyra vårjackor på krok och galge. Lagar tomater från Euroshopper när jag har kastanjepuré på hyllan. Fint godis låser man in. Favorit betyder inte ”den man har varje gång”, utan är ett epitet för det som vilar i gömslen.

Nu har Beppe-memoarerna kanske fullgått sin preskriptionstid. De överväldigande känslorna som jag väntade med kanske kan vara jämnare nu. Min kompis pratade om Beppes texter igår. Hon hade haft en stor stund som sextonåring, med Beppe som gick vilse i regnet och ramlade in i en gospelkyrka. Hon är också någon som vill in i saker direkt, vara med om mycket av allt, sjunga i gospelkör om hon fick chansen.

Möjligen har jag själv smält förordet nu (sprakande av entusiasm). Några sidor in med Beppe skymtar faran. Jag kan, som sagt, inte smälta för mycket av sådan perfektion som talar till en personligen. Se Komedas ”ljusets hjärta” i ”Ad Fontes”, se Stepbrother Ernests genomlysta djup. Jag sparar de sista sidorna i romaner, förpassar dem till golvet under sängen i flera veckor och godis blir gammalt i min vård, men alltså Beppe! Han kommer att bli långvarig, men hur länge ska han hållas på halster?

Han har det fantastiskt obegripliga/oförklarliga som gör hans röst så förståelig. När han skriver om sina 16-åriga tvivel inför världen – ”Har jag någon plats?”, det frågar sig inte alla – får jag lägga ifrån mig honom igen (s. 37).

“If This World Were Mine” (också på gårdagens fest)

Om Bibio och associativt lyssnande

9 mars 2009

2009 har börjat fantastiskt bra för det slags associativa lyssnande som jag aldrig kan få nog av. Animal Collective, Belbury Poly och Testbild! har gett ut album som har flutit in och ur varandra i iPoden på ett naturligt sätt och fått dem att framstå som besläktade i grunden. Gamla saker med Robert Wyatt och Hatfield & the North har ytterligare fördjupat känslan och för någon månad sedan tipsade Petter om gamle Genesis-gitarristen Anthony Phillips Back To The Pavillion, vars mikrosymfonier och stycken för akustisk gitarr nästan kusligt snyggt flätats in i allt det andra och skapat en kontinuerlig ström av drömmusik.

Till mixen lägger jag nu Vignetting the Compost (Mush Records) med Bibio. Det var Mattias som uppmärksammade mig på att någon rekommenderade Bibio som relevant musik för hauntologiskt intresserade i Ghost Box Facebook-grupp. Det första som slog mig var den yttre likheten mellan omslaget till Vignetting the Compost och omslaget till Anthony Phillips första, också bitvis utsökta album, The Geese and the Ghost.

The Geese and the Ghost Vignetting the Compost

Båda konvoluten ger tydlig anvisning om att vi befinner oss på landet, men medan Anthony Phillips landsbygd är bukolisk och ett hem för trubadurer och älvlika uppenbarelser är Bibios gröna äng samtida och det förflutna är i stället närvarande i form av benknotorna under jorden. Liknande beröringspunkter, och skillnader, finns i musiken, som i båda fallen har akustisk gitarr som mest framträdande instrument och en tydlig relation till brittisk folkmusik, men där såväl angreppssättet som musikens stämningar är olika.

En beröringspunkt mellan Bibio och Animal Collective finns i hur låtarna sällan (aldrig i Bibios fall) följer poplåtens traditionella vers/refräng-mönster utan tycks utvecklas organiskt från den första melodin eller gitarrfiguren och ibland omärkligt, ibland genom tydliga övergångar, mynnar ut på en helt annan plats än där de började. Det är popmusik som har utveckling och förändring inbyggd i själva strukturen och den heraklitiska floden blir en lämplig metafor. Ett slags antites till den perfekt formade poppärlan.

Vignetting the Compost spelar fältinspelningar och elektronisk bearbetning en väl så viktig roll som den akustiska gitarren och Bibios egen röst (som dock bara förekommer på tre låtar), men ljudbilden är tydligt analog ända in i detaljer som det typiska skorrandet man hörde från dåligt mastrade lp-skivor förr i tiden. (Om det bara inte är mina hörlurar som spökar!) Som hos Ghost Box-artisterna handlar det om att frammana det förflutnas ande, inte som en del av den nostalgiska retrokulturen, utan som ett sätt att jävlas med vår tidsuppfattning. På så sätt anknyter Bibio också till The Caretaker, en annan stor och aktuell musikupplevelse: Vi lever i en tidsålder som inte har några som helst problem att minnas, men som verkar vara dömd att återuppleva samma minnen om och om igen, oförmögen att skapa nya. Paradoxen är att hela det här klustret av artister - Ghost Box, The Caretaker, Burial, Bibio - genom att rikta pannlampan mot den här aspekten av kulturen bidrar till att motverka den. Benknotorna får ligga kvar under jorden, men vi är hela tiden påtagligt medvetna om deras existens.

Vignetting the Compost är det andra viktiga albumet under 2009 som behärskas av väta. Men där Aquatint var porlande, plaskande, forsande och flödande är Vignetting the Compost fuktig som tidig vårjord, en svart och fet fukt som myllrar av bakterier och mycel. Det räcker egentligen med att läsa låttitlarna - “Flesh Rots, Pip Sown”, “Mr and Mrs Compost”, “Top Soil”, “Amongst the Bark and Fungus” - för att inse att Bibios hembygd spelar en avgörande roll för musiken han gör. Södra Staffordshire var fram till 1970-talet ett av Englands hårdast industrialiserade och mest utpräglade kolgruvedistrikt. Nu växer orterna igen och naturen tar över igen, kvar lämnas kapitalismens monument i vackert förfall. Vad området kallas? The Black Country.

bc_ruin.jpg

Men vi ska nog inte fästa oss för mycket vid svärtan. Allt tal om historiens slut och en kultur på auto-repeat är intressant och viktigt för att skapa ett slags fond som musiken kan spelas upp mot. Men det som innerst inne förenar Bibios album med Testbild!, Belbury Poly och Animal Collective undviker jag i det längsta att tala om, eftersom det är så svårgripbart och associationerna lätt blir högtflygande. Tidigare har vi talat om det rena, vita ljuset, men nyligen blev jag föreslagen att extas är ett bättre begrepp. Den extatiska känslan som den här musiken förmår framkalla är både som en religion utan förtryckande kyrkoinstitution och som en drog utan allvarliga hälsorisker. Men precis lika beroendeframkallande.

Vidare läsning:
Bibio själv om den epifaniska upplevelsen av att höra “The Hangman’s Beautiful Daughter” med Incredible String Band
En alldeles för lång recension av “Vignetting the Compost” som dock på ett intressant sätt, felaktigt utgår ifrån att Stephen Williamson är amerikan och i förbifarten säger en bra sak om skillnaderna mellan amerikansk country och brittisk folkmusik
Kongeniala videor från Vignetting the Compost
K-Punks föredrag från “Hauntology Now”

Rösten

9 mars 2009

Colin Blunstone

Man ska kanske inte förvänta sig något annat än boogierock när 60-plussarna drar ut på turné, men Zombies kom med löftet om att man skulle få höra större delarna av det magiska popögonblick som kallas Odessey & Oracle live innan upphovsmännen hämtar ut sina första pensionsutbetalningar. Ändå var det med viss förvåning mitt sällskap utbrast “Är det Foreigner, eller?” just innan den grånade gentlemannen bakom klaviaturen tillkännagav att nu skulle det bli sex låtar från mästerverket.

Ja, framförandet var mer än habilt och, ja, låtarna är fortsatt lika mästerliga, men sedan, när “Time Of The Season” klingat ut, fortsatte det där det hade börjat en dryg timme tidigare och efter en ny rundlig dos av Status Quo light framstod Odessey & Oracle än mer som ett mysterium, en närmast osannolik samverkan av goda krafter.

Behållningen av kvällen blev att höra Colin Blunstone sjunga. Till utseende och rörelsemönster påminner han om ett mellanting mellan en gnomisk mysfarbror och en parkinsonpatient, men rösten, rösten, den är fortfarande intakt. Den märkliga kollisionen mellan sensualism och vemod, de knappt antydda väsningarna och den excentriska intonation. Emellanåt fick jag intrycket att Blunstone inte är alldeles frisk, att han till och med hade ont ibland, men iklädd enkel svart kostym och med det gråa håret perfekt svallande nerför nacken framstår han som popens Bill Nighy - en man som har levt ett gott liv och utstrålar all den värdighet som en suverän yrkeskarriär kan ge. Receding hairline har sällan framstått som så attraktivt.

Drömjazz

6 mars 2009

taranaki.jpg

Nucleus “Taranaki”

…även jag på repeat

2 mars 2009

The Arcadians, ett stycke edwardiansk sång och dans med titlar som “Charming Weather”. Eller The Arcadians, Louis Philippes andra band, som alla som någon gång hört förmodligen minns som något av det finare i världen, trots att det nästan är för renodlat, rent, skönt och trots att det inte finns så mycket att lyssna på.

Jag fick mer idag. Jag tror det kanske var som tack för “An Introduction to Semantics” eller så hade Jonas Fust bara lyssnat på låten hela dagen och var tvungen att dela med sig. The Arcadians “Chinese Doll”.

Den fick samma hypnotiserande effekt på mig (51 gånger på en och en halv timme). Övergången var sömlös, itunes stod redan på repeat, så det kunde lika gärna ha varit ett perfekt 12-minutersspår. (Ett perfekt oändlighetsspår?)

Prins Thomas hade den tydligen i en mix någonstans efter den här mannen för några år sedan. Den skulle kunna låta fantastiskt över annan musik.

Andra generationen

1 mars 2009

Automat

Vid ett par tillfällen när min iPod slumpat fram låten “Bunhill” av Woebot har jag varit tvungen att dubbelkolla i displayen så att det verkligen inte är en låt av Belbury Poly eller The Advisory Circle. Man skulle kunna tro att jag därmed redan efter en enda mening är i full gång med att avskriva Woebot som en epigon. Inledningsvis var min hållning till Woebot också snarast en icke-hållning. Jag tycker ganska bra om Woebots två egenutgivna tretums-cd Automat och East Central One, men de har inte lyckats skapa samma intensiva känsla av att vara del av en sensibilitet, en estetisk dimension i tid och rum som Ghost Box-artisterna.

Ändå finns det något djupt sympatiskt över Woebot som är värt eftertanke och en skriftlig utläggning. Musiken han gör är så uppenbart musik av ett fan för fans, men vi som följt Woebots (numera nedlagda) blogg vet att hans intressen sträcker sig från den elektroniska musikens förhistoria över en personlig version av jazzhistorien till ett engagerat förhållande till ravekulturen. Han har alltså en öppenhet som är avundsvärd och mycket av detta finns det spår av på Automat och East Central One. Vi befinner oss i ett kulturellt skede där hela musikhistorien för första gången är tillgänglig mer eller mindre samtidigt. Ett faktum som i första hand skapat ett ändlöst och oreflekterat upprepande av stilar och uttryckssätt som var framgångsrika i andra tidsperioder, fruktlösa försök att återskapa en magi och en begeistring som sedan länge bedarrat. Woebot, liksom Ghost Box och exempelvis The Caretaker, är för smart för att använda det enorma smörgåsbord av material som historien erbjuder på ett så banalt sätt. I stället för att med inbillningskraft försöka göra sig till del av det som är förflutet ser han de spöklika kvalitéerna i material som haft sitt nu och blivit ett då.

Samtidigt är det ingen tvekan om att musiken från Ghost Box utgjort en direkt och kraftfull influens på Woebot, en nyckel, om man så vill, till hur man kan förhålla sig till det förflutna. Den nämnda “Bunhill” är kanske den låt som allra tydligast ansluter till Ghost Box-estetiken, alltså i så hög grad att jag vid upprepade tillfällen förväxlat den med något från Other Channels eller From an Ancient Star. Sättet att använda en upprepad textrad från Blakes “The Tyger”, ryckt ur sitt sammanhang, är måhända allt för typiskt men också förförande effektfullt. Smaka bara på själva orden:

When the stars threw down their spears
and watered heaven with their tears

Musiken på Automat och East Central One är generellt sett kollageartad, vilket kanske innebär att The Focus Group är en mer relevant jämförelse än Belbury Poly, men här finns fler beats och även vokala citat från danskulturen och en hel del överraskande humoristiska, snudd på buskisartade inslag. (”Bunhill” slutar till exempel med att en kör utbrister “Barbershop!” och “Cheese” samplar en äldre man som säger “All our lives we have always made our own cheese”, vilket osökt får mig att tänka på Wallace & Gromit.). Ljudbilden är ibland lite väl ödslig och förmågan att skapa stämningar och spänningar inte lika väl utvecklad som i Julians Houses projekt. De bästa låtarna kommer sist på East Central One. Framför allt den långa, avslutande “Flapper” lyckas skapa en alldeles unik atmosfär med hjälp av bärande samplingar från något jag (kanske felaktigt?) identifierar som tidig brittisk elektronisk musik typ Desmond Leslie, Basil Kirchin, BBC Radiophonic. Det finns något av dubstep över låten, men med ett mycket friare och mer lekfullt förhållningssätt till samplingarna. Mot slutet stoppar Woebot på ett helt naturligt sätt in ett komplett funkintro, efter att noggrant och subtilt röjt marken med mikroskopiska försmakssnuttar.

Min spådom är att Woebot kommer att fortsätta utveckla sin musik och så småningom ge oss mer av samma kvalitet och egenart som “Flapper”.

Addendum:
Woebots ep-skivor är också relevanta för diskussionen om skivan som artefakt som jag intervjuade Stefan om här. Woebot har ett helt litet manifest på sin hemsida om vikten av att anknyta till det lokala och att återupptäcka handgjord konst. Omslagen till hans skivor är hans egna linoleumsnitt tryckta med en antik handpress på St Brides Library i London. Vi som minns Radio Khartoums tidiga skivor förstår också lockelsen i att släppa sina alster i det lilla tretumsformatet. Woebots båda ep-skivor blir till artefakter man gärna vill äga, där musiken på skivorna är en viktig del, men den konstnärliga förpackningen och de hantverksmöda som investerats stärker den totala estetiska upplevelsen. För en intressant utläggning om relevansen av kyrktornen (St Brides på Fleet Street resp St Lukes i östra London) på omslagen till Automat och East Central One läs vidare här.

East Central One

Folk Ghost

22 februari 2009

GSpotsVinyl.jpg

Douglas Wood “Folk Ghost”

Om “Territorial Pissing”

18 februari 2009

Den stora examensutställningen på Konstfack i Stockholm förra våren var överlag en rätt tråkig och lam tillställning, särskilt i jämförelse med den motsvarande årsutställningen på Konsthögskolan i Malmö – som inte ens består av examensprojekt, utan presentationer och stickprov av vad studenterna haft för sig under året. Mitt enda bestående intryck är just filmen ”Territorial pissing” av signaturen NUG, som den senaste veckan har vållat mycken indignation på debattsidor och bloggar, efter att den presenterats på konstmässan Market i Stockholm. Filmen visar hur en maskerad man bombar en tunnelbanevagn – väggar, fönster och säten sprayas fulla av nonsens inför ett fåtal, skräckslagna passagerare.

Det var intressant att aggressiviteten och respektlösheten i aktionen (oavsett om den är autentisk eller fejkad) kunde skapa en så stark känsla av illamående. De insikter om havererad manlighet, patriarkala härskartekniker och meningslöst penismätande som filmen efterlämnade skiljer sig dock inte mycket från ett avsnitt av ”Jackass” eller vad som helst med Filip Hammar och Fredrik Vikingsson.

De senaste veckornas konstfacksskandaler riktar ljuset mot två intressanta saker. Den första är att det blir debatt om ”Territorial Pissing” först nu, trekvarts år efter att filmen hade premiär, ett faktum som drar ner byxorna på de lokala kulturmakthavarna. Examensutställningen på Konstfack måste trots allt betraktas vara en av årets viktigaste konsthändelser i Stockholm.

Den andra är att konstnärerna sjappar så fort det börjar hetta till. Det är obegripligt att man efter så många års utbildning inte är kapabel eller intresserad av att ta ansvar för sig själv och sin konst. (Anna Odells halvhjärtade Newsmill-kommentar i söndags om sitt fejkade självmordsförsök på Liljeholmsbron i Stockholm är mest att betrakta som en trailer inför hennes examensutställning i vår.) Är det själva debatten de vill åt? Reaktionerna? Att sitta på behörigt säkerhetsavstånd och Betrakta? Men exakt hur intressant brukar det bli av att lämna debatten till lallande relativister och kulturkonservativa försvarare av klassiska värden, och låta dem gå ytterligare en rond i sin eviga och stendöda boxningsmatch? Brukar det komma ut något intressant? Något vi inte redan visste?

En extra krydda i historien är gårdagens formidabla uppvisning i DN, där tidningen demonstrerar en desperat strävan att verka radikal. Graffitikonst gick hem hos polisens insatsstyrka, är rubriken på en artikel som bara kan tolkas som ett inlägg i debatten, ett försök att skapa en pendang till indignationen. Texten handlar om utsmyckningen av polisens insatsstyrkas garage – en väggmålning, gjord av konstnärer med en bakgrund i graffitivärlden. Som att det skulle ha det minsta med den just nu pågående diskussionen att göra.

Friendly Waves

12 februari 2009

lighthouse.jpg

I väntan på “Aquatint”:

1. “Song of the Sea” Anne Clarke & Martyn Bates
2. “To a Sea Horse” Moondog
3. “Suffocation At Sea” Eggstone
4. “Be, Baby (the Sea)” Wechsel Garland
5. “Seaside Weekend” Antena
6. “Aquamarine” Ben Watt
7. “Fin sikt över havet” Staffan Abeleen & Lars Färnlöf
8. “O Barquinho” Karin Allyson
9. “The Coastguard” The Advisory Circle
10. “Coastal Stations” July Skies
11. “Sea Horses” Blueboy
12. “Marianna Deep” Pram
13. “Seaside Postcard 1951″ John Surman
14. “Seaport Town” Alison Statton & Spike
15. “North Sea Rig” The Occasional Keepers
16. “Sea Song” Caedmon
17. “Silent Sorrow In Empty Boats” Genesis

Friendly_Waves.zip

Bara halva blå

2 februari 2009


Skanör, nyårsdagen

Neil Ardley mfl “Half Blue”

Låter det inte väldigt mycket som… Auton!

30 januari 2009

J: Jag är på ett generöst humör idag, så här ska du få ytterligare något att lyssna på i kväll. Return To Forever var ju ett av de stora fusionbanden, d v s inget jag någonsin klarat att intressera mig för nämnvärt. Den här låten däremot är, så vitt jag vet, unikt kontrollerad och formaliserad. Låter det inte väldigt mycket som… Auton!

M: Faktum är att Auton spelade den live på releasefesten på Simrishamnsgatan i höstas. Så nog har du rätt alltid!

Chick Corea & Return to Forever “Children’s Song”

La Jetée

28 januari 2009

bulltofta.jpg

När jag var barn fanns det ingen plats jag hellre befann mig än på Bulltofta flygfält. Kombinationen av flygmaskiner, människor i rörelse och det komplexa maskineri som höll flygplatsen i rörelse fascinerade mig i det oändliga. När jag inte studerade den luftburna kommunikationens underverk på plats ritade jag flygplan och flygplatser hemma på min kammare och underhöll ett lätt autistiskt drag genom att göra komplexa flygtidtabeller som sedan exekverades genom detaljerade lekar med de tecknade och noggrant urklippta flygplanssiluetterna.

Även i vuxen ålder kan det här allt uppslukande barndomsintresset trigga ryggmärgsimpulser: ett onödigt inköp av samlingsalbumet “The Essential Astrud Gilberto”, eftersom bossadrottningen poserar framför den mycket speciella och kortlivande långdistansjeten Vickers VC-10, en ivägslängd beställning på två böcker om flygplatsers arkitektur och kulturella betydelse.

lajetee_sm.jpg

Jag har en liknande upplevelse när jag ser öppningsbilderna av Chris Markers novellfilm “La Jetée”: Berättaren befinner sig som liten pojke på utkiksdäcket på en av pirarna på Orly-flygplatsen i just det ögonblick när tredje världskriget bryter ut. Bilderna av en storflygplats under flygresandets romantiska fas med Boeing 707 och Caravelle på plattan väcker omedelbart mina sinnen. Det är som om Marker har valt just den här utgångspunkten för att trigga just min speciella uppsättning barndomsminnen och dagdrömmar. Patetiskt självcentrerat, jag vet, och i praktiken otänkbart eftersom filmen färdigställdes innan jag var född. Men känslan lämnar mig inte under de 29 minuter som filmen varar; det är som om Marker hittat en direktkanal till mitt undermedvetna. Brottstycken av mina egna upplevelser av sorg, skräck, längtan och barnslig iver virvlar upp och interfolierar Markers bilder.

Där finns ett tilldragande och samtidigt undflyende ungt kvinnoansikte, där finns en jovialisk man som får dig att tro att det är för ditt eget och dina medmänniskors bästa som han plågar dig, där finns en slocknande blick och ett ohörbart skrik. Men där finns också, märkligt nog, långsamma timmar med prasslet från löv och det motvilliga hostandet från gamla kolvmotorer som enda ackompanjemang till långvariga dagdrömmar, stora dagdrömsbyggen som växer och växer till en storlek vars like världen aldrig har skådat. Där finns den sömnlösa skräcken över att bli vald, utpekad, när man vill vara anonym och flyktig men stor och oövervinnlig som just den där dagdrömmen. Där finns en ekande saknad vars orsak man förträngt.

Jag kan inte, får inte, förlika mig med den ohyggliga grymheten i slutet av “La Jetée”. Det är dagdrömmens, längtans slut. Det är kravet på att bli vuxen som öppnar sina ohyggliga käftar. Jag tar det som en varning, ett förebud och en varning.

lajetee2_sm.jpg

Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen…

24 januari 2009

Lena C
Lena Cronqvist: “Tomma ark”, 2001

Jag arbetade med ett radioprogram om konstnären Lena Cronqvist när jag besökte Tate Britain i höstas, och den stora Francis Bacon-utställningen som pågick fram till i början av året. Bacon förekommer ofta som referens i Cronqvist-litteraturen, men jag hade aldrig riktigt förstått varför. Det de båda framförallt har gemensamt är de ingående studierna av människokroppen och det kan knappast betraktas vara ett obskyrt i konstvärlden.

Men när jag kom in i rummet med Bacons stora triptyker som beskriver livskamraten Geroge Dyers död lyftes ett skynke framför mina ögon. Det är här de möts – i sorgemålningarna. Omsluten av Bacons enorma verk och med Cronqvists målningar aktuella i mitt inre, upplevde jag hur de båda konstnärskapen trycktes mot varandra som två köttiga brännskador med salt och ättika emellan.

De Cronqvistmålningar jag avser är sviten “Tomma ark” som hon målade efter maken Göran Tunströms död. De föreställer som så ofta henne själv bakom ett bord. I en av målningarna ligger ett antal vita ark framför henne (författarens målardukar), i en annan håller hon en Göran-docka ömt i famnen, i en tredje arbetar hon med hysteriskt förväntansfull blick över några framkallningsbad, där makens profil träder fram – som om det skulle vara ett sätt att få honom tillbaka. Det jag fastnar för i de här bilderna är hur hon lyckas framställa sitt ansikte. Det är brännande och djupt gripande. Som betraktare får man vara försiktig, man vill inte se allt, vill inte bli indragen i vad som skildras, man måste vända ryggen till.

Samma sak med Bacons triptyker, där man ser George Dyers långa och plågsamma död på en hotelltoalett i Paris 1971. De sista, spyende minutrarna efter den dödliga kombination av piller och sprit. Han krälar på toalettgolvet och bryts sönder av konvulsioner. Bacon målar inte bara Dyers död, utan också sin egen frånvaro när det skedde – det är som att han målar för att plåga och bestraffa sig själv.




En av Bacons triptyker över George Dyer (1974),
monterad vertikalt istället för horisontellt.

Bacons och Cronqvists målningar påminner inte om varandra till det yttre, omständigheterna kring respektive livskamrats död var helt olika och de skildrar inte samma saker. Men konstnärerna möts i det hänsynslösa utlämnandet av såväl sig själv, som den saknade. Känslan av outtalbar sorg och tomhet är identisk.

Programmet om Lena Cronqvist sändes den 15 och 19 januari och har rubriken “Jag måste vara försiktig, får inte se allt, får inte bli indragen…” Action Biker ställde sin fenomenala “By myself” till förfogande och barnkören under skolscenen i Hitchkocks “Fåglarna” kändes som en bra illustration till de mörka och obehagliga stråk som ofta finns i Cronqvists bilder. Den kändes också lämplig som kommentar till hennes många målningar av störiga och sadistiska småflickor. (Se gärna scenen, det är en av mina absoluta favoriter. Första delen av klippet visar hur briljant Hitchkock kunde vara, och den andra hur fantastiskt usel också var ibland. Skolbarnen är extremt dåligt regisserade. Det är sådana brister som gör att jag föredrar Gus van Sants remake av “Psycho”.) Programmet ligger på Sveriges Radios hemsida fram till den 15 februari.

Drömmarnas teater

21 januari 2009

Intressanta texter om musik och identitet hos The Impostume och Poptimist. Den senare är gammal, men Simon Reynolds kopplar ihop dem och jämför dem.

The Impostume ser i stort sett musik som en själens spegel, eller som ett verktyg i identitetsskapandet: “Certain stuff is just not you; it doesn’t provide the dreamspace, the theatre in which you can act out your ideal-ego.” Simon Reynolds kritik mot det här synsättet går ut på att när idealjaget är färdigformat finns det inte längre något behov av ny musik som ger det näring. Slutprodukten blir en personlighetstyp vi alltför väl känner igen - musiknörden som blivit ett med en genre, ett tilltal och som ofrånkomligen bedömer all musik som kan komma i hans väg utifrån den genrens mall.

Tom Ewing/Poptimist däremot ser jaget som en reservoar som kan fyllas med musik och tömmas när så känns lämpligt. Hans förslag är att med jämna mellanrum tömma iPoden och glömma allt den någonsin innehållit för att ge plats för nya intryck, nya möjligheter och infall.

Jag har lite svårt även för det här synsättet (som Reynolds verkar uppskatta?) som innehåller en slumpmässighet som inte är alldeles tilltalande. Jag tycker om när The Impostume talar om “dreamspace” och “theatre” ovan, men den scen jag vill se musiken utspelas på är inte så mycket egots som ett fiktivt utrymme som skapas av de idéer och föreställningar, teorier och sensibiliteter som musiken själv, skrivandet kring musik och influenser från kulturen i stort ger upphov till. Givetvis kan flera sådana “scener” existera parallellt och vilka jaget väljer att besöka och interagera med beror på behov, önskemål och förmågor, samt vilken nivå av engagemang det kan uppbåda.

Diskutera!

Long time no sea

18 januari 2009

boj_s.jpg

Aquatint, Testbild!s femte album har ett marint tema. Den kommer kanske ut den här månaden. Det beror på om tillräckligt många förhandsbeställer den från Friendly Noise. Eftersom jag är en av dem som förhandsbeställt och jag är nyfiken så att jag kan dö har jag egoistiska skäl att vilja att fler beställer den, snarast. För att eventuellt väcka intresse chattade jag med Katja om den. Petter ville inte, han är trött på sin röst.

J: Havet. Jaha. Det är som en Testbild!-skiva?

K: The sea reflecting all of your moods?
J: Är det så alltså? (Tänk på att det är jag som ställer frågorna här!)
K: Ben Watt tänkte sig det så. Hur tänker du?
J: Jag tänker att havet är stort, man kan hälla förfärligt mycket i det - för att fortsätta med de dåliga vitsarna. Jag vet ju inte mycket mer om Aquatint än att den har ett marint tema. Det är ju lite grand som att skiva har “jorden” som tema. Det är ofantligt stort.
K: Detta är en fälla som får mig att säga att Testbild!-skivor är stora. Men det är sant. De kretsar kring ganska stora interna världar. Tematiska världar. Och eftersom jag inte gör merparten av dem får jag säga att jag tycker de är fantastiskt bra.
J: Ska vi alltså se havet som en metafor här?
K: Nej, havet på Aquatint är inte metafor. Om det är några stämningar som målas upp är det havets skiftande stämningar. Havet är något lite mer lekfullt här.
J: På vilket sätt?
K: Korta privata seglingsminnen. Idéer om olika kuster. Orangea kuststräckor. Fyrar. Vatten i hamnar. Vatten som en ljudvärld.
J: Hur ser du på din roll? De teman du nämner här är väl i grund och botten Petters?
K: När vi spelade in sång och även när vi pratade om temat, för P ville ha drömmar från oss nedtecknade om det var möjligt, tänkte jag på min favoritassociation kring vatten: att simma under vatten där bottnen är vit och solen bryts och färgar allt turkost. I Sverige. Petter startar projekt. Som man vill vara med på. Ens roll i Testbild! är vad man har att bidra och vad man vill bidra med.
J: När du beskriver Aquatint låter det som en ganska ljus skiva, men det finns ju lika mycket skräck och död kring havet. Är den aspekten inte alls närvarande?
K: Det finns ett inslag som kan vara värda fruktan i novellen till skivan. Men jag har inte helt förstått vad det rör sig om. Huvudpersonen pratar om vattengravar, om att låta sina lungor fyllas. Normalt är det en skräck, förstås, men i berättelsen är det något annat.
J: Mmm. Jag tänker på Bas Jan Ader som ju Petter uppehållit sig vid tidigare.
K: Bas Jan är där någonstans. Kan tänkas. Men i novellen - fast jag översatte den - så anar man något som ska anas. En större innebörd. Men jag har inte knäckt vad det är.
J: Visst är det så att det finns med en film på skivan också?
K: Som Pontus Lundkvist har gjort. Det första jag fick höra om den var att Pontus hade antagit en främmande civilisations blick på jorden. Utomjordingar som såg på jordklotet. Därför uppfann han deras språk och skriftspråk. Det dessa varelser tittar på i filmen är våra undervattensvarelser. Som i en dokumentär. Komplett med en speaker som tillåter sig humoristiska anmärkningar. Den är väldigt rolig.
K: Jag tror, om du vill förstå Aquatint, att du ska tänka undervattenstema mer än havet.
J: Ok.
K: Så den rädslan du, som en badkruka, förknippar med havsytans brytpunkt finns inte med riktigt.
J: Ho ho, där fick jag!
J: Kommer du ihåg den där undervattensfilmen som en israelisk konstnärinna gjort, som vi såg på Magasin 3 en gång?
K: Ja!
J: Den var fin! Jag kan förstå fascinationen, det kan jag verkligen.
K: I den bröts vattnet orange, eller hur?
J: Hmm. Ja, det gjorde den kanske. Det var mycket med solstrålarnas brytning i vattenytan.
K: Har du seglat?
J: Nej, egentligen inte. Kortare dagsturer ett par gånger.
K: För en del av charmen med hav som finns på skivan har med båtar att göra.
J: Båtar gillar man ju.
K: Jag har bara sovit i morfars lilla motorbåt. Ängelholms ljusfest. Färgade lyktor.
J: Fint.
K: Jag tänkte slänga ut: Är detta Testbild!s yacht rock-album?
J: Ha ha!
K: Båtarna här är egentligen en källa till musik. Meteorografens tickande. Kluckandet. Linornas knarrande.
J: Är den väldigt smooth?
K: Den är bitvis smooth! Mycket sångarrangemang. Men det finns mörka ekon också. Viskningar i tunnlar.
J: Det brukar ju finnas det på Testbild!-skivorna, men du ville inte riktigt gå in på det tidigare.
K: Jag är inte delaktig i de bitarna. Men novellen låg i mina händer och den har en mycket speciell atmosfär.
K: Jag vill förmedla detta: det finns låtar på Aquatint som är de varmaste någonsin för Testbild! men också andra kulörer av aquatint. Aquatint har egentligen ämnesvärldar gemensamma med alla skivorna. Undervatten. Väder. Instängda hus och utrymmen. Utforskande.
J: Mmm. Som jag ser fram emot att få tränga djupare i det!

Förhandsbeställ alltså Aquatint här.

isberg-1_S.jpg

Den största skräcken

16 januari 2009

The Cartaker Persistent Repetition Of Phrases

The Caretakers “Persistent Repetition Of Phrases” skrämmer skiten ur mig. Efter att ha lyssnat på “False Memory Syndrome” och “Von Restorff Effect” och läst Wikipedia-entryn om Alzheimers var jag helt övertygad om att jag tillhör den promille eller vad det är som drabbas av sjukdomen före pensionärsåldern. Jag har alltid haft dålig minne och plötsligt tyckte jag att det ena efter det andra symptomet passade in på mig: svårt att planera, problem med abstrakt tänkande, bristande flexibilitet. Den förbannade huvudvärken har dessutom kommit tillbaka, vilket nog bidrar till att just den här diagnosen har slagit sig på hjärnan (ursäkta).

Alldeles seriöst är rädslan för att hjärnan ska degenerera nog den största skräcken, det värsta framtidsscenariot. The Caretakers musik fångar på ett obehagligt övertygande det här sönderfallet, hur minnena har brutits sönder och förvridits. De trösterika melodierna från ungdomens ballroom dances förvrängs illasinnat och låter som om de spelas av vålnader. Gnisslande ekon och oförklarliga spökljud blir ett slags akustiska motsvarigheter till plack och strejkande synapser. Det gäller nog att välja vilka tillfällen man ska lyssna på den här musiken; den är paranoians moder!

Legs..

11 januari 2009

Errol Flynn i The Adventures of Robin Hood 1938. Inte helt fel som söndagsmatiné.

Notera spegeleffekten mot Bids ben.

Carpet Of the Sun

7 januari 2009

Tundras torn

2 januari 2009

Tatlins torn

Den enda årsbästalista jag har sett som hade Max Tundras “Parallax Error Beheads You” på första plats var Momus. Men oftast verkar den ha bemötts med åtminstone intresse och respekt i den anglosaxiska världen. Här i Sverige har bristen på förståelse och ens vilja att förstå varit kompakt. Själv är jag tveksam till att placera “Parallax Error” på förstaplatsen, men om man ansluter sig till synen på pop som en uttrycksform som mår bäst när den befinner sig i utveckling eller åtminstone konstant omstöpning, är det ingen tvekan om att den är resultatet av en kraftansträngning som förtjänar att tas på allvar.

Popen befinner sig i sin gyllene medelålder och har förmodligen närmare till pensioneringen än de glada ungdomsdagarna. Det som kan uppfattas som nytt i popmusik år 2008 är oftast ett uttryck för en förmåga att sätta samman historiens pusselbitar på ett nytt sätt, eller hitta bortglömda bitar som hade sorterats bort i tron att de inte alls skulle ingå i den stora bilden. Precis det gör Max Tundra på “Parallax Error”. I ett ramverk som otvetydigt är en produkt av den digitala kulturen (och framför allt, arbetssättet) återintroducerar Ben Jacobs, som är Max Tundra, idéer från så skilda, och i många fall stigmatiserade, källor som Frank Zappa, Gentle Giant, 10cc och Crusaders och kombinerar dem med brutna beats. I “Number Our Days” lånar han Phil Millers sound och spelsätt i National Health och i “Gum Chimes” finns ett mikrosolo som skvallrar om att Jacobs är väl bekant med Mike Ratledge och tidiga Soft Machine.

I intervjuer berättar Ben Jacobs om sitt tidsödande och krävande arbetssätt, hur han visste ordningen på låtarna och tonarten på varje låt redan innan han påbörjade arbetet med skivan och hur det sedan tog sex år att arbeta igenom de tio låtarna. Jacobs sätter “av gammal vana” samman sin musik på en halvantik Amiga, vilket medför vissa risker. Med jämna mellanrum gömde han cd-skivor med det han dittills gjort på olika platser i sitt hem. För att rädda musiken om det skulle börja brinna eller om han skulle dö. Bilden av en lätt anal enstöring, en musiknörd, tonar fram. “En läskigt överambitiös gymnasieelev” som det stod i en av de allra mest oförstående recensionerna i svenska medier.

Det är sant att musiken på “Parallax Error” är något av det mest komplexa och detaljerade som gjort anspråk på att kallas pop. Att lyssna i hörlurar är att utsätta sig själv för risken att drabbas av hjärnsmälta, en både potentiellt givande och djupt uttröttande upplevelse. Samtidigt är det musik med esprit och en överraskande intimitet, både i sound och texter. Om musiken, särskilt i mitten av skivan - “Orphaned” och “Nord Lead Three”, har en tendens att kännas överlastas och cerebral, skapar texterna en motkraft. Orden och meningarna är vardagliga och tycks sakna annat syfte än att ge (det går inte att använda verbet “måla” i det här sammanhanget) tablåer från Jacobs vardagsliv. Det här är en kille som lätt blir distraherad och ger sig ut på promenader eller äter sushi och har filmkväll med sina vänner i stället för att jobba vidare med musiken. En ganska vanlig kille mitt i kompromisslösheten.

Jag har lyssnat mycket på “Parallax Error Beheads You” de senaste veckorna och jag kan visst förstå att många upplever den som jobbig och svårgenomtränglig (samtidigt som ni ju måste älska melodierna!) och rentav som ett misslyckande. Vad jag har svårt att förlika mig med är hur man kan underlåta att beundra ambitionsnivån och charmas av intimiteten. Ben Jacobs säger att han inte är så förtjust i sina tidigare skivor för att “de låter för mycket som hemmainspelningar”, men sanningen är ju att “Parallax Error” också i högsta grad låter som en hemmabygge, ett hemmabygge lika intrikat och uppåtsträvande som Tatlins torn - resultatet av en nära nog besatt killes obändiga lust att hitta pusselbitarna som ramlat ner mellan kuddarna i soffan eller, om nödvändigt, såga till några nya när inga andra tycks passa.

Jag ger den fem av fem för originalitet och ambition, en knapp fyra av fem som estetisk produkt och “Parallax Error Beheads You” ryms definitivt på min årsbästalista också.